Herskerens nordiske hus, Kritiker, No. 56

Tidskriften Kritiker har i sin nuvarande form funnits sedan 2006, efter att sedan 1918 ha hetat Studiekamraten och sedan 1993 Ariel. På senare år har den fungerat som en nordisk samlingspunkt, med ett redaktionsråd som stoltserar med medlemmar från Finland, Sverige, Danmark och Norge.

 

Det nya numret, 56 i ordningen, ”Herskerens nordiske hus”, har redigerats av poeten och översättaren Shadi Angelina Bazeghi. Här utgår man från en beprövad metod som känns igen från tidskriften Essä: en källtext bildar utgångspunkt för ett antal olika kommenterande perspektiv. Snarare än att se det som plagiat borde det ske i samförstånd, som en slags hyllning till den lyckade idén som Essä har sjösatt med sina nummer.

 

Dessutom är metoden annorlunda. Källtexten är Audre Lordes essä ”The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House”. Det är svårt att föreställa sig en mer närvarande författare i samtiden än poeten och aktivisten Lorde, trots att hon är generande undermåligt översatt till svenska (två volymer är på gång tack vare Modernista och Ellerströms). På danska finns Bazeghis översättning av dikterna från i fjol att tillgå. Bland skribenterna i denna volym, en slags Lorde-antologi, var två inte ens födda när Lorde dog 1992, och de elva andra var små barn.

 

Här finns glimrande texter av bland andra Kayo Mpoyi och Valerie Kyeyune Backström, som presenterar den enkla men jobbiga premissen för en kvinna, att vilja se i stället för att bli sedd (att röra sig från objektet till subjektet). För Lordes text handlar ju om rättvisa i stora drag, om det underläge som kvinnan villkorslöst hamnar i så som samhället är uppbyggt. Hennes essä handlar ju om att det inte går att överta ett färdigt språk – färdiga tankemodeller – utan vad som måste tillföras är egna uttryck, en intern vokabulär som måste göras universell. Då krävs det ju att den manliga normen utmanas.

 

Männen är i minoritet, även om perspektiv på den manliga erfarenheten presenteras av Andreas Eckhardt-Læssø, som skriver om hur det känns att som del av maktstrukturen se sig själv i ögonen, och Marcel Mangold, som skriver om hur det är att översätta Lorde. Han skriver om skillnader, och hur de genererar nya likheter, nya utmaningar. 

 

Den andra normen som måste utmanas är vithetsnormen, som angår både skönhetsideal och kärleksindustrin. Flera av texterna visar hur rasism och feminism hör ihop. Metoden som anförs här är politisk aktivism, och det är en stor vinst hos de här texterna, hur de sammanför teori och praktik, och visar att det ena inte behöver utesluta det andra. Genom att utnyttja termen intersektionalitet kan de visa hur underordning är en trasighet i samhället som kräver nya verktyg för att repareras. Om man ibland talar om osynliggörande och brist på representation är det något som definitivt inte gäller här, där förebilder och inspirationskällor radar upp sig. 

 

Olika tillvägagångssätt utnyttjas av bidragsgivarna, alltifrån Merima Dizdarevics utförligare sätt att breda ut sig till Lina Bondes koncentrerade dikter. Mona Monasar upplyser: ”Mina texter är inte intressanta för en vit majoritet, både för läsare och recensenter om de inte har elementet av utsatthet i sig.” Det är en viktig iakttagelse: hur ska någon annars förstå den erfarenhet som Lorde uttalar i sin essä? Med andra ord: varför drabbas jag så hårt av hennes skrivande, som hör till det bästa jag läst de senaste åren, om det inte vore för att jag – även om det låter förmätet för någon med mina manliga vita privilegier – delar hennes utsatthet?

 

Monasar tangerar den fråga Burcu Sahin ställde i numret 41/42 från 2017: ”Varför kan svenska kritiker inte läsa våra böcker?” Förvisso är inte all läsning identifikatorisk. Men bra litteratur konfronterar dig med den akuta frågan: vem är du? Så är det att läsa Lorde, och så är det också att läsa dessa texter, hur lite eller hur mycket de än berör hennes ursprungliga text.

 

En av grejerna med rasism är att den förnekar rätten att vara otacksam. Som placerad utanför en norm blir du misstänkliggjord vid varje kritiskt ord. Så brutalt fungerar de mest rudimentära gruppdynamiker, att du också är fördömd om du följer och fördömd om du avstår från att följa de överenskommelser som är uppgjorda. Därför: skapa dig en egen verktygslåda, uppmanar Lorde, och det är just det som skribenterna demonstrerar med sina texter, som på anslående sätt väljer olika infallsvinklar, liksom för att bevisa att de har hittat sina egna verktyg, sina egna uttrycksmedel.

 

Jag gillar mycket i det här starkt sammanhållna numret av Kritiker. Fatuma Awil skriver en uppfriskande respektlös egenhändig text, balanserande mellan prosa och poesi, med klar inspiration från Lorde men ändå med en helt egen stämma: ”Hur mödrar vi något annat än att reproducera det vi fruktar? Hur mödrar vi monstruöst: hur mödrar vi häxor? Hur mödrar vi queers? Hur mödrar vi socialism? Hur mödrar vi det som inte förgör oss? Hur blir vi en värdkropp till det som inte förgör oss?” Hos henne blir poesi en slags respons på ett livlöst bemötande, eller en konfrontation med det livlösa.

 

En av de vackraste texterna är skrivna av Loretto Villalobos, kanske just för att den handlar om skönhet och att det är ouppnåeligt för många rasifierade, så som samhället ser ut. Ett av hennes exempel är Doves reklamkampanj ”Real Beauty”, och hur de anlitade en fantomtecknare för att gestalta hur mångas självbild är för negativ i förhållande till verkligheten (jag har använt den filmen i min undervisning). Villalobos slutsats är beklämmande, men också upplyftande, när hon drömmer om en eld som ska ”förgöra patriarkatets förtryckande vokabulär och istället göra rum för en befrielsens där ordet ’vacker’ inte ens finns.”

 

Hur det är att läsa Lorde demonstreras av Bazeghi själv, som har sin programförklaring ovanligt nog sist i tidskriftsnumret. Hon skriver liksom Kyeyune Backstöm om vikten att gå från att bli sedd till att själv se, om hur viktigt det är att bli bekräftad, men också att det är ett djupare och värdigare behov än att få bekräftelse, och utmynnar i minoriteters utsatthet, där det hoppfulla byts mot en sorgsen reflektion kring Yahya Hassans öde. Så här ursinnigt skriver man efter att ha umgåtts med Lorde:

 

Jeg er kun rasende, og har als ikke tænkt mig at spille på violinerne eller hviske om hverken mikro- eller makroaggressionerne, hviske sødt for at appelere til din sympati og medfølelse eler i håb om at vinde en eller anden skønlitterær skønhedskonkurrence eller blive udråbt til dronning. Jeg gir en fuck for sån noget pis. I am not here to please you, ej heller for att fremme en bestemt ideologi. Jeg er her, fordi jeg er FUCKING rasende. Ikke på den ene eller den anden personlighed, men på hele molevitten: ALLE de mekanismer og strukturer der bevirker eller nærmere dikterer, hvem der inkluderes og hvem der ekskluderer fra fælleskaber.    

 

Till det sympatiska med detta nummer hör hur texterna konsekvent visar hur Audre Lorde är en tänkare som väcker tankar men själv håller sig i bakgrunden. Flera av texterna är bara outtalat knutna till hennes essä, så det viktigaste blir att demonstrera hur själva idén är aktuell i vårt samhälle. I stället för att putsa fram ett monument har de skapat ett levande, dynamiskt tidskriftsnummer som frekvent visar hur man tillämpar idéerna från Lordes essä, och att tankarna fortsätter leva och verka i oss som lever nu, nästan trettio år efter hennes död.

 

Ämnet är ju större än personen, något som vi kan behöva bli påminda om, i synnerhet i politiska ärenden. Därför blir texterna här sällsynt angelägna just genom att de erbjuder sådana unika och personliga inblickar i något som är så gemensamt och allmängiltigt. Ibland kan man ställa sig frågan om ursinnet som representeras här går på repeat: har inte det här hörts förr? Å andra sidan: det som sägs här är saker som fortfarande behöver höras, beklagligt nog.