Om Bob Dylan, Sara Danius, Bonniers

2016 var ett Annus Horribilius för Svenska Akademien. Det skulle följas av ytterligare några svåra år. Men djävulskapet inleddes när Bob Dylan namngavs som det årets Nobelpristagare i litteratur. För protokollets skull: han är en fantastisk artist, och jag förnekar inte att en handfull av hans album – främst ”Highway 61 Revisited”, ”Blonde on Blonde” och ”Blood on the Tracks” – är ovärderliga klenoder i musikhistorien. Men priset till honom var ett misslyckande, på samma sätt som det skulle vara ett misslyckande att ge priset till Joyce Carol Oates – en fantastisk författare, men det är ju knappast en bedrift av Akademien att lyfta upp en författare som redan finns i allas medvetande.

 

Sara Danius skrev två år senare en hagiografi om den skygge världsberömde artisten, blygsamt kallad Om Bob Dylan. Den gulliga lilla boken består till största del av ett försvarstal. Men allt det som annars gör Danius till en strålande stilist – förmågan att med självklarhet vara distinkt i sina åsikter, att ta plats, att uttrycka sin ståndpunkt utan att be om ursäkt för den – är mestadels frånvarande i denna korta skrift. Att läsa Sara Danius brukar innebära en sällsam glädje: så här skriver bara den som befinner sig helt närvarande i sitt ämne, och hon är också någon som förmedlar nyfikenheten och upptäckarglädjen på sätt som frigör och inspirerar läsaren. Annars skriver hon i avsaknad av de onödiga reservationerna; här är det fullt av dem.

 

Det var mycket som var fel med Dylans belöning. Att nomineringen innehöll formuleringen ”den stora amerikanska sångtraditionen” väckte penibla associationer till coverskivor av Rod Stewart. Att Danius genast prisade hans förmåga att rimma väckte bara löje (hon upprepar det i boken), eftersom Dylans rim är amatörmässiga om man jämför med Kendrick Lamar, för att bara ta ett exempel på en vitalare artist. Lika befängt är det att koppla Dylan till Rimbaud och Sapfo. Det är också pinsamt att läsa överskattande meningar som denna: ”Dylan gör för rockmusiken vad Ovidius gjorde för litteraturen.”

 

Danius exempel på lysande rimkonst är också illa valt, med den banala ”Chimes of Freedom” (protestsångens snöpligaste hit). Men det tråkigaste med Danius bok är att hon mest liknar en trött lärare som på autopilot mästrar de elever som har mage att revoltera mot deras val av pristagare. Fast det är ett sundhetstecken att ifrågasätta, på samma sätt som det finns all anledning att väcka befogad kritik mot ett pris till, säg Oates eller Atwood, eller någon annan populärförfattare.

 

Att Danius känner sig nödgad att kalla Bob Dylan för en stor poet är illa nog, men hon hämtar sina belägg från att några amerikanska universitetsstudenter uttryckte den åsikten på 60-talet. Med den logiken – det vill säga, att man frågar några svenska universitetsstudenter nu – kan man i framtiden mycket väl ge Nobelpriset till Lars Winnerbäck.

 

Ett parti i boken behandlar Dylans besök i Stockholm 1966 – ren utfyllnad – medan ett annat rapporterar om ceremonin ett halvår efter utnämningen, då den motvillige sångaren (”poeten”) tog emot sitt diplom, inför en decimerad skara ledamöter av Akademien. Klas Östergren skildrar samma händelse i sin senaste roman Renegater. Allt var så gemytligt, understryker Danius, och Dylan var väldigt artig, belevad och vänlig.

 

Mest kan man som läsare undra vad man ska göra med alla dessa hyperboler som kryddar Danius text. Generellt är ju överdriften en usel retorik: den väcker bara misstankar. Här har vi en författare som tvingas använda inte bara hängslen och livrem: hon har klätt sin text i en skottsäker väst. Bob Dylans sånger (”dikter”) blir ett ointagligt fort. Tillåt mig tvivla ändå på att det är frågan om litteratur av samma dignitet som många amerikanska romanförfattare som åsidosätts på grund av detta pris.