Det är lätt att raljera över den okunskap KD:s partiledare Ebba Busch Thor visade i Aktuellt för tre år sedan, när hon inte kunde namnge författarna Strindberg, Lagerlöf och Östergren. När jag förra veckan, efter Louise Glücks Nobelpris bad eleverna i en SA-klass säga någon svensk Nobelpristagare blev det tyst länge, tills någon sa ”Astrid Lindgren?”
Så: visst kan vi och visst ska vi begära mer av en politiker som driver frågor om en kanon för svensk litteratur, men viktigare än att rabbla namn och titlar är att man har ett levande förhållningssätt till en litterär tradition. Något som Busch Thor uppenbarligen inte har, trots att hon gick IB-programmet på gymnasiet, fast det är klart att hon kan ha prioriterat andra ämnen då.
Ett sätt att upprätthålla ett fördjupat förhållningssätt till svensk litteraturhistoria – alltså den som sträcker sig längre än de tre kanoniska namn som räknades upp nyss – är att följa Litterbanken på internet, som outtröttligt tillgängliggör både den breda och den smala traditionen, samt Nirstedt/Litteraturs fina poesibibliotek med klassiska svenska diktsamlingar, med hittills femton utgåvor, från 1674 till 2003.
En bok som definitivt hade platsat där är Ola Hanssons Notturno från 1885. Nu hann det nystartade förlaget Ymer före, med en fint ljusblå volym, försedd med ett kunnigt efterord av Per Erik Ljung. Han kallar Hansson för ”en tidig modernist”, och menar att detta verk förebådar den dekadenta epok som tar vid under 1890-talet. Samtidigt är dessa dikter verklighetsförankrade.
Något som inte riktigt visar sig vid en initial läsning, där snarare intrycket av det abstrakta – för att inte säga abstrusa – dominerar. Det är skirt stämningsfullt. Men jag ska erkänna: jag är ett fan av Ola Hansson, och denna är definitivt en av hans bästa böcker (den något senare Sensitiva Amorosa hör förstås också dit). Samtida med Strindberg var han också relativt stor i Tyskland, dit han hamnade delvis på grund av det ogina mottagandet för böcker som denna. Kritiken var, som Ljung visar i efterordet, nästan undantagslöst negativ och hånfull, mot denna hans andra bok (han hade debuterat med Dikter året innan).
Det är synd, för att inte säga ynkligt, att vi är så få som vårdar Hansson som en av svenskt 1800-tals finaste poeter. Vilhelm Ekelund hade en hög uppfattning, och menade att Hansson var det största svenska namnet sedan Stagnelius. Tillsammans med Ekelund själv bildar de här en trio ojämförligt nerviga poeter som skriver på svenska. Det finns en klar likhet med Stagnelius, även om Hansson inte är lika uttalad i synen på erotiken som en förlösande kraft för neuroserna: hos honom ligger befrielsen annorstädes. Det som parar ihop dem är arbetet med kontraster, att se världens skuggsidor och att hela tiden hysa en längtan mot ljuset.
Skuggsidorna är dock påtagligare, främst i den svit som gett samlingen sin titel. Hansson är också krassare än sin föregångare, men bevarar förhoppningen att det onda ska föra något gott med sig. Här finns den postromantiska dragningen mot natten, men också flera uppmaningar till ett mer innerligt förhållande till naturen, ett ämne som knappast mist sin aktualitet: ”allting svinner. / Mitt väsen in i / naturen rinner.” Ordet ”svinner” blir – tyvärr – något överanvänt av Hansson i denna samling, men det ska väl tillskrivas en ungdomlig förkärlek för vissa fraser, och en oförmåga att se när de blir utnötta.
Ofta förefaller Hansson vara betraktaren – stundtals rentav voyeuren – av skeenden, likväl som en passiv mottagare av andlig inspiration, likt den eoliska harpa som romantiker som Shelley föreslog som ideal för det konstnärliga skapandet. För den delen kan Hansson ibland ge intryck av att skapa ett självspelande piano med en del av sina dikter, att rimkonsten tar udden av innehållet. Men det är bara stundtals: ofta framträder känslorna i all sin nakenhet och sårbarhet, och då blir det också stark poesi som gestaltar ett öde med förmåga att nå ut och drabba en läsare också 135 år senare.
Då finns rader som dessa, som förstärker intrycket och konkretiserar de äkta uttrycken: ”Men, liksom i nattluften / dröjer en pinsam skälfning / af dagens hetta / och dagens larm, / något som våndas och vrider sig, / som skorrar så smärtsamt / som ett falskt ackord, / som kvider så hjelplöst / som ett sjukt barn, – / så sitter i mitt väsens / innersta gömslen, / i det hudlösa köttets nervnät, / som en aldrig domnande oro, / lifsångestens ryckande, / hullingtäckta tagg.” Det är bra timing i dessa rader. Som synes använder denna upplaga originalutgåvans stavning, medan min gamla volym från Tidens förlags samlade skrifter från 1919 hade låtit den genomgå stavningsreformens reningsbad. En smaksak vad man föredrar: det blir en smått udda känsla att läsa dikter som man har tyckt låtit modernare plötsligt anta formen av något mer ålderdomligt, utan att det påverkar dem i negativ riktning.
Höstmörkret sänker sig tungt i flera av dikterna, och det är nära till det skräckartade. Redan ett par år senare skulle Hansson skriva en initierad introduktion av Edgar Allan Poe, på tyska. Poe, som då knappt hade översatts till svenska, blir en författare som Hansson känner starkt för, i en animerad och fortfarande giltig karakteristik: ”En fullblods aristokrat i en myrstack av plebejer; en skönhetens svärmiska eldsdyrkare bland krämarsjälar; en hänförd talsman för det mest eteriska i känslan och det mest utsökta i stämningen stående på nyttans marknadsplats; en apostel för avlägsna framtidssanningar och för den mänskliga intelligensens quinta essentia bland en menighet av uppkomlingar i bildningens värld, vilka ännu stavade på dess abc”.
I Notturno finns också flera inslag av den typ av livsleda man måste vara riktigt ung för att uppleva och erfara. Den uppgivenhet han kan ge uttryck för blir sällan statisk eller verkningslös, som dessa två strofer kan få illustrera:
Och när du ser,
att lyckan ler,
du vågar ej att gripa till.
Och när du så med allvar vill,
hur starkt, hur rent, – –
det är för sent.
Det finns ej bot.
Det ondas rot
går allt för djupt. Det finns ej hopp.
Blott fantasien bygger opp
sitt skira bo
i blomsterro. – –
Hanssons värld ångar och jäser, men rör sig mot den kyla som stelnar och förlamar. Då finns i den sammanhängande prosaberättelsen ”Senhöstblad” även utrymme för mystik och en drift mot ett Via negativa, uttryckt i isande vackra rader: ”Du frostblomma, som isen blå och hvit som snön! Jag plockar dig! / Du sköna form kring ett intet! / Isblomma!”
Det är imponerande att en 25-åring var kapabel att skriva dikter som dessa. Det finns här så mycket blompoesi att man nästan inbillar sig att det är en bok som torde tilltala den massa som till exempel intresserar sig för de trädgårdsböcker av Jamaica Kincaid och om Virginia Woolf som getts ut bara denna höst. Se där: en blombok av Ola Hansson, det är väl om något vad som borde finnas inslagen under julgranen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.