att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juli 2015

Den obegripliga poesidebatten


Varje sommar får sin kulturdebatt. Årets har ovanligt nog handlat om poesi, men i stället för att avhandla väsentligheter som hur poeter skriver har diskussionen låst sig vid förlagens bristfälliga utgivning.

Anna Axfors, vars bok utges av ett norskt förlag, inledde med att i Aftonbladet (3/7) hävda att de stora svenska förlagen måste bli generösare i sin utgivning. En åsikt man kan tycka är giltig utan att bli anklagad för att tala i egen sak, vilket har skymtat i replikerna. Hennes bok är för den delen tillräckligt bra för att illustrera hennes tes, det vill säga att den gott kunde ha ingått i utgivningen på ett större förlag.

Om nu sådant är viktigt? Etablerade poeter som har uttalat sig ställer sig undrande till sina yngre kollegers önskan att sugas in i de stora förlagens välkomnande famn. Internet finns ju, liksom små förlag. Fast om ambitionen är att nå en läsekrets är det lönlöst att hoppas på recensioner i de stora dagstidningarna om boken kommer ut på DSF, Ellips, Lejd, CLP Works, Sedura, Non, Teg Publishing.

Om du inte har hört talas om dessa små förlag behöver du inte skämmas. Deras poeter blir sällan föremål för intervjuer i stora dagstidningar eller gäster i Babel. ”Hur små poeter finns det egentligen?” frågade sig Eva-Stina Byggmästar med en boktitel 2008, och svaret på den frågan nu skulle väl vara att de har blivit ännu mindre sedan dess. I stället för att publicera så många debattartiklar kunde tidningarna gott recensera fler diktböcker. Om det då tycks paradoxalt eller hycklande att jag skriver ännu ett inlägg gör jag det med relativt gott samvete, då Jönköpings-Posten recenserar fler diktböcker än någon annan svensk dagstidning.    
 
Theis Ørntoft.
Jämförelser har gjorts med Danmark, men sådana jämförelser ger i bästa fall bara halva sanningen. Det är bekant att det stora förlaget Gyldendal på senare år lagt en bombmatta med debutanter, medan något motsvarande har saknats från de stora svenska förlagen. Dessutom säljer dessa danska poeter i större upplagor än de svenska.  

Varför skulle danskarna vara bättre än svenskarna på att skriva poesi? För att de skriver begripligare, lyder en förklaring. Men det är en generalisering att alla danska debutanter skriver en vardaglig talspråklig poesi som är lätt att fatta, och lika långt från sanningen är det att påstå att alla aspirerande svenska poeter skriver språkmaterialistiska rebusar som är svåra att förstå. Det är annars nog den vanligaste missuppfattningen om poesi generellt, att den är ”svår”, som om den vore ett intelligenstest.

I Svenska dagbladet hänvisar Viola Bao (24/7) till den danska poeten Olga Ravn, som på gymnasiet fick läsa åtskillig nyutgiven dansk poesi. Därmed blir avståndet till de publicerade poeterna mindre för den som börjar skriva poesi. Givetvis är det så, att svenska skolan måste bli bättre på att undervisa om Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Malte Persson, Athena Farrokhzad, Lars Mikael Raattamaa, med flera.
 
Olga Ravn.
Vad debatten skulle tjäna på vore att de etablerade svenska poeterna visade lite mer generositet inför sina opublicerade kolleger. Så sker i Köpenhamn, där poeter med böcker i bakfickan läser sida vid sida med poeter med inget annat att förtulla än skrynkliga manuskript. Dessa uppläsningar stöttas ekonomiskt av staten. Det självförtroende detta kan ge den darrande amatören ska inte underskattas – något Helena Fagertun visade med ett blogginlägg 11 juli på ”Hundra namn”.

Det är förvisso skönt för den med sitt på det torra, men återväxten är nödvändig. De flesta av de svenska poeter som nu ges störst uppmärksamhet åstadkom inte detta intresse med sina debuter. Är det något samhället behöver är det inte färre, utan fler poeter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/7 2015)

3 kommentarer:

  1. Bernur! Raattamaa och Farrokhzad i svenska skolan. Du behagar skämta? Tycker du att vi ska lära ut Grisha Perelmans geometri på matten och hur man lagar créme brulée på hemkunskapen också?
    Tycker du inte att det akuta behovet av en någorlunda gedigen poetisk grundutbildning är lite större än chansen att få ta del av kommunistisk propagandapoesi på lektionstid?
    Vad ungarna behöver är gammal god korvstoppning av våra främsta nationalskalder. Sedan kan de själva klura ut om Raattamaa et al förtjänar att lägga ned dyrbar lästid på.

    SvaraRadera
  2. Jo, men det bästa är ju om man kan göra bådadera, dvs först läsa ex Södergran och sen Raattamaas nyversion i "Svensk dikt", "Är icke som landet". Finns ju mycket att göra med Farrokhzads bok också, tror det är nödvändigt att ex sätta den i relation till en bok som Ett öga rött eller Kalla det vad fan du vill. Finns en poäng också att visa kopplingen mellan Anyuru och Aeneiden, Ovidius och Frostenson, och så vidare.

    SvaraRadera
  3. Ja det är det bästa. Jag gillar Raattamaa men jag tror att det är för att jag har ett specialintresse. Han ritar ju rätt svåra byggnader av ord, som vanligt folk inte har tid eller råd att bosätta sig i. Jag tycker det är sorgligt att vårt samhälle har tappat kontakten med den svenska poesitraditionen. Tänker mig att man förr i världen kunde börja prata med någon på tåget på väg till säg Motala, och då växla verser av Diktonius, Södergran eller Enckell med varandra. Och det var vackert.
    Jag tror vi måste bygga upp det där igen. Vårt land har ju tappat kontakten med sina känslor.

    SvaraRadera