att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 juli 2015

Något måste hända nu, Anna Lindberg, Mix


Ett störande inslag i många av de ungdomsböcker jag har läst har varit författarens ängslighet att få till det rätta tonårslingot. Den tonträff som däremot finns i många ungdomsfilmer har jag i stort sett saknat – kan bero på skådespelares förmåga att ladda klyschorna med finess, men i skrivet skick låter ungdomssnacket mer än lovligt töntigt, och töntigheten brukar expandera i takt med författarens tilltagande ålder.

Nu drabbar inte det här Anna Lindberg, som i sin debutroman Något måste hända nu verkligen kan förmedla en trovärdig tonårstristess med ett språk som inte känns påklistrat eller ansträngt i sin tillrättalagda form för att imitera det auntetiska. Lindberg, som bland annat har översatt Juli Zeh, har hittat det rätta tonfallet till sina karaktärer, både de unga och de äldre.


Kim och Ulrik bor i en typisk svensk småstad, där man åker moped till helgfyllornas hångel. De är kompisar sedan länge, så gott som oskiljaktiga, och går i nian, och det är framför allt Kim som väntar på att något ska hända. Hon fotograferar, men är lätt uttråkad på det mesta, inte minst skolan och de efterhängsna killarna. Premissen liknar Fucking Åmål, och det intrycket förstärks när de i rökrutan träffar på den spännande, intelligenta och vackra Isabelle.

I rökrutan? Mycket indikerar att romanen utspelar sig under 90-talet: så som tv-programmet ”Småstjärnorna”, fotoframkallning i mörkrum, stringtrosor, faiblessen för datorer … Som jag märkte när jag nyligen läste Thomas Pynchons roman Bleeding Edge, om 2001, åldras samtiden allt snabbare. Att läsa om dessa 90-talsfenomen skapar till exempel ett större avstånd till tiden än när jag i mars läste Gun-Britt Sundströms roman Oppositionspartiet från 60-talet.

Kim och Ulrik lever utan fäder, med utmattade och otillräckliga mödrar som gör sitt bästa, men ungdomarna är förlorade. Så som det ska vara, måste vara. Och Isabelle är nästan för smart för sin ålder – läser Dostojevskij och Baudelaire, men ok då, man kanske gjorde så på 90-talet. Hennes pappa fyller fjantkvoten.  

Lindberg har skickligt fångat den dubbla känslan av att vara ung – så mycket att leva upp till, och samtidigt så många begränsningar och krav. Krav från föräldrar, krav från kompisar, och icke att förglömma krav från sig själv. Hennes karaktärer är självklara utan att bli endimensionella. Peripetin infaller på Hultsfredsfestivalen 1999, efter en Placebo-spelning. Både Kim och Ulrik jagar Isabelle.  

Det kan tyckas betänkligt att ens kalla det en ungdomsroman. Det är många svenska debutromaner som handlar om unga människor, alltifrån Mare Kandres 80-tal till hennes många epigoner under 2000-talet. Den fållan – Kandre-fällan – undviker Lindberg. Här är livsnärvaron stark, och Kim står med båda fötterna på jorden – kanske något hon själv skulle beklaga, att hon inte tillåts/låter sig själv vara mer expressiv. Men det finns ett påtagligt intresse från författaren i karaktärens öde, och det räcker för mig, det vill säga då blir också romanen intressant och levande.  

Snarare än ungdomsroman tänker jag på Felicia Stenroths fina roman från i våras, Indianlekar, och att även Lindberg skriver säkert och med hög koncentration och densitet, och lyckas med små medel förmedla en atmosfär av förväntan. Min enda invändning blir mot ett språk som då och då gillar att betona när repliker och tankar avbryts med ett hastigt och opåkallat bindestreck:
”jag undrar om den finns kva-
   En kotte träffar mig i pannan […]”
Det blir ett maner, på gränsen till det störande. Men också en ganska obetydlig invändning mot en annars välskriven och pigg roman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar