att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 dec. 2010

Vampyrfilm

Skolan visste nog inte vad de gjorde när de nu beviljade mig att ha kursen filmkunskap i vår (nä, så gick det inte till, det var de som fick borsta sina knän rena), för de senaste fyra filmerna som jag har sett har uteslutande varit vampyrfilmer. Först Let Me In, Matt Reeves remake av Låt den rätte komma in. Nu tycker jag inte att Tomas Alfredsons film är världsbäst, men ändå måste jag ha några reservationer inför den här, och inte bara nöja mig med att tycka att den är helt överflödig. Det är trist att inte originaltiteln behålls, då Morrissey-allusionen tappas bort: men lika mycket tappar den här versionen bort mobbningstemat, och det är svårt att begripa varför Owen (som pojken heter här) tyr sig till Abby (som hon heter här). Inte heller får man samma känsla för snöns renhet och den gnistrande kylan, som suveränt samspelade med vampyrens kyla, som var den stora behållningen med den svenska filmen. Ja, tidsepoken är inte heller lika mycket tillvaratagen här, bland annat eftersom de har rensat bort alkisarna. Men musiken får godkänt, speciellt i en mordscen som utspelar sig i en bil (borde inte fler mordscener äga rum just där?), medan Blue Öyster Cult spelas på bilstereon, högst passande.

Julie Delpy har regisserat The Countess, en film om Erzsébet Báthory, den blodtörstiga ungerska grevinnan som för fyra hundra år sedan levde högt på myten om att hålla sig ung med hjälp av blod från kvinnliga oskulder, som hon på snillrika sätt tappade på blod. En vacker men ganska livlös och monoton film, som kanske hade behövt dynamiken mellan Delpy och Ethan Hawke (han hoppade av filminspelningen, jag vet inte varför) för att ha klarat sig undan det lite enahanda. Men kläderna är eleganta, och ljuset faller snyggt i många scener i slottet. Dock berör aldrig filmen: man oroar sig varken för offren eller för grevinnans förlorade ungdom, och hela händelseförloppet är förutsägbart.

30 Days of Night tyckte jag var en hygglig skräckfilm, som skrämdes rätt bra - uppföljaren 30 Days of Night: Dark Days är tråkigare, och förlitar sig starkt på tv-spelsestetik, med mekaniska nermejningar av diverse otäckingar. Vampyrerna här påminner om zombies, där de frustrerande långsamt rör sig mot sina byten, och de har ett fascinerande djuriskt väsande läte, som kan erinra om mytens lamia (ormvampyrerna). Men jag gillar inte det här hjälteidealet, att man ska följa en grupp som ska frälsa oss från de onda. Gudinnan Lilith, som tillbringar mesta tiden i ett badkar fyllt av blod, spelas av Mia Kirshner från gamla tv-serien The L Word, men här har hon en otacksam roll.

Ja, vi såg ytterligare en, men det är nog bäst att jag inte nämner den - - -

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar