Ingen regel utan undantag. Med det sagt: den som klär sig snyggt skriver snyggt. I fallet Sara Danius är detta synnerligen sant. Det kan vara inbillning, men det kan också säga något om korrelation. För det handlar om att bry sig om väsentligheter – det vill säga: detaljen! – och vårdar man sin klädsel vårdar man också sina synonymer och skiljetecken, med andra ord, att det som är ens klädstil kan speglas i ens skriftliga stil.
I Sinziana Ravinis suveräna recension av den sista boken från Danius, Sidenkatedralen och andra texter, ges hon epitetet ”en kvinnlig dandy”. Det förment ytliga kan också vara djupt betydelsebärande, något som visas i flera av de texter i den här klippboken som handlar om mode. Förvisso var Danius briljant i sina litterära analyser, men störst behållning den här gången har jag nog ändå av texterna om klädkonst och fotografi.
Till denna volym, som var på gränsen till färdigställd när Danius dog i oktober förra året, har Toril Moi skrivit ett pliktskyldigt vänporträtt som förord. Hon är ändå inne på några intressanta aspekter, som att Danius rörde sig från att studera teknik till det vardagliga. Man kunde också travestera Simone de Beauvoirs formel: Man föds inte till feminist, man blir det. Så fungerade det för Danius, och så gör det nog också för oss alla – man behöver genomgå en radikalisering för att bli en god feminist. Att hon ändå skulle bli en feministisk ikon är kanske roligt, men också ett tecken på att det var en tanklös procedur som förde henne dit: den större allmänheten som tog hennes parti i striden om Svenska Akademien brydde sig inte om att läsa hennes böcker. ”Kvinnan som kvinna är en farlig sak. Kanske mest för kvinnor själva”, kan hon skriva, som en viktig påminnelse om en kamp som aldrig är vunnen.
Ursprungstanken var att skriva två böcker, där den ena helt skulle ägnas åt fotokonsten. Nu återfinns nio sådana essäer här, om bland andra Irving Penn och Lee Miller. Genom hennes optik blir Christian Dior en arkitekt. Hon skildrar August Sander och Bill Cunninhgham som uttolkare av det vanliga, där de dokumenterar världen framför sig. Hennes omdömen om dem uttrycker också något om Danius egen estetik, att hon liksom dem inte roas av individen i sig, utan mer av vad denne representerar. Likaså i texten om en annan fotograf, Walker Evans, som framhålls som en människogestaltare i paritet med Balzac och Flaubert, som Danius ju skrivit så hänfört om i Den blå tvålen.
Ämnesbredden är imponerande, när hon rör sig mellan Svetlana Aleksijevitj (skitbra text) till Bob Dylan (skitdålig text). Danius är strängt generös i sina tillrättavisanden, som alltid sker med uppmuntrande tonfall, och då blir det lika snyggt som det är utvecklande. Hon skriver om mode med den förälskades blick, och då sker det sällsamma – hennes text blir förälskad, och jag som läser blir banne mig själv förälskad. I hennes stil finns en lätthet när hon låter sina formuleringar rinna över sidan, i något som inte på något vis har med begreppet ”flyt” att göra, för det är något annat som dikterar och styr hennes stil – något betydligt besvärligare och mer intrikat. Utan att det därmed blir snårigt eller obskyrt, bara ljuvligt egensinnigt.
Hon har en förmåga att vara allvarlig i sitt lättsinne, och vice versa, och det är ingen smal sak. Hon rycker på axlarna åt katastroferna, utan att förminska det hemska i situationen. Lärorik är också slutsatsen efter att ha pratat med en vän som är doktor, som gav henne stöttning genom långa monologer om matlagning. För att distrahera? Ja, men inte enbart, utan också som ett exempel på att man kan kombinera lyssnande med pratande, och att läkande inte är det viktigaste: ”Inget av det onda försvann, men det värkte inte lika mycket.”
Stil är i hög grad – men inte enbart – en fråga om exakthet, om pricksäkerhet. När Danius vill kan hon vara så nonchalant självsäker att man bara kan häpna, som i en text om fotografen Berenice Abbott: ”Alla Abbotts porträtt härrör ur nuet – och ruvar ändå på evigheten.” Sverige har ynkligt få stilister av rang, men Danius var definitivt en av de främsta, i egenskap av charm, flärd, elegans, där det självmedvetna verkar i det fördolda. Därför blir det en så unik upplevelse att läsa henne: en förväntad förvåning, en häpnad som befinner sig inom metodens spelramar, och som ändå inte är schematisk eller programenlig.
Det är en metod som tillåter henne att befinna sig farligt nära det hon skriver om, något man annars avråder från, men lyckas undvika den obehagliga intimiseringen och gullandet. När hon håller sitt installationstal i Svenska Akademien om sin föregångare Knut Ahnlund presenterar hon en karakteristik där det är lätt att byta ut hans namn mot hennes egna: ”Ahnlunds dygder som essäist står fram med tydlighet: bred lärdom, analytiskt skarpsinne, historisk detaljskärpa – och en högt utvecklad känsla för stil.” Denna stil yttrar sig förstås bland annat i det där snygga tankstrecket – för det är ofta så stilen ger sig till känna, som en plötslig avvikelse, något som skär rätt in i texten, eller – för att blanda in mode, som ett snitt, som i klädernas tillskärning.
Som avslutning finns manusen till de tre sommar- och vinterprogram hon höll mellan 2013 och 2018, där det som främst sticker ut är vinterprogrammets osofistikerade redogörelse för cancerdiagnosen, samt det sista sommarprogrammet där hon fränt och bittert gjorde upp med grisarna i Svenska Akademien. Detta tal är lika fyndigt elegant som det är infamt kränkande, och borde bli en klassiker i konsten att leverera kritik på ett sätt som når fram till mottagaren, speciellt när hon läxar upp dessa bildade dignitärer för bristande insikter i vad något så självklart som jäv betyder.
Att läsa den här boken ger samma känsla som att stå framför en stängd dörr. Det är sorgligt att behöva känna sig utanför, då Danius främjar deltagande och skriver inbjudande och uppmuntrar till dialog. I hög grad var hon en författare som dog mitt i steget, med oändligt mycket kvar att uträtta. Sorgligt, ja, men också inspirerande, för att inte tala om lärorikt. Hennes sätt att ta sig an sina ämnen borde vara mönsterbildande, när hon åskådliggör, konkretiserar och synliggör. Hon är så bra på att avtäcka mönster, peka ut likheter. Hennes omdömen är sardoniska och hennes humor tvärsäker. Det är en fröjd att läsa dessa skarpa texter, men också vemodigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar