Svenska äpplen och äventyr, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

Självklart liknar den inget annat, Erik Lindman Matas första roman. Dess titel, Svenska äpplen och äventyr, må peka ut vissa associationer till något av Carl Jonas Love Almquist, men framför allt är det en egensinnig roman som vill så oerhört mycket mer än att enbart följa en given form för hur romanen har sett ut de senaste två hundra åren. Och det egensinniga visar sig just i hur den är berättad, något som det inte är helt lätt att beskriva utan nödvändiga förenklingar.

 

Men det är en bok om fem personer, om ett äpple, men också något annat, ett sorgearbete. Eller så här: romanen är ett hus. Likt äpplets kärnhus, ett hus med fem rum. I dessa rum bor karaktärerna, men de beter sig på lite olika sätt. Inga är död, och kring hennes dödsannons cirklar Kermes, Krapp och Sona, samt berättaren Erik. Likt sin författare är han en samlare.

 

Boken blir en berättelse om saknad, åldrande och svartsjuka, men också en encyklopedi om äpplet, dess kulturhistoria och kulinariska framställning. Återkommande i form av äppeldikter skrivna av Lyra Ekström Lindbäck, dikter som recenserar de olika äppelsorterna. Men också blir det en monografi om äpplet genom historien, där citat och referenser reser en stark byggnadsställning åt detta hus som romanen är. Med hjälp av olika texttyper, brevet, essän, dagboken, historieskrivningen, bildas en svindlande hybrid, där hybridiseringen av äppelarter utgör något av en mall för prosan: ”Den här blandningen har gett ett visst flöde av karaktärsdrag och gener mellan de olika fruktträden.”

 

Vi får lära oss att slagordet ”ett äpple om dagen” tillkom för att motverka äpplets dåliga rykte som fruktens bad boy på 1800-talet när det mest användes till alkoholhaltiga ciderdrycker. Den amerikanska äppelpajen kan likaså spåras till exkluderande nyttighet (se Toni Morrison). Och det äpple vi förknippar med Eva saknar belägg i Bibeln: troligen var det översättningen till latin som påverkade, där de valde ordet ”malum”, som med kort betoning på ”a” låter som ”ond frukt”. Den taxonomi vi nu har för äpplen existerade inte heller på den tiden, då allt samlades under begreppet ”frukt”.

Lindman Mata debuterade med den sensationella diktsamlingen Pur, en bok som skildrade avstånd och förlust på ett helt nyskapande sätt. Nyskapande är också romanen, och även den har förlusten och avståndet i fokus. Lindman Mata vågar utnyttja det vi ska ha romanen till. Tidigt i romanen ställs frågan: ”Hur mycket kan man kräva av en läsare?” Svaret anländer omedelbart: ”Lagom.” I den senaste undersökningen fick vi veta att 20% av svenska barn i årskurs 4 inte är läskunniga. Min gissning är att de om några år inte kommer att ha behållning av den här romanen.

 

Fast är den så krävande, egentligen? Jag förstår inte de som säger att vissa romaner är ”obegripliga”. Lindman Mata skriver en frånvarons bok. Det är en bok om språket, det enda vi har att förfoga över för att förstå världen. Han visar språkets begräsningar, men också dess möjligheter. Och han gör det i en gränsöverskridande bok som nobbar det konforma och de likriktade ideal som styr den svenska prosa som nomineras till Augustpris.

 

Men det är inte enbart därför jag gillar den här boken så mycket, det vill säga att den gör det oväntade. Liksom i Pur blir huvudintrycket en kvarstående stark känsla snarare än beundran inför det formmässigt utmanande. Metoden är bara en del av framgångskonceptet. Det finns en ambitionsnivå av det ovanligare slaget, om man bortser ifrån internationella jämförelser. I sin samlariver kan Lindman Mata erinra om Valerie Luiselli, men det är orättvist att söka tvångsmässiga kopplingar till annan litteratur.

 

Så kan jag ändå uppfatta att jag tänker mig att Lindman Mata om några årtionden kommer att ses som en värdig arvtagare till Torgny Lindgren i sitt sätt att skriva, med en god känsla för både det serena och det dråpliga. Jag berömmer mig själv för denna tanke, tills jag upptäcker att han faktiskt citerar Lindgren i sin bok: antingen är det ett tecken på att jag är fel ute, eller helt rätt. Framtiden får visa.  

 

Det här är både den konstigaste och vanligaste romanen, för jag menar: så här borde romaner se ut. Vi har för lågt ställda krav när vi generellt läser svensk prosa och nöjer oss med det mediokra och prydliga. ”Kul att du försöker” – ungefär så kan receptionen av svenska romaner under 2020-talet summeras. Men jag vill se mer: mer galenskap, mer pretentioner, mer vildhet, mer bångstyrighet, mer uppror, mer excentricitet, mer orimlighet. För den som gnäller att det är svårläst kan jag bara upprepa berättarens uppmaning på sidan 227 när en färgkod nämns: ”Läsare: kolla upp!” Med viss glädje citeras också Anders Olssons goda råd: ”Utan motstånd ingen njutning”.

 

Så det är sannerligen inte friktionsfritt att läsa Lindman Mata, men det är mödan värt. Han har uppfunnit ett nytt sätt att skriva självbiografiskt, utanför det renodlat autofiktiva som varit så dominant de senaste tiotal åren. I den här romanen blir han den som noterar tystnaden. Med sig tar han hur äpplet skildrats historiskt, i allt ifrån Eddan, via slaget om Troja förmedlat av Mette Moestrup, till Elis Monteverde Burrau. Om något saknas är det väl Yeats suggestiva ord: ”The silver apples of the sun, / The golden apples of the moon.”

 

Sorgligt nog är jag allergisk mot verklighetens äpplen – ett öde som gör mig helt immun för hela Vilhelm Mobergs Utvandrarna-tetralogi – men desto mer tål jag originella, pigga och bra svenska romaner. Till den kategorin högt hängande frukt hör definitivt detta udda mästerverk.