Stöld, Ann-Helen Laestadius, Romanus & Selling

I Ann-Helen Laestadius första vuxenroman skildras renslakten och förföljelserna av samer. Både miljön och karaktärerna levandegörs i denna spännande och välskrivna samiska deckare. 

 

Öppningen är lika dramatiskt laddad som inledningen i Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. En nioårig flicka anländer till platsen där hennes renkalv Nástegallu har dödats och slaktats. Hon känner igen förövaren, som gör en hotfull åtbörd.

 

Men medan Ekman därefter gör ett oförutsägbart och berättartekniskt utmanande lodande av olika tidsskikt och öden väljer Ann-Helen Laestadius en mer konventionell teknik till sin första roman för vuxna, Stöld. Det är inte enbart till hennes nackdel att tidskronologin är rak och kapitlen pedagogiskt utmejslade.

 

Vi följer i första hand flickan Elsa, som under romanens tidsspann växer upp, får skinn på näsan och blir privatspanare som vittnar om den omfattande tjuvjakten på samernas renar. Vi följer också förövaren Robert, en man som drivs av överlevnad när han nekas sjukkassa och säljer renköttet till restauranger. Inblicken i hans onda gärningar hör till det mest intressanta med boken.

 

För nu har Laestadius inte alls skrivit en svartvit roman som förenklar konflikten mellan helgonförklarade Elsa och demonen Robert. Elsa är en ganska komplex romankaraktär, som inte görs till någon irriterande fröken duktig. En person som säger ifrån så uttryckligt som hon gör hör sällan till de älskvärdas skara. Och Robert må ha psykopatiska drag, men hans relationen till gråhunden Raija är ömsint skildrad, och gör honom fullt mänsklig.  

 

Något annat som är exemplariskt utfört är att romanens första tredjedel skildrar barnet Elsa, vars språk och tankevärld Laestadius fångar på pricken. Där tecknas också den fond som resten av romanen lutar sig mot: förföljelserna och trakasserierna av samerna, och hur det är något som tas i arv av kommande generationer.

 

Romanens 86 kapitel är döpta efter samiskans räkneord, och samiskan är närvarande genom hela romanen, utan att det blir påklistrat. Framför allt är kulturen närvarande hos huvudpersonen Elsa, som äger ”gunsttar” (siarförmågor), men det tonas ned av Laestadius. Mer fokus läggs på hur hon förmedlar lärdomar om att hålla tyst om vissa saker, för att inte vara till besvär eller väcka förargelse.

 

Det blir en roman om fördomar och hat, och Roberts gärningar illustrerar en extrem form av rasism. Men generellt möter Elsa motstånd när hon vill rapportera om renslakten, och lika mycket handlar det om tidlösa förnedringar, exempelvis när turister på Jokkmokks marknad exotifierar samerna.

 

Skönlitteraturens bästa trick är när den gör oss delaktiga, och Laestadius lyckas bra med det. Genom ett sällsamt sammanträffande är den småländska marken täckt av snö medan jag läser Stöld, och därför blir vinterskildringen extra påtaglig, och jag finner mig plumsa tillsammans med karaktärerna genom de snötäckta vidderna.

 

Laestadius skriver i en klart realistisk tradition, och även om hennes första roman för vuxna alltså inte är lika genreutmanande som Ekmans mästerverk från 1993 är den rysligt spännande. Det är också fint att någon gång få läsa en roman som utspelar sig utanför storstädernas räjonger, men också att den inte faller i alla stereotypfällor, som exempelvis filmerna om Jägarna gör.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2021)