Gwendolyn Brooks var amerikansk poet, och skrev bland annat den stenhårda dikten ”We Real Cool”:
We real cool. We
Left school. We
Lurk late. We
Strike straight. We
Sing sin. We
Thin gin. We
Jazz June. We
Die soon.
Trots att hon fick Pulitzerpriset för sin poesi finns hon inte översatt till svenska. Hon gav också ut en roman, och nu utkommer den i Marianne Tufvessons översättning. Maud Martha berättar om en svart kvinna, som likt Brooks föddes i Chicago 1917. På försättsbladet blir vi informerade om något anmärkningsvärt för en roman: ”Hon lever fortfarande.” Två saker: en romanfigur lever väl inte? Och om så vore, så var det förstås sant i någon mening för sjuttio år sedan när romanen publicerades, men knappast nu.
Brooks dog 2000, och vad ska vi säga om Maud Martha Browns vidare öden? Är romanfigur och författare identiska? Givetvis inte. Ingen läsare tänkte så 1953, och det vore ett nederlag för läskonsten om vi blivit så inskränkta att vi automatiskt sätter likhetstecken mellan det gestaltade och den som gestaltar.
Det här är i högre utsträckning porträttet av en kvinna och av en värld. Brooks prosa är ivrigt pulserande, driven och målmedveten som snön. Maud Martha drivs inte heller av någon konstnärlig vilja, även om hon bekräftar konstens funktion:
Att skapa – en roll, en dikt, bilder, musik, ur sten huggen extas: underbart. Men inget för henne.
Det hon strävade efter var att skänka världen en bra Maud Martha. Det var hennes gåva, hennes konstverk, som inte kunde komma från någon annan.
Så blir det en roman om det som kunde kallas ”det stilla livet”. Brooks skriver hårt, kantigt och vackert om hur det är att vara ung och när sköra drömmar möter den hårda verklighetens klang. Det poetiska ligger mindre i att tälja guldmetaforer ur grå vardag och mer om att sätta punkt. Hennes språkligt påhittiga och innovativa roman är en typisk amerikansk novella, alltså en text som befinner sig mellan den långa novellen och den korta romanen. Själv uppfattade hon boken som en slags novellsamling, och kapitlen är korta som prosadikter.
Blicken på Maud Martha sker utifrån, av en distanserad betraktare. Brooks skildrar en värld där man definieras av vad ens föräldrar uträttat, och där klassfrågor behandlas indirekt utifrån osynliga strukturer. Maud Martha drömmer om ett större liv, men snärjs av samhälleliga konventioner. Hon är inte söt, upplyser Brooks, men ”rar”. Hon upplever sig vara för mörk; Paul däremot, som hon träffar och ska gifta sig med, är inte heller snygg, men en smula ljusare i hyn. Hon är också svartsjuk på sin vackrare syster Helena, och vad är intelligensen värd i den konkurrensen? Hm, ge Maud Martha några år, kanske du säger. Fast, det är inte riktigt sant att skönheten bleknar: vackra människor förblir oftast vackra, medan ganska många smarta människor blir dumma med tiden.
Äktenskapet med Paul är inte direkt lyckat, något vi blir varse i en briljant bild. Medan hon läser Somerset Maughan läser han en bok som heter Sex i äktenskapet, och när han somnar med boken i handen är den ”på väg att glida ner på golvet. Hon räckte inte ut någon räddande hand.” Sällan har väl ett havererat äktenskap skildrats så träffsäkert och lakoniskt.
Rasismen skrivs sällan ut, men förmedlas i indirekta situationer som uppstår. När Maud Marthas dotter på ett varuhus hamnar i Jultomtens knä blir barnet förvånad över att hon inte får lika hjärtligt bemötande som de andra barnen, men förstår inte vad det beror på. Och så fungerar Brooks teknik: den är ursinnig, men utan att orden avslöjar raseriets ursprung.
Så här kan ett liv se ut, vill Brooks mena. Ärligt talat ser väl de flestas liv ut så här, i avsaknad av stor yttre dramatik. Det finns en storhet också i det som inte gör avtryck i större sammanhang. För snart tio år sedan avslutade Kristina Sandberg med Liv till varje pris sin trilogi om Maj, och det finns en likhet i att båda dessa underskattade karaktärer, Maj och Maud Martha, lever i motstånd men också i tacksamhet inför livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.