att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 jan. 2020

Hejdade, hejdade sken, Jenny Tunedal, Nirstedt/Litteratur


Av de nio diktsamlingar som hittills har getts ut i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket har drygt hälften varit från 90-talet och framåt. Betoningen på i första hand nu verksamma poeter kan ändå fungera som påminnelser och omtolkningar. Att jag själv läste Jenny Tundedals debut Hejdade, hejdade sken slarvigt när den utkom 2003 blir upppenbart nu.

Inte minst efter UKON:s ambitiösa förord, som tyvärr ställer sig lite i vägen med sin mångfald av tolkningsförslag, noggrant och plikttroget redovisade ned på detaljnivå. Det är en läsning som är både kvantitativ och kvalitativ.Efter att ha läst den tar allt syre slut för en egen tolkning, och jag önskar för första gången att jag tillhörde den majoritet läsare som rutinmässigt skippar för- och efterord.


Nåväl. Tunedals bok är en utmaning, och det må så vara att allt jag nu kan bidra med har UKON som buktalare. Som de många kopplingar som utförs i dikten, främst de tematiska cyklerna smärta, minne och ensamhet, där allt handlar om hur begreppen används i vidare mening. Det är en dikt om samverkan och splittring, där båda har lika stor funktion.

I dikten splittras orden över boksidan, på ett sätt som är både iögonfallande och självklart, svårt att ifrågasätta. Det är dikter som iscensätter sina teman, men också undergräver dem:

Vet du vart de förde honom?             Han blev nästan som en son för mig

                              det är en tempelliknande byggnad
                              vita dammar växer där
                              föreställ dig mörker

                                                                          (det som glömmer)

kan liknas vid fläckar.




Dessa bilder är liksom sysslolösa

(blod som inte rinner)                                              Jag bad honom att stanna

Splittringen hålls ihop av det tematiska arbetet, där smärtan tillåts vara obearbetad och rå – helt oförädlad. Genom hela boken förs ett underförstått resonemang om det svåra i att vara vid liv. Det sken som titeln indikerar blir det ljus som utplånar och gör världen helt blank. Blank som i en Emily Dickinson-dikt som helt kort omnämns (och som den nitiske UKON generöst nog översätter i förordet). Dikterna perforeras av detta ljus, och kan te sig riktningslösa, men jag uppfattar dem som medvetna och styrda anrop.

Att det blir så bra, så genomkorsande bra, beror bland annat på det konsekvent inritade tilltalet, där det aldrig helt går att förklara exempelvis vem det ”du” är som anges: ”Jag minns hela din barndom     Gatorna kantas av palmer / Jag minns dig väl, som alfabetet / Morgonen öppnar fåglar och fönster”. Det är kryptiskt? Ja, men samtidigt obestridligt, ungefär som livet självt – det man inte kan vända sig bort ifrån.

Tunedals dikt är skriven från positionen innan språket blir till, där det fortfarande letar efter sin form. Som från ett chocktillstånd, en reaktion på något – en orättvisa, en dumhet, en kränkning. Hon roar sig med antydningar, och nöjer sig med dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar