Bo i ett hus som ligger i mörkret, Peter Mickwitz, Förlaget

Finlandssvenske Peter Mickwitz är en ojämn poet, som ibland kanske är lite för lekfull för sitt eget bästa. Trots det: hans tramsigaste bok Leksikon hör till de roligaste svenskspråkiga diktsamlingar jag läst – och gud bevare oss, nog behöver vi mer av den typen av trams han lanserade i den boken, en slags ordlista med felstavade ord.

 

Nu utkommer han med en mörkare, mer allvarligt syftande diktsamling, Bo i ett hus som ligger i mörkret. Här är utgångspunkten det finländska riksdagsvalet 2019 då Sannfinländarna fick nästan 20% av rösterna, en situation som kan jämföras med SD:s framgångar i det svenska valet 2018, med 17,5%.

 

Till boken hör också en essä, som diskuterar Kafkas novell ”Boet”, och de främlingsfientliga konnotationer som den aktiverar. Det är missnöjet som dikterar villkoren för den rasism som förenklar språket och gör oss dummare. Mickwitz argumenterar för en besvärligare litteratur, och betonar Kafkas funktion som obehagets författare.

 

Dikterna rör sig kring den politiska uppgivenheten inför de rasistiska åsikter som normaliserats, och som givetvis inte går att frigöra från sin samhällskontext. Alltså: dessa strömningar har funnits tidigare, och när cirka en femtedel är beredda att rösta på dessa ytterlighetspartier betyder det att en femtedel av oss är vidriga människor. Det här skapar också en främlingskänsla hos diktjaget:

 

                                                                 Jag såg

                      inte att jag var tvådimensionell,

                      och jag vände mig inte om

                      och såg inte att min skugga

                      var tredimensionell. Så

                      levde jag ett liv i ljuset

                      i huset som låg i mörkret

                      där alltid var då.

 

Det är H.C. Andersens gamla saga om ”Skuggan som ville bli människa” som leder oss till denna upplevelse av tillvaron, ett slags främmandegörande. Mickwitz dikter kan också leda tanken till Ulf Lundells nyligen publicerade dagböcker. Även här märks fåglarna, och en del spridda tankar kring samtiden, och det missnöje som föds av att inte riktigt befinna sig i samklang med sin omgivning. Det är en rannsakande text, eller om det bara är ännu ett sätt att utagera sin persona.

 

Mickwitz skriver en resonerande, filosofisk dikt. Det handlar om upplevelsen att inte vara god: om den ondska som här skrivs ut som något banalt. Ibland riskerar Mickwitz dikt också bli just banal, men han parerar det med uppriktiga försök att konfrontera det onda, som vistas i det som förenklar, i det som vägrar bekräfta nyanserna, i det som pekar ut och pekar fingrar. Verkligheten är komplex, och skuldfrågan är vag.

 

Så kan Mickwitz försök ses i ett annat, mildare ljus, som inte blundar för egna tillkortakommanden, men också försöker nå konstruktiva lösningar. Han skriver om ett här som har blivit annorlunda och främmande:

 

                      vill gå ut ur landskapet mot det jag

                      inte sett ser jag vill gå mot det osynliga

 

                      jag vill röra mig i det som inte funnits

                      jag vill röra vid det som inte är inte blir

 

I essän skriver han också att ”[p]oesi är trygghetens antites”, en slutsats det är svårt att inte dela.