att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 juni 2020

18 noveller, Marlen Haushofer, översättning Anders Björnsson, Celanders förlag


Marlen Haushofer är en författare med en hit: romanen Väggen från 1963 blir allt mer aktuell, kanske i synnerhet just detta Corona-år, med sin inkännande skildring av isolering. Det är också en av ytterst få romaner som håller för hur många omläsningar som helst. Två gånger har den översatts, men det är möjligt att den överskuggar hennes övriga produktion.

I år är det 100 år sedan denna österrikiska författare föddes. För inte så länge sedan kom det en liten volym med 18 noveller, valda och översatta av Anders Björnsson. Dessa är hämtade ur ett betydligt större verk, på tyska Schreckliche Treue, som två år före hennes död samlade samtliga noveller. Det är en suverän titel – ”En förfärande trofasthet” heter novellen på svenska, och ingår i detta urval – och kanske hade jag varit mer skyndsam att läsa boken under detta namn.


Omslaget nämner Hjalmar Söderberg som en referens, och det är tänkbart inte enbart för formatet, där Haushofer föredrar något som liknar de Historietter som den svenske dysterkvisten gav ut strax innan 1800-talet tog slut. Men det finns också en släktskap med de Onda sagor Pär Lagerkvist skrev några årtionden senare. Flera av novellerna liknar nonchalanta skisser, men i själva verket är de konstfulla (liksom förstås både Söderberg och Lagerkvist). Speciellt hur hon bygger upp stämningen, och avslutar för att uppnå maximal effekt. Ja, så här effektivt slutar en av de bästa novellerna: ”Detta var framtiden: dricka te och titta bort när pojkarna sprang till skolan; läsa en bok på kvällarna, gå på teater med vänner, ha gäster, resa, arbete, allt sådant som ingenting betyder.”

Här handlar det om relationer mellan människor, men också mellan människor och djur, samt mellan människa och källaren. Haushofer rör sig gärna mot sådana mörka platser, vare sig de är bokstavliga eller bildliga. Det är en slags mörk symbolik som växer fram i novellerna. Det närmar sig det bisarra, men håller sig alltid inom rimlighetens gränser. Två stora teman kan skönjas, och båda är påtagligt närvarande i Väggen. Det ena är feminismen, det andra är naturen. Här blir kvinnorna självständiga, och tar saken i egna händer. Männen reduceras till plattitydmakare. Här blir också naturen något som människan kan vända sig till inte för att uppleva och uppnå saker i någon slags maximering av ”livskvalitet” eller någon annan aktuell kliché. Naturen här samspelar, på sina egna villkor, med människorna. Det är ett ömsesidigt utbyte.

Med milt överseende betraktar Haushofer människorna, där leendet inte riktigt blir dömande. Hon ser och bekräftar våra felsteg, våra tillkortakommanden, våra brister. Hon skriver med uppgivenhetens ironi. Är det cyniskt? Nä, bara nästan. Men hon skriver i en stil som kan sägas vara motsatsen till sentimental. Här finns en klantig fysiklärare, en stackars geografilärare, men också en bredd och spännvidd i så måtto att hon rör sig från utsatta barn till utsatta åldringar, från det troskyldiga barnet till den misantropiska gamlingen, mellan kvinnor och män, soldater och pacifister.  

Atmosfären är drömsk, symboliken är som sagt mörk – men också djärv, och det är väl kännetecknet på en riktig författare: själva modet i hur bildspråket uppstår. De risker som tas i konstruktionen. Min favorit i samlingen är ”Råttan”, om en dödssjuk kvinna som sviks av sin man. Här finns modet i hur dödsskräcken gestaltas, på ett nytt men ändå fullt begripligt sätt:

”Döden hade tagit en ny gestalt för henne. Den var inte längre ett skelett eller en mörk ängel, det var en liten råtta med lång nos nedsölad med blod. Detta hade hon ofta grubblat över. Varför kunde hon inte få ha den mörka ängeln eller åtminstone det obesmutsade skelettet? Och hur skulle hon bära sig åt att hålla råttan borta från kroppen?”

Björnssons översättning är säker, även om den kanske lite väl ofta styr in på ett lite ålderdomligt ordförråd. Uttryck som ”tillförne”, ”timmavis” och att en katt hade ”bort röjas ur vägen” från den första novellen ger ett lite arkaiskt intryck. I sanningens namn blir det här ett mindre problem ju mer läsningen framskrider. Det är verkligen en magnifik samling noveller, så bra att man faktiskt sörjer att den nöjde sig med dessa arton när det borde finnas åtskilligt mer ur den digra samlingen att översätta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar