Nörderi kan vara det mest påfrestande som finns; det kan också vara det mest underbara som finns, eller närapå. Språknörderi hör enkannerligen till farozonen: här finns de övernitiska språkpoliserna och de inlärt irriterade, men också några av tillvarons mest ljuvliga personer. Eftersom språk är coolt och sexigt.
Semantik betyder ords mening, eller just ords betydelser. Peter Gärdenfors har skrivit en bok i ämnet: Hur orden får mening är del fem i hans anspråkslösa serie som varit under utgivning under hela 2000-talet, ”Vad är en människa?” Han arbetar med kognitionsvetenskap. Tidigare har det till största del handlat om hur vi tänker och förstår världen. Nu har han kommit till språket – och det är på tiden!
Är det svårt? Nja, det här är väl något som sorteras under det stora paraplyet som går under namnet ”populärvetenskap”, och dessutom har jag pluggat en del språkvetenskap, både frivilligt och ofrivilligt. Med andra ord: en bok för alla som bryr sig om språket, och vi är väl ganska många som vill vara coola och sexiga, eller hur? I sin genomgång nämns att det har kommit en bok cirka vart tionde år på svenska om semantik: på 80- och 90-talet två logisk-analytiska böcker, och på 00- och 10-talet två läroböcker med koppling till disciplinen.
Låt mig uppehålla mig en stund vid en av illustrationerna, från Lewis Carrolls magnifika bok Alice i Spegellandet. Det är Humpty Dumpty som säger till Alice att han tillskansat sig makten över ords betydelser, och att de betyder vad han vill att de ska betyda. Han tar sig alltså rätten att uppfinna egna definitioner av orden. Gärdenfors invänder genast och lovar berätta varför Humpty Dumpty har fel, men jag blir inte helt övertygad. Mer och mer tänker jag att HD har rätt: vi skapar vår egen ordlista, en som är mer inriktad på konnotationer än definitioner. Tyvärr ägnar sig Gärdenfors inte så mycket åt denna skillnad, där konnotationer tillåter oss att bli medskapande i vokabulären. Ett annat exempel: ordet ”ångestig” döms ut som icke-existerande, men nog låter det i mina öron lämpligare än det lamare alternativet ”ångestfull”. Fler ord med suffixet –ig är ju precis vad svenskan behöver.
Hur många ord kan vi? En genomsnittlig svensk har ett aktivt ordförråd på cirka 5 000 ord, men vi förstår cirka 50 000 ord. Låter det lite? SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) har cirka 125 000 ord. Ändå lite trösterikt. Jag har hellre 5 000 bra ord än, tja, 5 000 000 dåliga ord.
Tålmodigt och med viss torrhet i humorn tar sig Gärdenfors an ämnet. Även om titeln anropar ”mening” vill han hellre tala om ”betydelse”. Låt gå för det. Ordet ”mening” är för dubbeltydigt. Här vill jag påminna om käre gamle HD: min mening är annorlunda än din mening. Vad menar du med mening? Det skiftar, det växlar, det ändras. Språk är en märklig kombination av stenhård logik och följsam magi, eller jag menar följsam logik och stenhård magi, det vill säga att utan intuition och instinkt står du slätt – språk är inga algoritmer, det är ett levande väsen – ett troll – en rinnande flod – en alv – ett organiskt utbrott.
En del handlar om biologi. Visste du att när du läser ordet ”le” aktiveras den del av motoriska barken i hjärnan som styr ansiktet? Barken? Är hjärnan ett träd? Jo, man lär sig minsann saker av att läsa den här boken, saker om språkspel och jämvikt (se: ekonomi), om teckenspråk och emojis, om sättfunktion och resultatfunktion, och ganska mycket annat. Man lär sig att på det sydamerikanska språket aymera heter vårt begrepp ”i morgon” ”q’’ipüru”, och betyder bokstavligen ”dagen bakom” – avsevärt mer poetiskt. Tänk också på ordinära skillnader mellan svenskan och engelskan, att man ”håller ett tal”, men ”give a speech”. Det är en del av metaforöverenskommelsen, eller metaforkontraktet.
Det handlar också om metaforer och metonymi, i ett kapitel som flitigt anlitar metaformästaren Tranströmer. Metaforer spelar med ords vaghet, och där finns också de döda metaforerna, som väl strikt talat hellre borde kallas zombiemetaforer, eftersom de har en benägenhet att återkomma. Man säger – och här använder jag inte Gärdenfors egna exempel – att man ”swishar en slant”, och så förstår jag att döda (zombie-)metaforer fungerar, eftersom slanten inte är faktisk.
Språkanvändare tvingas bli flexibla, och lära sig värdet av kompromisser. Man kan ta ordet ”hen” som ett lackmustest, eftersom det efter drygt tio år fortfarande finns stofiler (ja, jag hänvisar till ett par av mina kolleger på skolan) som vägrar använda det. Då saknar man språkkänsla likväl som andra känslor. För det är coolt och sexigt att säga hen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.