Dagbok från Brasilien. Fascismen utifrån och inifrån, Patricia Lorenzoni, Glänta

I februari 2019 återvänder Patricia Lorenzoni till Brasilien, som hon tidigare bott i, nu för att komma till klarhet kring den nytillträdde presidenten Jair Bolsonaro. Utan att tveka visar hon likhterna med fascismen, och hon gör det i sin bok Dagbok från Brasilien. Fascismen utifrån och inifrån. Nyligen utkom Lorenzoni också med en diktsamling, Hotel Nacional, som också utspelar sig i Brasilien. 

 

Vad Lorenzoni är ute efter är att visa vilka mekanismer som ligger bakom den nya fascismen, och vilka som är dess förutsättningar. Att det handlar om Brasilien må förefalla som att problemet förläggs till ett avlägset land, men paralleller kan hittas på mer närliggande håll.

 

I Brasilien hittar hon flera förklaringsmodeller. En av dem berör de osunda manlighetsidealen, som skapar bra grogrund för auktoritetsdyrkan. Nedslående nog visar undersökningar från Sverige att många unga föredrar en auktoritär ledare. Inte bara unga, vad det verkar, med tanke på hur många rationellt tänkande äldre som blir skogstokiga över den svenska bristen på lagstadgade restriktioner kring pandemin, och bönar och ber om att allt ska bli nerstängt (förutom padelarenorna förstår).

 

Det är en politik som hämtar sin näring i föraktet för de svaga och de utsatta, och de oliktänkande. Det är en politik som gynnar de redan gynnade. Det är en politik som hänvisar till åsiktskorridorer och raljerar över rimliga ifrågasättanden av dominerande strukturer, som vägrar se sina egna privilegier i ögonen. Här hatas det på homosexuella och kulturarbetare. Det hatas på allt kritiskt tänkande. Några av de personer Lorenzoni nämner är politikerna Marielle Franco, som mördades i mars 2018, och Jean Wyllys, som frivilligt lämnade kongressen 2019 med motiveringen att han gjorde större nytta om han höll sig vid liv.

 

Klassamhället är utgångspunkten för den muterade fascism som vi ser i Brasilien, som vi ser tendenser av i USA, och som givetvis också pyr i Sverige. Vi är på väg mot allt mer segregation, det räcker med att se på hur skolan har marknadsanpassats och därav följer bostadsmarknaden och arbetstillfällena.

 

Lorenzoni skriver också om rasismens historiska rötter i Brasilien, vars kolonialism sätter spår i dagens system med tjänstefolk. Det är en ytterligare tydlig förklaringsmodell, systemet med tjänstefolk, införskaffad personal som tar hand om städningen och barnen och planerandet av alla aktiviteter. Något sker med den person som växer upp under sådana förutsättningar, menar Lorenzoni, och tillägger om barnflickorna: ”Och nästan alltid är hon nyansen mörkare än de själva.” Med urfolkens kamp för miljön ser hon paralleller till ungdomarnas spirande rörelse ”skolstrejk för klimatet”.

 

Fascismen använder sig av två tricks. Det ena är att verka i det fördolda, något som givetvis går ännu bättre i ett Sverige som berömmer sig av att ha rasism och feminism som icke-frågor. En ny transnationell rapport från bland andra Expo visar dock att 41% av svenskarna har en negativ inställning till feminism, långt högre än andra europeiska länder. Det andra är att blanda bort korten, med en what about-ism, som innebär att svåra frågor förenklas och blir uppenbart vilseledande manövrar (som att nazismen, alltså nationalsocialismen, var en vänsterrörelse, för övrigt också det en diskussion som tagit sig till Sverige helt nyligen).   

 

Lorenzonis bok radar upp exempel som ter sig allt mer hårresande när hon refererar Bolsonaros framfart. Det låter som en ond saga, som man knappt tror är sann. Hon ger också flera personliga inblickar, som ger perspektiv. Hon visar också hur exmpel från fiktionen, Atwoods Tjänarinnans berättelse och Orwells 1984, ger oss åtskilliga varningar. Det är ingen originell tanke i sig, snarare har det blivit en kliché efter Trumps tillträde 2017, men Lorenzoni nyanserar, och visar med sin förtrogenhet i brasiliansk litteratur på ytterligare synvinklar. Så kan hon hitta fler lämpliga mallar som ger oss fördjupad förståelse för hur fascismen fungerar.

 

De modeller för övervakning och propaganda som Atwood och Orwell skissade fram kunde ändå inte föreställa sig hur de sociala medierna blivit verktyg för tyrannerna. Hur kunde det gå till? Förmodligen för att vi människor är för godtrogna. Vi vägrar tro att det kan vara så illa som saker framställs, och det är väl vår defekt: att vi trots så flagranta exempel på motsatsen fortsätter att tro att det är goda intentioner som styr samhällsriktningen.