att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juni 2020

Night. Sleep. Death. The Stars., Joyce Carol Oates, 4th Estate


Samhället är Joyce Carol Oates signum som författare, det tema hon outtröttligt återkommer till i sina många romaner. Det amerikanska samhället med alla sina brister avseende orättvisorna, motsättningarna, utsattheten, våldet, ojämlikheten, rasismen. Det går att läsa hennes samlade verk som ett ständigt pågående arbete att skildra överhängande och angelägna samhällsfrågor. Till det mirakulösa hör att hon så ofta lyckas variera sig, och fortsätta fascinera med nya infallsvinklar, och att det är så sällsynt att hon återanvänder material och exempel.

Att hon är så produktiv ligger henne i fatet, då så många anser att hon skriver på autopilot och tycker sig hitta slarvfel som skulle avslöja den höga arbetstaktens avigsidor. (Till den höga utgivningstakten av böcker, romaner, noveller och långnoveller, poesi och dramatik och essäistik, hör ett allt mer aktivt twitterkonto där hon skrivit fler än 100 000 tweets.) Det är en orättvis bedömning; i själva verket är hon generellt med få undantag ytterst skicklig och noggrann.


Night. Sleep. Death. The Stars. heter hennes senaste roman. Titeln är hämtad från Walt Whitmans dikt ”A Clear Midnight”. Det är en diktrad punkterad av Oates, där punkterna kan indikera det våld som alltid briserar i hennes romaner. Därför måste jag ha ett eget foto av omslaget, eftersom alla bilder på internet har kommatecken mellan orden i titeln. Jag ser punkterna som betydelsebärande element, som plötsliga chocker, liknande de man kan få när man träffas av pistolskott eller av elpistolen. Här fungerar våldet på två plan. Det ena är något som får hennes roman att te sig skrämmande aktuell, i en händelse som omedelbart griper tag och skakar om. 

25 maj i år mördades George Floyd av en polisman i Minneapolis, och så vidtog manifestationer för blacklivesmatter. Här börjar det också med ett polisövergrepp, i den fiktiva staden Hammond, strax utanför New York. En indisk läkare stoppas av en polisbil, där polisen utgår från det tvivelaktiga motivet att de trodde han var svart. I ren besvikelse börjar de använda elpistolen på honom upprepade gånger. John Earle McLaren, som är i 70-årsåldern, försöker ingripa men poliserna – triggade av våldshandlingen – fortsätter den våldsamma behandlingen på honom, något som får värre konsekvenser. Så småningom avlider han på sjukhuset.

Det är det ena våldet, det som får Oates bok att bli ett brännande inlägg i den debatt som följt av fallet George Floyd. Här uteblir dock kravallerna, då fallet tystas ned i brist på säkra bevis. Det saknas film (finurligt nog förlägger Oates dådet tio år bakåt i tiden, då mobilkamerorna var mindre sofistikerade). En ytterligare detalj, som kan sägas visa Oates storhet som författare, är att hon låter McLaren ha druckit ett glas vin innan, något som kan ha ökat hans benägenhet att ingripa.

Det andra våldet är det som latent huserar i familjemedlemmarna. För det här blir i större mening en roman om en familj i förfall, som försätts i förfall, när pappan dör. Nog kan det läsas som en allegori, där de enskilda familjemedlemmarna representerar olika sidor av det amerikanska samhället. Där finns då änkan Jessalyn, som verkar så tafatt men kanske i själva verket bara är en människa som inte tillåtits bli en individ i egen rätt, som ägnat hela sin tillvaro åt att förverkliga sin mans drömmar och planer. Maken, som gick under smeknamnet ”Whitey”, var en lokalt känd politiker och före detta borgmästare. Så kan en koppling mellan titelns ursprungsförfattare Whitman och Whitey hittas, i att de båda initierar själens återkomst efter döden. Hustrun blir typexemplet på en osynlig kvinna, eller devisen att det bakom varje framgångsrik man står en självuppoffrande kvinna.

De två sönerna representerar ytterligheter. Thom är framgångsrik, till det yttre en atletisk helyllekille, medan Virgil är en bohemisk misslyckad konstnär, oförmögen att ta hand om sig själv ekonomiskt och socialt. De tre döttrarna är också starkt utmejslade. Lorene är rektor på en skola – respekterad och beundrad, men i högre grad fruktad, för sin kallhamrade ledarstil och sitt ”mordiska hjärta”. Beverly är gift, bigott, skvallrig, obegåvad och frustrerad. Sophia är laboratorieassistent med en crush på sin handledare. Vad Oates gör är att presentera alfahannen och alfahonan – Thom och Lorene – som två odrägliga människor, fullkomligt gränslösa i sin jakt på status, men samtidigt helt inkompetenta i sina respektive positioner.

Oates visar hur skyddslösa och rättslösa individer är mot statsapparaten. Den indiske läkaren, en bifigur i denna nästan 800 sidor långa roman, får sitt eget PTSD, något som menligt påverkar hans förmåga att minnas identiteten på de polismän som indirekt orsakade Whiteys död. På ett plan har Oates skrivit en ACAB-roman, där polismännen också figurerar i ett toxiskt maskulint sammanhang. Övergreppet som är romanens upptakt och katalysator är ingen isolerad händelse, utan trakasserierna är systematiska. Hennes fokus ligger ändå på efterdyningarna, de otäcka och härjande konsekvenserna, och följderna för det raseri som inte hittar sitt utlopp.  

Med en skicklighet som den här gången nästan uteslutande är pålitlig rör hon sig mellan de olika karaktärerna, med det allvetande berättarperspektivets privilegium. Därmed skapas en balans mellan distans och närgångenhet, men också mellan iver och tålmodighet, i hur hela förloppet framställs. En nyckel till hennes poetik kan finnas i hur hon beskriver en man som spelar piano: ”Like any gifted musician he knew to keep moving swiftly, never to acknowledge a mistake, never pause to correct a note or a chord as a dutiful student might; never to hesitate.”

När romanen framskrider, och de mindre klädsamma egenskaperna hos syskonen exponeras och den frånstötande syskonrivaliteten framstår, då blir det genuint rysligt. Likaså lyckas hon göra en tidigare så banal aktivitet som att tvätta händerna ordentligt viktig och något som får en avgörande betydelse för händelseutvecklingen, återigen något som kan knytas till de senaste månadernas förlopp.   

Utan att själv vara förälder vet Oates precis hur en förälder tänker. Så blir en av romanens återkommande fraser bevisade: att man som förälder bara är så lycklig som sitt mest olyckliga barn. Eller en tanke som slår Beverly, innan hennes värld ska krackelera: ”Even the bratty ones, you love. Especially the bratty ones because no one else is going to love them like their mother.” De interna maktstrukturer som finns i familjen avspeglas ju i de maktstrukturer som finns i samhället i stort, så det blir en roman som verkar på både makro- och mikronivå. Polisvåldet blir något som sipprar in i den sörjande familjen, med de utlösande handlingarna som en smitta.

Att se polisvåldet som en pandemi är kanske inte helt långsökt, för om inte annat har ju covid-19 aktualiserat kopplingen till rasismen i USA och hur det ofta är polisen som agerar rasistiskt. Rasismen behandlas ofta som något underliggande i den här romanen, som en skamlig hemlighet. Det blir djärvt att utsätta en vit beställd familj för polisvåldet, för att visa mardrömssituationen från ett annat perspektiv, som gränsar till det ironiska. Det är också en roman som visar de groteska ekonomiska klyftorna – Whitey visar sig ha varit hutlöst rik, men överlag fungerar pengar och prissättning som indikatorer på ett samhälle där kapitalismen är så dominerande att den aldrig behöver benämnas. 

Till största del är det ju en roman om sorg. Bilden av Whitey, den offentliga, blir inte helt nyanserad eller omvärderad. Det var en man med vissa brister, förvisso, men Oates tar inte tillfället i akt att smutskasta honom, och det ska vi nog vara tacksamma för. Hennes fokus ligger på de efterlevande, och hur de söker efter strategier att klara sig utan sin ledande gestalt, hur de ska gå helskinnade ur det här. Till detta hör då barnens rädsla för hur mamman ska påverkas av sin makes död – här ska inte avslöjas hur hon förändras eller vad hon tar sig till. Sophia ger röst åt deras oro: ”If my mother changes into another person, the rest of us won’t know who we are.” Tyvärr blir Sophia något bortglömd av författaren, och förblir därför en gåta – medan de andra framträder starkt och oförglömligt blir det inte riktigt klarlagt hur hennes bevekelsegrunder anläggs.

Det är en lång roman, och brister saknas inte. Det finns en viss tendens till upprepningar, till exempel i detaljer som att det lite för ofta äts ”Swedish crackers” (knäckebröd?), möjligen en blyg uppvaktning till Svenska Akademien, när det sker i samband med att en av döttrarna kör en Saab. Det finns också en besinningslös och nästan furiös ådra, där Oates staplar intryck i takt med att de uppstår – något som ibland bidrar till en nervig närvaro, speciellt när hon skriver om Lorenes inre (det är en tour de force som faktiskt är lika psykologiskt trovärdigt som när William Faulkner tar sig in i Jason Compsons skalle i tredje kapitlet i Stormen och vreden). Men denna böjelse kan också bli ett maner, ett onödigt och iögonfallande drag som stjäl uppmärksamhet från berättelsen. Dessutom blir symboliken övertydlig när Jessalyn tar sig an en hemlös illasinnad katt, döper den till Mack the Knife och – tja, man behöver inte ha läst en av Edgar Allan Poes mest berömda noveller för att förutsäga hur det ska fortlöpa. Men att en roman innehåller brister kan också vara ett tecken på att den är bra, den frustration som läsningen uppdagar (till exempel lämnas mer än några trådar lösa kring syskonen). I den mån perfektion existerar inom fiktionen sker det ju oftare i kortare romaner – om man undantar George Eliots Middlemarch och Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport.

Så, Joyce Carol Oates är en unik författare, och hon är det inte trots utan tack vare sina brister. Det här är också en lång recension, med sina egna brister. Hon har en infernalisk förmåga att skapa spänning och samtidigt lyckas hon fortsätta uttrycka så mycket om de samhällsfrågor hon tar upp. Jag skulle nog vilja placera Night. Sleep. Death. The Stars. bland Blonde, them, My Sister, My Love, Marya: A Life, We Were the Mulvaneys samt Because It Is Bitter, and Because It Is My Heart – det vill säga, bland hennes allra främsta längre romaner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar