Det tyska ordet ”Glück” betyder lycka, och nog är det med lycka jag tar emot beskedet att den amerikanska poeten Louise Glück fått Nobelpriset i litteratur 2020. Med viss reservation för ironin, eller smolket i glädjebägaren: hon skriver inte på något vis en poesi som domineras av lyckokänslor. Hon skildrar vår utsatthet i tillvaron utifrån en evig längtan efter en andlig aspekt som tar hand om oss.
Religiös? Ja, om du så vill, men inte av bekännande eller missionerande slag. Mer handlar det om närvaron av något gudomligt, mer som adjektiv än substantiv. Tre av de tolv diktsamlingarna har översatts till svenska på det lilla Malmö-förlaget Rámus. Så sent som i september kom den senaste, Vild iris.
Hennes svenska utgivning inleddes med Averno, som jag recenserade i JP 29/4 2017. I denna samling återvänder hon till myten om Persefone som rövades bort av Hades och tvingades tillbringa halva året i dödsriket som hans hustru. Glück tillämpar en teknik som ställer den antika myten mot samtiden: ”var hon själv medskyldig till att hon blev våldtagen, / eller blev hon drogad och tagen mot sin vilja, / som moderna flickor blir så ofta nuförtiden”.
Det är en stil som kombinerar ett vardagligt tilltal med formsäker elegans. Genom denna samling löper berättelsen om Persefone, belyst av den krassa verkligheten. Det må vara att det är en dyster eller pessimistisk poesi – jag blir helt upprymd av att läsa den, och därför känns det så glädjande att uppmärksamma. Det är poesi som förtjänar fler läsare än den hittills fått på svenska.
I fjol utkom Ararat, som är en chockerande uppgörelse med familjen: dels som den manifesteras när mamman är oförmögen att hantera sin döda dotter, och dels poetens bristfälliga kärlek till sitt eget barn. Det är en av de mest smärtsamma uppgörelser jag har läst, när den utmynnar i hur hon ger sin förklaring till sin olycka:
Jag sårades, för länge sedan. Jag levde
för att hämnas
på min far, inte
för den han var –
för den jag var: från allra första början,
i barndomen, trodde jag
att smärta betydde
att jag inte var älskad.
Det betydde att jag älskade.
Både Averno och Ararat är berättande dikter, och borde fungera som läsning också för de som skräms av poesin och tycker den är ”obegriplig”. Även ”Vild iris” har ett narrativ, den här gången med blommor och växter som ges agens och röst. Det sker med ett tillvägagångssätt som är både subtilt och enkelt. Hos Glück är det inte människan, utan naturen själv, som får sista ordet: ”Jag har sjungit länge nog för er i sommarnatten. / Till sist kommer jag att vinna över er; världen förmår inte ge er / en sammanhängande bild. / Ni måste läras att älska mig. Mänskliga varelser måste läras att älska / tystnad och mörker.”
Tack vare formidabla översättarinsatser av Jonas Brun och Stewe Claeson finns nu dessa tre fenomenala böcker på svenska, och Brun har dessutom i Averno skrivit en exemplariskt introduktion till denna tillgängliga poet. Man ska också komma ihåg att det här är ett pris till poesin, som länge varit undanskuffad av Svenska Akademien. Under 2000-talet har de poeter som belönats hetat Tomas Tranströmer och Bob Dylan. Sett utifrån det perspektivet är Louise Glück ett utomordentligt val.
Även om det alltid finns anledning att ifrågasätta en litteratursyn som är snäv nog att nästan konsekvent förbigå kontinenter som Afrika, Asien och Sydamerika. Även om engelskan redan har fått för många priser. Även om jag tveklöst föredrar Anne Carson av de engelskspråkiga poeter som kan komma på fråga.
Med dessa reservationer är det ändå glädjande att så många tack vare detta pris kommer att övervinna sin motvilja mot poesin som litterär form. Glück är en poet som inte skriver uttalat politiskt, men är så privat och närgången i sin skärskådan av det egna livet att det blir en gestaltning av allas våra liv. De tre böckerna som hittills – förhoppningsvis blir det fler inom kort – kan och borde läsas av alla med minsta intresse för hur vi ska förhålla oss till världen.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/10 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar