att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 jan. 2020

Vernon Subutex 3, Virginie Despentes, översättning Kristoffer Leandoer, Norstedts


När franska rebellen Despentes avslutar sin trilogi om stackars Vernon Subutex är tempot högt. Samtidssatiren är intakt, och man kan bara hoppas att svenska författare tar lärdom av denna uppsluppna berättarkonst. 

Nyligen initierade Daniel Sjölin i Expressen en diskussion om den låga ambitionsnivån hos de svenska samtidsförfattarna, som nöjer sig med att antingen skriva slapp autofiktion eller mediokra och lättglömda berättelser. Även Margit Richert har i Svenska Dagbladet ondgjort sig över bristen på kvalitativa romaner.

Det är tyvärr lätt att hålla med dem, i synnerhet när man upptäcker något så svindlande som den franska Virginie Despentes trilogi Vernon Subutex, vars avslutande del nu finns tillgänglig. Despentes är i grunden filmregissör, men har också gett ut den kaxigaste och coolaste ungdomsroman jag läst, Apocalypse baby, som jag recenserade i JP 2012.

Den här trilogins första del handlar om en luggsliten före detta skivaffärsägare, Vernon, som i nedladdningarnas och strömningarnas tidevarv fått slå igen sin affär. Flickvännen kastar ut honom och han hamnar på gatan. Rockstjärnan Alex Bleach har nyligen dött och efterlämnat en påse med inspelningar där pinsamma och komprotterande hemligheter om kolleger i branschen avslöjas. Vernon får tag på påsen, och jagas av allsköns banditer.
 
I del två slår sig Vernon till ro nedanför ett stort träd i en park i Paris, och blir ofrivilligt en slags guru och får massor av följare. Och så nu i del tre ska säcken knytas ihop. Fast Despentes låter sin protagonist tumla bort, och i stället vidtar en rastlös kollektivroman om radikalisering och terroristattacker, om kulturpolitik och ekonomiska nedskärningar.

Det som gör Despentes trilogi så slagkraftig är att hon har ett politiskt ärende som inte ställer sig i vägen och blir föreläsande eller uppläxande. I stället anklagar hon med ursinnigt patos ett samhälle som stänger sina grindar för den som saknar pengar, och hur arbetarklassen håller på att göras överflödig.

Despentes har jämförts med tidigare satiriker som Rabelais och Swift, men även en nutida enfant terrible som Michel Houellebecq. Jag tycker ändå att hennes vision av samtiden är vassare än den mer omtalade Houellebecqs. Hon har ett tilltal som liknar cynism, men som bestrider uppgivenheten, och väcker läsarens engagemang och inlevelse.


Det här är inte på långa vägar återhållsamt eller sofistikerat. Snarare lånar Despentes en serietidningsestetik som blir en välkommen injektion i ett skrivsätt som annars lätt kunde te sig stagnerat. Det är också kul att följa hur hon leker med klichéer och thrillergenrens förväntade stereotyper. Den kaotiska berättartekniken får romanen att på ett sätt bli underbart underhållande och på ett annat nästan oläslig.

Nästan oläslig, eftersom intrigen kidnappas av långa politiska uppviglingstal. Lyckligtvis är dessa passager så medryckande att man mer eller mindre glömmer bort att sakna trovärdiga karaktärer eller en handling som är värd att följa.   

Varför skriver inte svenska romanförfattare så här vildsint och befriande anarkistiskt, och för den delen med så starkt fokus på samhällets orättvisor? Tone Schunnessons debut Tripprapporter från 2016 bar på ett löfte i den här riktningen, och eftersom jag är en optimistisk person tror jag att hennes andra roman infriar detta löfte och därför blir en käftsmäll för Sjölin och Richert. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/1 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar