4 dec. 2024

Vinterresa i Norrbotten, Eyvind Johnson, Black Island Books

 

I november tilldelades årets Eyvind Johnson-pris Ida Linde. Jag råkade vara med i juryarbetet, och ordföranden Fredrik Rönnberg och Johnson-specialisten Per Anders Wiktorsson tipsade mig om hans gamla bok Vinterresa i Norrbotten, som kommit i nyutgåva förra året. På bokmässan, bara någon vecka efter vårt beslut fattats, stötte jag på Linde i vimlet, och var på vippen att gratulera henne, men hejdade mig när jag anade att nyheten eventuellt inte nått henne.

 På mässgolvet träffade jag sedermera representanter för Eyvind Johnson-sällskapet, och efter ett trivsamt samtal skyndade jag mig att införskaffa den vackra nyutgåvan för en rimlig slant. Johnson lämnade ju Boden som nittonåring, för ett kringflackande liv först i Europa. I början av december 1954 fick han anledning att återvända för författaraftnar i Boden, Luleå och Kiruna. Då passade han på att skriva några texter i reportagets eller självbiografins form, och de trycktes först i Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen, innan de blev en bok en bit in på 1955.

Mellan hans flykt och den temporära återkomsten stod två världskrig: det är förlåtligt om det orsakar en viss pessimism. När det nu har gått exakt sjuttio år sedan han företog resan kan det finnas anledning att uppmärksamma denna lite bortglömda installation i Johnsons författarskap. Han torde vara mest känd för Romanen om Olof, samt Krilon-sviten, misstänker jag, samt den monumentala Strändernas svall, en svensk Odysseus. Och för all del det famösa Nobelpriset – femtio år sedan nu – som uppmärksammades i en svt-dokumentär tidigare i höst, om än det fokuserade mer på kompanjonen Harry Martinson.

Denna lilla bok i lika många delar som handen har fingrar (om du inte är född i Skellefteå) införlivar sig som sagt i ett slags självbiografiskt skrivande, men det är mer i rannsakandets form än ett ärende i den förväntade nostalgins tecken. Snarare handlar det om att minnena aktiveras, att återvändandet till platserna gör något med minnena, aktualiserar dem. Och hans detaljminne imponerar, men det kanske stämmer att de erfarenheter vi gör i våra tidigaste år fäster starkare i minnet.

 Johnson förankrar sig i minnet, som ger stadga och kontur – en ryggrad. Minnet upplyser oss om vem vi är. På gott och ont. Resebreven uppmärksammar kölden, då han åker i kalla december till dessa nordliga platser, och därmed minns han kölden från barndomen och uppväxten. Det är en speciell slags köld, svår att förmedla för sydsvenskar, som klagar när temperaturen sjunker till fem minusgrader. Säg det till den som känt av minus 30 grader eller mer.

 Resan får Johnson att fråga sig: vad finns kvar av det gamla. Tills han kommer på sig själv – det är en onödig fråga. Allt finns kvar, på ett eller annat sätt. Både i sitt gamla tillstånd – i ens privata minnesbank – och på platsen. Inte mycket hinner ändras under ett par decennier, verkar slutsatsen lyda. Då kan han ilskna till på sig själv: ”Man lägger ju inte ner verksamheter och industrier bara av det skälet att ingen skriver romaner om platserna!”

 En del partier överraskar, för den som annars sett Johnson som en tungus. Han erinrar sig en frisör i Schweiz som berömde hans hår, och vägrade gå med på att det var tecken på tunnhårighet: ”Strånas smalhet ger det absolut felaktiga intrycket att ni är tunnhårig.” Någon kanske kallar det hårklyverier, men också att för den fåfänge är vad som helst bättre än ingenting, som Céline en gång sa. Sant är att i den här boken möter vi en muntrare och mer ogarderad Eyvind Johnson, och jag håller förstås med Rönnberg och Wiktorsson: det här är en mycket fin bok, väldigt ovanlig, men samtidigt helt omärkvärdig. Den kunde kallas trivsam, om det inte vore för att det lät lite futtigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.