att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 juni 2014

Lantmäteriet, Jonas Gren



Om världen hotas av undergång ska poeterna sänka röstläget för att få folk att lyssna. Det här har Jonas Gren förstått, med en bok som pekar ut en ny väg för klimatkritiken.

Ibland önskar jag att vissa böcker paketerades med någon ytterligare artikel. En sorglig bok kunde medföljas av ett paket näsdukar för tårarna, och en dålig bok kunde bifogas med ett hänglås, så kunde man förhindra att någon annan stackare behövde läsa den.

Till Jonas Grens debutbok Lantmäteriet önskar jag mig en trimmer, för att klippa bort en del av vegetationen när han blir något för långrandig i sina beskrivningar av den mätbara världen. Det är en bok som inledningsvis visar och beskriver världen, men jag vill invända att jag redan vet vad en motorväg är.

Till en början är jag dock mest sysselsatt med att lära mig läsa: eftersom Gren vid några tillfällen i första delen låter bokstäverna glesna ut över sidan måste jag ljuda dem för att skapa mening, och det är en frustrerande långsam läsning. Givetvis är det hans syfte, att få mig att bromsa takten.

Det är en effektfull och lämplig metod, eftersom han utöver att vara poet också har en bakgrund som miljöaktivist. Som jag skrev i en krönika i april: litteratur kan ändra världen om den överger domdedagstonfallet för mer subtila budskap. Då fungerar Grens bok väldigt bra, då den behåller sitt beskedliga tonfall, trots att slagordsretoriken brukar vara mer efterfrågad.

Hans ekokritik kommer ju hela vägen fram ändå, i synnerhet när han låter dikterna illustrera mer än berätta. Som i några fyndiga versioner av hur världen ter sig utifrån perspektiv från 1600-tal, 1800-tal, samt 1941 och 2010, hur den gamla världens spatiösa kartbild för varje tidshopp allt mer kryllar av inslag: vägar, byggnader, mark, gränser, vattenfall, fotbollsplaner, samt – min favorit – ruin.  

Det är ett välfunnet exempel på hur konceptuell dikt faktiskt fungerar, när den bryts mot sina begränsningar. Den enhetliga idén blir den enda motiveringen som behövs. I de ekokritiska texterna finns bland annat en rörande bild när diktjaget gräver fram tre leksaksdinosaurier, en händelse som i denna inramning får en avsevärd och stark betydelse.

Allra bäst fungerar det när Gren överger sina teoretiska ideal, när han slutar prata om Deleuze och hans rhizom, och likaså när han lämnar de formmässiga experimenten bakom sig för att skriva mer konventionellt. Kanske är han själv medveten om att han tar i för mycket, då han inkluderar en mini-poetik: ”när jag hade levt ett tag / märkte jag vad det var / jag hade så svårt med / inte att det var för mycket / men så lite att man var tvungen / att fylla det med för mycket”.

Ett annat lyckat exempel är när Gren i sin sista dikt avundsjukt sneglar på djurspåren i snön, i besvikelsen att hans egna ord inte förmår uttrycka lika substantiella saker. Det är en tanke som Tranströmer framställer i en av sina bästa dikter, ”Från mars -79”: ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Det här förhindrar ju inte att Grens vision också gör intryck. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/6 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar