att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 juni 2014

Salladsnätter, Vanessa Barbara



Om en vecka inleds fotbolls-VM i Brasilien, där värdlandet ska spela sin sedvanliga öppningsmatch, medan jag redan när Zlatan förlorade mot Portugal i kvalmatchen i höstas tog min Mats ur skolan. Osedvanligt nog ska jag undvika att följa denna pseudohändelse (som Bengt Grive kallade evenemanget när det gick i grannlandet Argentina 1978), och tänker ägna sommaren åt att till exempel läsa lite brasiliansk litteratur.

Varför inte börja med Vanessa Barbara? Hennes första bok på svenska, Salladsnätter, ges nu ut på Natur & Kultur, i Hans Berggrens översättning. Det lilla format skulle kunna indikera att boken är en bagatell, men den som ger sig till tåls får då ta del av en ganska finstämd berättelse, med oväntade bottnar.

Det börjar med att hustrun Ada dör, redan i första meningen, efter femtio års äktenskap med Otto (de gifte sig 1958, samma år som Brasiliens Pelé lekte bort de svenska gulddrömmarna i hemma-VM, i en av fotbollshistoriens mest ojämna finalmatcher). De har levt ett trivsamt liv utan barn och husdjur – spelat pingis, lärt sig dansa, så länge deras fysik tillät aktiviteter. Nu sitter änkemannen Otto mest i sin pyjamas under en filt och funderar på om Ada tagit en hemlighet med sig i graven.

Vi lär känna grannarna, samt några med ärenden till huset: ett ungt apoteksbiträde med stor fantasi och en inkompetent brevbärare. Det känns starkt autentiskt – inte minst brevbäraren: bara i år har två försändelser slarvats bort för mig, och det är ingen underdrift att hävda att liknande saker händer här. Bland grannarna finns en stackars gammal japansk militär med Alzheimer, som i trettio år levde i Filippinerna i tron att kriget fortfarande pågick.

Barbara skriver behärskat, kontrollerat, tillåter sig inga vidare åthävor. Hon lägger fram sina sidohistorier pö om pö, låter läsaren upptäcka mönster. Speciellt i grannarnas beteenden, som i någon mån kan påminna om Hitchcocks Fönstret åt gården, med ett tydligt utlagt mordspår. Otto läser Nordic Crime, men det hjälper honom inte att leda hans misstankar i öppen dager. Han är navet i romanen, denna smått indolenta protagonist, som varsamt hanterar minnena från hustrun, och en tillvaro som lämnar luckor efter sig. Berättelsen saknar inte dråpliga inslag – så där som livet ibland gör när det är på sitt mest skälmska humör.

Grannvärlden blir i relation till Ottos obetydliga liv ett mikrokosmos, med åtskilliga inslag som demonstrerar att människor ofta har mer i sig än vi föreställer oss. Tack vare de tunna väggarna får vi genom Otto veta saker om exempelvis maskinskriverskan Teresa, som översätter dokument från olika språk – Otto hör när hon översätter från danska, norska och finska, eftersom ”n”-tangenten är defekt och dessa språk har frekventa inslag av denna bokstav.  

Barbaras metod att skildra grannarna är avväpnande. Enligt förlaget är Salladsnätter ”ingen sorglig historia”, men det är i vilket fall lika mycket vemodigt som lustigt. Det är en berättelse om hur tiden smular ned oss, bit för bit. Inte är det en tillfällighet att vi talar om tidens tand – den knaprar på oss! Små naggande bett!

Så Barbaras bok uppfattar jag som blygsam men rik, att den bakom sin fasad är mångbottnad, med antydningar och lösa trådar som inte utreds, kanske helt enkelt i avsikt att avspegla hur verkligheten också är just så här diffus och frustrerande för den som vill tyda vad allt kan ”betyda”.

Dessutom innehåller boken ingen fotboll, och bara en implicit referens till Clarice Lispector, där det är svårt att inte tänka på Passionen enligt G.H. när en av karaktärerna vill förhindra att någon slår ihjäl en kackerlacka med en toffel, för att hon först vill prata med den.        

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar