Obol för älskande, Selene Hellström, Lejd

Every story is a love story, hävdade Elton John. Every love story is a ghost story, hävdade David Foster Wallace (ivrigt sufflerad av Kafka; DFW är btw gravt överskattad). Vad replikerar då Selene Hellström? Tja, kanske: Varje kärlekshistoria är stöpt i myten.

 

I hennes fall den grekiska mytologin, som fungerar som intertextuell bak- och förgrund i hennes nya kärleksroman. Efter två prosaböcker återkommer hon med Obol för älskande, en ambitiös och storslagen kärleksroman om tre syskon. Obol är myntet som läggs under den dödes tunga som betalning till färjkarlen Karon som förde de döda själarna över floden Styx till Dödsriket. Och som tillägg till kärlekstemat: varje kärlekshistoria förhandlar med döden.

 

Det rör sig alltså om tre syskon, som turas om att vara huvudperson. Varje berättelse är cirka 100 sidor lång, där brodern Elios inleder, för att följas av systrarna Eos och Selene. Namnen är förstås bekanta, liksom de andra karaktärerna som förekommer: Orion och Endymion, till exempel. Ur denna mytvärld bygger Hellström en intrig i nutid, med Anne Carson som stark inspirationskälla. Carson är en av de sexton namn som tackas på sista sidan, i en litterär ekokammare som hör till de mest angenäma jag har stött på. Eller vad sägs om Christensen, Cixous, Duras, Hillarp, Kandre, Perkins Gilman, Sapfo, Sexton, Stein och Åkesson? Samt Marie Darrieussecq och Virginia Woolf, om än felstavade.

 

Det är bra bäddat för en magnifik roman, med de grekiska myterna som så påtaglig fond. Elios tar sig an den hemlöse och blinde Orion, som utger sig vara violinist. Kärlek uppstår – åtminstone från Elios håll. Orion är mer av en trickster. Men Hellström visar med eftertryck att passionen endast existerar där det finns reella hinder. Elios springer långa sträckor – en uppenbar symbolik för att visa att han har saker som han inte vill ta itu med. (Som Olle Ljungström skrev i låten ”Sthlm, Sthlm”: ”Om jag springer riktigt snabbt, kommer ingen ikapp”.)

 

Hellströms förhållningssätt är intelligent och eftertänksamt. Först blir jag osäker på hur det ska gå, med så många fyndiga formuleringar. Det finns en viss risk att stilen och språket ställer sig i vägen, att persongestaltningen blir eftersatt. Men hon lyckas göra i första hand Elios till en levande individ. När kapitlet som handlar om Eos följer blir det mindre imponerande, men berättelsen knyts skickligt ihop när Selene avslutar. Två saker behöver föras samman: tankeinnehållet och den levande gestaltningen. Det här sker successivt i romanen, med mönster som friläggs allt eftersom. Då blir det lättare att som läsare också sluta notera alla paralleller med den grekiska mytvärlden, och bara dras med i skeendet. Det artar sig allt bättre för romanen, i takt med att syskonen traumas ter sig allt värre.

 

Elios har komplex inför sina karismatiska systrar – ”påfåglarna”, som han kallar dem – och är också osäker i sin könsidentitet. Vi får rikhaltiga inblickar i barndomen, om en uppväxt präglad av kärlekens avigsidor och hur vår personlighet formas av barndomens erfarenheter. Eos son har dött, och hon blir bryskt inlåst på en klinik maskerad som en ”retreat”, och händelserna där är skräckartade, och påminner en del om hur Johanne Lykke Holm skildrade en liknande miljö i sin roman Strega. Och Selene skriver för att existera, för att känna att hon lever: hon existerar bara i sitt språk. Hon har Hélène Cixous som uttalad inspiratör och läromästare.

 

Det här är en roman om blindhet och grymhet, om minnets beskaffenhet, om brister och tröst, om missunnsamhet och avund, om förlust och sorg, och om begravningar. Hellström är bra på mycket, men en klar styrka är hur hon skriver om tårar, och varför vi gråter. Hon är också bra på att bjuda in verkligheten, den konkreta och igenkännbara verkligheten, som när Orions bröstvårtor liknas vid små och hårda pepparkorn när han kommer tillbaka efter att ha rökt en cigarett på balkongen. Romanen är fylld av sådana realistiska markörer.

 

Och det är sannerligen en bra roman. Hellström blottlägger syskonrelationen, och visar hur svårt det är att ha syskon. Kanske för att vi samtidigt vet för mycket och för lite om varandra? Och som Selene säger: ”Syskon kan vara grymma, men det är bara för att kärleken är så gränslös, okränkbar.” Vad den här romanen då gör är att smidigt och elegant plocka bort de ironiska citattecknen kring ”syskonkärlek” – det här är en roman som överskrider ironins anspråk, och blir en finstämd och mångbottnad kärleksroman, som trots sitt mytologiska filter ger en odistanserad bild av kärleken.