18 maj 2023

Obekanta årstider, Lina Hagelbäck, Ellips

I Ken Russells film Gothic skildras natten vid Villa Diodati när Mary Shelley fick idén till sin roman Frankenstein. Natten kryllar av incest, svartsjuka, dödskallar, spöken, demoner, andeväsen, gastar, vampyrer och undergångsstämning. Det som orsakade den lugubra atmosfären vid Genevesjön sommaren 1816 var vulkanutbrottet vid Indonesien som orsakade förmörkad himmel och regn och blåst. ”Året utan sommar”, som det har fått heta efteråt.

 

En skärrad Mary tröstas vid frukosten av Lord Byrons livmedikus John Polidori med orden att vid dagsljus är alla nattliga hemskheter otänkbara. Hos Lina Hagelbäck utmynnar en konsekvent genomförd diktsamling om vädret med en liknande summering:

 

varje ny morgon

tvättar av sig sitt grus

sin mörkrädsla

städar noga undan

minnena från natten

 


Obekanta årstider ingår i Vasaförlaget Ellips lilla serie med häften. I 63 kort hållna dikter fortsätter Hagelbäck sitt unika poetiska skrivande. I lördags recenserades hennes diktroman Poetskötsel i DN, så det börjar bli en underdrift att kalla henne en produktiv författare (det är bara två månader sedan jag själv recenserade Poetskötsel, så vi får se hur länge det dröjer innan DN hittar den här boken).

 

Förlaget kallar det ”en diktsvit om meteorologi och årstider”, något som stämmer ganska bra. Hagelbäck utgår från konkreta situationer, igenkännbara rapporter från väderfenomenens värld. Men hon sätter också naturen ur spel, och låter vädret bli mer än en metafor. En ganska typisk situation etableras redan i första dikten, där regn följs av sol för att överlämna åt den vanliga kombinationen ”sårbarhet och förvirring”.

 

Vanlig hos Lina Hagelbäck, vill säga. Hon har i bok efter bok etablerat en helt egen poetisk värld, som hyser en besvarad kärlek till det dråpliga och egensinniga, med viss anstrykning av svärta. Hon hackar väderrapporten och tar oss bakom kulisserna. Jag påminns att det finns två naturord i poetens efternamn: hagel och bäck – så typiskt svenskt, och samtidigt strider hela Hagelbäcks skrivande mot det provinsiellt svenska.

 

Det finns låg- och högtryck i dikterna, mer av det sistnämnda. Dikterna sveper över naturen, dröjer vid signifikanta enskildheter. Hagelbäck hanterar förväntningar och besvikelser och ett allt hårdare väder, som speglar ett hårdare samhällsklimat. Det finns något av passiv aggressivitet i dessa rapporter (ett underkylt regn?). Och då kan också frågorna närma sig det besvärliga, i något som överskrider de uttjatade retoriska frågorna och bildar en egen frågemodul: ”varför består alltid / det första, oroande intrycket”.

 

Den här typen av funktion är allmänt underskattad hos poesin, och den är något Hagelbäck har tillämpat också tidigare, alltså den typen av oro som låter diktens balans aldrig vila eller stillna. Och ska vi nu tala om väder bör värmen understrykas, den värme som dikterna emanerar. I dikterna agerar vi med och mot klimatet.

 

Hagelbäck har tonat ned de vilda anspråken i sina tidigare böcker, en utveckling som nog var oundviklig. Det betyder inte att det saknas djärvt bildspråk och hisnande liknelser. Mot slutet finns det också en tydlig tendens att det inte går att slå sig till ro när du läser den här poeten, oavsett om hon skriver renodlad poesi eller diktromaner. Det är att underskatta henne om du läser dikterna på ett avmätt sätt: det som är skrivet med hög insats förtjänar att läsas med lika hög insats.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.