Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933-1945, Victor Klemperer, översättning Karin Mossdal, Norstedts

Victor Klemperer var litteraturprofessor på Tekniska Högskolan i Dresden när nazisterna kom till makten 1933. Som jude skulle han inom kort få förbud att undervisa, men tack vare sitt äktenskap med en ”arisk” kvinna lyckades han undkomma deportering till koncentrationsläger. Under perioden 1933-1945 förde han en omsorgsfull dagbok, som i efterhand har blivit ett ovärderligt tidsdokument.  

Det skulle dröja till slutet av 90-talet innan dagböckerna publicerades under titeln Intill slutet vill jag vittna, och den här översättningen utkom 1999. Att den återutges är på ett sätt glädjande, då det ger tillfälle för fler läsare att ta del av detta på många sätt unika vittnesmål från vardagen under nazi-tiden. Men på ett annat sätt är det beklämmande, med en samtid där det finns anledning att känna bävan inför den politiska utvecklingen.

Till de mest bestående skönlitterära skildringarna av Förintelsen hör Imre Kertész roman Mannen utan öde och Tadeusz Borowskis novellsamling Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar. Vad Klemperers dagböcker tillför är att erbjuda ett helt annat perspektiv: så som vardagen gestaltar sig för den som går i ständig väntan på att onda farhågor ska infrias. Han pendlar mellan avgrundsdjup pessimism och hoppfull optimism.

Det är en vardag som domineras av armod och elände. Det är krämpor, svält, fattigdom, svåra umbäranden. Vi följer Hitlers maktövertagande i realtid, och en tillvaro där man med facit i hand bara känner fasa inför allt som redovisas. Klemperer fascineras av de retoriska grepp nazisterna använder, och gav två år efter krigsslutet ut en bok om språkbruket i tredje riket.

Under de tretton år som dagböckerna framställer arbetar han också med ett stort verk om den franska 1700-talslitteraturen. Det är tydligt att arbetet är nödvändigt för att hålla modet och livsandarna uppe. Skrivandet är också ett sätt att behålla sansen, förnuftet, när omgivningen ter sig allt mer vansinnig. Men ju mer han arbetar med boken om nazisternas språk, desto mer försätter han sig själv och hustrun i fara, då han tvingas låna subversiv litteratur på biblioteket – så länge dessa lån är tillåtna av nazisterna.

För det är restriktioner, utegångsförbud, mörkläggningar. Redan 1938 skriver Klemperer om hur många som dör varje dag i Buchenwald. Det märks att nazisternas desperation ökar i takt med att krigsframgångarna uteblir när kriget framskrider. Trakasserierna från Gestapo ökar också, även om Klemperer noterar att deras örfilar inte svider värre än för skådespelare på teatern. Däremot tenderar stadsbornas attacker mot honom i egenskap av jude öka under krigsåren, speciellt när det går dåligt för den tyska armén utomlands.    

Genomgående skriver Klemperer sakligt och behärskat. Det betyder inte att känslor saknas: här ges vi full insyn i genuin rädsla, ilska, bitterhet, besvikelse och vemod. Det värsta är nog ändå ovissheten, att inte veta vad som ska hända härnäst, vilken slags upptrappning av förföljelserna som vidtar. Officiellt var det till exempel tillåtet för judar att åka spårvagn, men han blir ändå arresterad. Förloppet är fullt av den typen av godtyckliga bestraffningar. 

Att läsa den här boken ger också insikter i människans psykologi, och ibland får man veta mer än man ville veta. Till exempel det här: det är inte de äldre barnen som uttrycker den värsta och mest hotfulla antisemitismen, utan de yngsta. Indirekt blir det ett tecken på hur lyckosam indoktrineringen varit sedan 1933. Fast även goda gester förekommer, som när han någon gång får köpa mat utan kuponger. Eller när han under en kylig vinter 1942 tvingas skotta snö i tjugo dagar i sträck, och nazisterna behandlar gruppen värdigt och låter dessa uteslutande gamla män arbeta i makligt tempo.    

Det är inte svårt att rekommendera Klemperers dagböcker. Det blir allt mer uppenbart att Förintelsen inte längre har samma valör hos de unga. Frågan är väl om unga har tålamod att läsa den här massiva volymen. Som sagt finns det en äldre version av den här boken från 1999. Då publicerades den i två volymer, vilket underlättade läsbarheten. Här blir det en tung otymplig bok på drygt 900 sidor med minimalt typsnitt, något som gör läsningen onödigt besvärlig. Tyvärr har man också behållit Thomas von Vegesacks gamla introduktion, som felaktigt påstår att det på svenska saknas en oavkortad och ocensurerad version av Anne Franks Dagbok (den utkom faktiskt 2005 på Norstedts).  

Ändå: läs, av den enkla anledningen att det ger något så unikt som förståelse för hur ondskans illdåd sker gradvis. Klemperer är ytterst initierad när han redogör för den normalisering av både språkbruk, attityder och handlingar som är nödvändig för att det onda ska få fäste och bli framgångsrikt. Det är en vanlig klyscha att säga att vi ska lära av historien för att inte upprepa dess misstag, men det råkar ju vara en sanning vi i detta århundrade dessvärre inte kan upprepa tillräckligt ofta. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/1 2020)