För tiotalet år sedan hade Svenska Dagbladet en regelbunden bevakning av nyutgivna litterära klassiker, en sektion som Elise Karlsson skötte med den äran. Nu är rapporteringen mer sporadisk, och då är det oftast tack vare Per Klingberg som böcker från småförlag som Hastur uppmärksammas.
Hastur ger också ut en av de författare som torde räknas till de klassiska författarna från romantiken, Friedrich Schiller. Förmodligen har du hört hans namn svischa förbi i gymnasiet, omnämnd jämte Goethe som en av Sturm und Drang-författarna. Men ärligt: när läste du senast något av honom, om inte antologiutdrag på högst en och en halv sida inte räknas?
Ett år sedan, i mitt fall. Då var det h:ström (ännu ett av småförlagen som tar sitt ansvar att hålla kanon levande) som gav ut dikter av Schiller. Och det är förstås dikterna som är hans huvudsakliga modus, samt ett relativt stort antal dramer, där några fortfarande håller måttet. Det är dock en novell som Hastur nu ger ut, Förbrytaren, översatt av Bodil Zalesky, som också skrivit ett initierat och engagerat förord som ger kontext. (Därutöver ett efterord om dramat Wilhelm Tell, en text som mer antar formen utfyllnad.)
Novellen är från 1786, det vill säga mitt i den intensiva Sturm und Drang-perioden. Schiller ger ett psykologiskt porträtt av mördaren Christian Wolf, och bygger på autentiskt material. En ryslig historia träder fram, om en fattig ung man som leds in på stöldets bana för kärleks skull. Hans älskade Hanna har tyvärr en rival som skvallrar på Christian, och så är det förutsägbara förloppet igång, med olika domar som endast bidrar till att cementera honom som hårdhjärtad återfallsbrottsling.
Den skönlitterära prosan bryter upp i längre partier som liknar det journalistiska reportaget, och ibland blir jag inte klok på Schillers egentliga ärende, om han inte hellre är ute efter att skriva ett inlägg i en debatt om brott och straff. Inledningsmeningen är stark: ”I hela människans historia finns det inget kapitel som är lika lärorikt för hjärtat och själen som hävderna om hennes villfarelser.” Zaleskys översättning har god känsla för ords valörer, och mestadels är det en ren fröjd att följa Schillers intelligenta prosa, tydligt styrd av tankens klarhet.
Schillers sätt att resonera skulle några årtionden senare övertas av Thomas de Quincey, som ju också intresserade sig för brottslingens psykologi och brottets tematik. Varför framhärdar då Christian i sina brott? Schillers argument är inte helt övertygande: ”Det sista som återstod mig var att lära mig leva utan ära, eftersom jag inte längre kunde göra anspråk på något sådant.” Juryn sammanträder fortfarande … Det är ett resonemang som Frankensteins monster kunde ha lagt fram (”de andra var ju så dumma mot mig, jag hade inget annat val än att slå ihjäl dem …”), eller John Miltons Satan i Det förlorade paradiset: ”Förlorat för mig / är allting gott. Kom, Ondska, bli mitt goda!” (översättning Ingvar Björkeson)
Att du själv har åsamkats skada ger dig inte rätt att åsamka andra skada. Om du dessutom njuter av det betyder det inget annat än att du gjort dig själv avtrubbad. Romantiken lär oss vad som sker när vi uppsöker våra moraliska gränser. Att dessa gränslöshetens apostlar så gärna vände sig till de kriminella – tänk bara på Lord Byrons kavalkad av brottsliga protagonister – är inte förvånande. Här blir hämnden människans sjätte sinne. Jag säger inte att de har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar