att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 juni 2014

Korrigering, Thomas Bernhard


Det är alltid lika utmattande som det är belönande att läsa Thomas Bernhard. Hans monologiska prosa har sällan varit lika ljuvlig som i den här nyöversatta 70-talsromanen.

Författaren Thomas Bernhard har tre speciella egenskaper, som den vane läsaren lätt blir varse i hans ojämförliga romaner. För det första hatar han Österrike, och missar inga chanser att vrida om kniven i hemlandets sida. För det andra har han ett pessimistiskt förhållningssätt som lätt slår över i absurd humor, så att du ömsom gråter och ömsom skrattar när du läser. Och för det tredje ignorerar han styckeindelningen, så hans böcker liknar massiva block som inte erbjuder några andhämtningspauser.

Ändå är det alltid med glädje jag tar del av hans märkligt konsekventa romaner. Som nu med Korrigering från 1975, snillrikt översatt av Jan-Erik Bornlid, som under de senaste tio åren sett till så att vi också på svenska kan ta del av dessa makalösa romaner.

Intrigen är befriande enkel. Byggnadsherren Roithamer ägnar sex års tid åt att konstruera ett konformat hus till sin syster. Hans levnadshistoria pusslas ihop utifrån tusentals efterlämnade papper av den den namnlöse berättaren. Rotheimer har nyligen dött, liksom systern, och berättaren skänker oss sin monolog, där han mer och mer påverkas av ämnet, så att det mot slutet blir svårt att skilja deras röster åt.

Allt mer ser vi även likheterna mellan Roithamers monomana projekt och Bernhards roman, som blir försjunken i sig själv, i takt med att de långa meningarna – ibland flera sidor långa – tar över, och en sällsam läsrytm inleds. På grund av bristen på styckeindelning lockas man till sträckläsning, men samtidigt blir man utmattad efter tjugo sidor.

Bernhards förhållningssätt kan erinra om pessimisterna Beckett och Cioran, samt att den sakliga stilen lånar ett och annat från Kafka. Ingen av dessa lyckas dock skriva en så överjordiskt musikalisk prosa, med omtagningar, repetitioner, med återkommande fraser som smälter som svarta mollackord på tungan.

Oundvikligen anar man att konen har en symbolisk dimension, att den borde stå för något annat. Men vad? Allt mer antar den formen av en dumstrut, men jag kan inte svara för om den sätts på Roithamer, eller berättaren, eller rentav på läsarens bortkollrade skalle.

Att läsa Thomas Bernhard förblir i vilket fall ett sällsamt nöje, inte minst tack vare hans förmåga att med hjälp av anekdoter pigga upp förloppet. Roithamer vinner som ung man vid en skjuttävling en bukett pappersrosor, som han överlämnar till en kvinna som liknar systern. En av rosorna påträffas av berättaren när han går igenom kvarlåtenskapen, och man riktigt hör hur texten viskar ett ”Rosebud”, som ju var den stora gåtan i Orson Welles film Citizen Kane.

Kanske började Bernhard uppfatta denna dragning mot det sentimentala som något hotfullt mot hans konstnärliga integritet. Innan han blev klar med denna roman inledde han sitt projekt med de fem självbiografiska romanerna, där han mycket effektivt har raderat bort allt vad gråtmildhet heter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/6 2014)

2 kommentarer:

  1. Bra. Men den här huskonstruktören - var inte han inspirerad av Wittgenstein? Dvs mindre påhittad än vad det kan verka.

    SvaraRadera
  2. Jo, Wittgenstein är alltid närvarande. Bernhard nämner ett knippe författare & filosofer som Roithamer gillar - dessa råkar vara identiska med de Bernhard själv gillar ...

    SvaraRadera