att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 jan. 2020

Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande, [red] Annika Norlin, Natur & Kultur


Ibland får jag frågan om inte jag också – om inte också jag – vill skriva skönlitterärt. Men det avskräcker. Det finns redan för många böcker. Det är också tveksam om jag skulle kunna bemästra min rastlöshet och dåliga tålamod för att orka ägna så mycket tid åt något jag själv skrivit. Sedan tror jag också att det finns en kritisk gräns för hur mycket en författare ska läsa, och den gränsen passerade jag för kanske sex-sju år sedan. I korthet: kritiker som läser professionellt är bara undantagsvis bra romanförfattare.

Lyckligtvis finns det ju andra som skriver romaner. Fjorton av dessa bidrar med råd i den nya antologi som sammanställts av den säkra redaktören Annika Norlin, i boken med den ekelöfska uppmaningen Tag och skriv! Det blir en brokig samling, som för säkerhets skull inordnats i de tre kategorierna ”Hantverket”, ”Genrer & teman” samt ”Författarlivet”. Brokig men trevlig läsning, kunde man kanske sammanfatta det hela.


Initialt bar jag på ett starkt motstånd mot skrivarutbildningar, men det har slipats ned, och tycker väl nu att det säkert är bra för många – om inte annat, som Nina Wähä påminner om i sin text, att man mindre lär sig skriva och mer lär sig läsa, något hon lärt sig av Stewe Claeson. Hennes bidrag innehåller också en nödvändig instruktion i hur man ska läsa och bedöma andras texter, något som i förlängningen självfallet är en hjälp i läsningen av de egna texterna.

Som ofta har påpekats har vi under kort tid kunnat läsa ett otal handböcker i skrivande, författade av författare. För att bara nämna ett fåtal: PC Jersild, John Ajvide Lindqvist, Anneli Jordahl. Nästan alla av dem innehåller väl i någon mening handfasta tips som borde kunna appellera, medan det här då blir en mer dynamisk historia. Att än en gång tvingas läsa de vanliga klichéerna är väl oundvikligt? För gissa om Tjechovs gevär nämns, liksom Virginia Woolfs egna rum, eller att alla historier redan är berättade …

De goda råden haglar. Liksom anekdoterna, de där storiesarna som man nog inte ska syna för hårt i sömmarna. Tonfallet växlar från det docerande magistrala till det smått busiga. Det allra bästa är att läsningen är uppslukande, och det är med förvåning boken plötsligt bara tar slut. Förlåt, låt mig skriva om den meningen, ordet ”plötsligt” är sannerligen inte något som förtjänar att vara med när man skriver om skrivande. … det är med förvåning man upptäcker att boken tar slut.

Mest bestående intryck gör nog Kristoffer Leandoers spretiga text som inleder. Han skriver spontant personligt och utlämnande, men framför allt med en uppenbar originell infallsvinkel. Han säger saker som man annars bara säger i privata sammanhang, saker som man bara säger till en speciell person, saker som verkligen betyder något och säger något avgörande och väsentligt om den egna personen. Hos några av de andra kan jag inte låta bli att notera att de går i andras ledband, att de inte ids befria sig från sina idoler.  

Ja, och så finns ett visst drag av koketterande, som när flera stycken kommenterar att de tackade ja och kanske även varför (”att ni har tackat ja att medverka har jag redan fattat!” vill jag viskskrika åt dem). Det blir en aning självupptaget hos en del, men det är kanske också oundvikligt, även om det då och då infinner sig en känsla av att somliga äntligen tycker sig greppa chansen att lägga ut texten om de egna böckerna.  

Eller att man måste anteckna ordet ”idiot” i en annars bra text om självbiografiskt skrivande av Åsa Linderborg (hon menar att alla människors lyckliga stunder är lika verkliga som de ledsamma). Stina Stoors text om den svåra andra boken är bara sorglig att läsa. Och man får nog vara en bra insnöad – förlåt, inregnad – skåning som Torbjörn Flygt för att tycka att ett avstånd på 15 mil är ”en lång väg”.

Det finns ändå försonande drag hos de flesta, som att Östergren, som annars har en förmåga att tråka ut, betonar intuitionens roll i det konstnärliga arbetet. Sven Olov Karlsson kommer också med några opåkallade råd: Gör så här, skriver han uttryckligt, men då vill jag bara invända och påminna att de flesta bra författarna gör tvärtom.

Annika Norlin själv bidrar med en text om hur man skriver låtar, men tyvärr är hennes text full av generaliseringar och ignorans. Till exempel menar hon att man inte läser om böcker på samma sätt som man lyssnar på låtar – det är ändå en viss skillnad på en roman på 500 sidor och en låt på 3 minuter, men jag har nog läst Jane Eyre oftare än jag lyssnat på många favoritlåtar. Eller regeln att man inte får upprepa första versen ordagrant i andra versen: eh, vad sägs om ”Judy Is a Punk”?

Vilka slutsatser kan då dras? Beklagligt nog leder en viss typ av framgång till att många blir tråkiga och tar sig själva på för stort allvar. För att bli en bra författare ska man nog ha en kombination av bra självkänsla och ödmjukhet. Alltså: lika nära till att känna stolthet som tvivel. Synd bara att även om det här är ett bra allmänt levnadsråd är det så förbannat otillgängligt för de flesta av oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar