Loop, Christoffer Steffansson, Ellips

Hur mår den postmoderna romanen, som var så i svang på 80-talet? Alldeles förträffligt, om du frågar Christoffer Steffansson, vars debutroman Loop inventerar det lager av påhitt som nyttjades av företrädelsevis engelskspråkiga författare under ett ganska experimentellt 80-tal: Martin Amis, Salman Rushdie, Paul Auster, Ian McEwan (innan rubbet blev tråkiga gamla stötar).

 

Det är en slags hybridroman som lånar grepp från essän och dramatiken. Tre vänner sammanstrålar i Borgå, Finland. Det är Samuel, Carl och Diana. De träffades när de gick i nian och kollade på första Twilight-filmen. Nu är de 24 och pluggar humaniora. Genom romanens långa andra kapitel – efter ett kort preludium och ett kort inledningskapitel från 2012 – följer vi dem en kväll och natt 2018. Det dricks ljummen öl, innan de hamnar på en fest.

 

Steffansson, som är doktorand i filosofi, gör ingen till huvudperson, utan vi tar del av historien mestadels genom avlyssnade repliker, i en stil som imiterar dramatiken. Vännerna diskuterar högt och lågt, allt från hiphop till frukostvanor, om artefakter från barndomen och dagsaktuella angelägenheter. Och det långa andra kapitlet bara fortsätter, medan läsaren förgäves inväntar kapitel 3. Det liknar verkligen en loop. Där musiken fångar dem i tiden, i det förflutna, den musik som var så avgörande i det som brukar kallas de formativa åren.

 

De håller korta föreläsningar för varandra, och sällan har begreppet ”podd-roman” känts så adekvat. Om det hör till vanligheterna att en ung debutant – Steffansson är 29 – skriver en generationsroman, hör det mer till ovanligheterna att temat är vänskap och inte kärlek. De tre vännerna är märkligt asexuella. Men mindre märkligt är deras ungdom, och hur skickligt den är porträtterad i romanen. Det vill säga: endast de riktigt unga förmår känna sig så gamla som de här tre personerna gör. Endast de unga orkar också vara så här allvarliga, innan – ja, vad? sätter in, typ ledan kanske? Liknöjdheten? Bristen på engagemang?

 

Formen är också ovanlig. I marginalen står med prydliga versaler det tema som för stunden avhandlas, i något som kan erinra om pedagogiska hållpunkter. Då diskuteras ungdom och när man växer upp, vid vilken ålder, och så diskuteras nostalgi och minnen och även om det är lätt att tappa bort sig i de minutiöst nördiga genomgångarna av relativt obskyr 10-talshiphop är det ändå lika lätt att välkomna frejdigheten och ambitionen, och den något snedställda humorn som vinklas in med oregelbundna intervaller. Annan musik som något kortare diskuteras är västkusts-emo och Lana Del Rey.

 

Samtalen kretsar annars kring kultur i vidare mening, litteratur som de obligatoriska gymnasie-idolerna Dostojevskij, Borges och Kafka, liksom Proust och Musil. Det är befriande att ta del av vännernas mix av det allvarsamma och det lättsamma. Det skulle vara en enkel dörr att slå in att klaga på replikernas brist på verklighetsförankring, men då misstar man realismens funktion i skönlitteraturen. Det vill säga, invändningen att ”så här talar man inte i verkligheten” är en förlegad tanke: nöj dig bara med att här har du tre vakna och intelligenta personer, låt dem tala så här i en roman.

 

Så när Diana kommenterar en viss skiva som släpptes 2013 kan det låta så här:

 

Man förstå att de som faktiskt upplevde den tiden kan känna nostalgi för den, men det konstiga är att också vi som lyssnade på musiken först långt i efterhand kan känna av den där nostalgin, längtan efter en enklare tid i det förflutna … Man kan samtidigt fråga sig om den där tiden egentligen någonsin fanns, om den inte konstrueras av vår fantasi. 80- och 90-talen var också fulla av problem, men nostalgin tillåter oss att ignorera det. Jag vet inte, det känns som att en töcknig nostalgi som förvränger verkligheten är alltmer vanlig i vår tid. Kanske för att vår samtid är så full av meningslöshet att man inte har så mycket annat att ty sig till.

 

I den mån det saknas personer som talar så här är det samtidens fel, att fler borde tala så här, och i en ideal värld hade det varit fler som talade så här.