att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 dec. 2010

Lite borta från platsen där jag talar, Ulrika Nielsen

På en konsert med Jackson Browne bråkade ljudet för honom, vilket till slut fick honom att tappa tålamodet och med svidande bitterhet utbrista till ljudteknikerna: ”The thing about music is that it´s supposed to sound good” - men då reste jag mig upp och skrek tillbaka: ”No, it´s not! It´s supposed to sound beautiful!”

Av någon anledning tänker jag på det här när jag läser Ulrika Nielsens nya bok, Lite borta från platsen där jag talar – mikroprosa, anteckningar, brottstycken, utgiven på ellips förlag, med Metha Skogs utsökt vackra formgivning. Ska litteratur låta bra eller vackert? Den här boken låter inte bra: men det låter vackert. Hon förklarar krig mot det prudentliga, det ordentliga och tillrättalagda; hennes bok är en attack mot det stilenliga, och verkar vara tillkommen i ett försök att åstadkomma en stil utan stil. Förgäves söker jag efter en röst, ett tonfall.

Det är fragment, miniatyrer, ett skrivande som närmar sig dikten, olika tonfall som prövas, somliga tillhörande andra författare, främst Marguerite Duras, i synnerhet den sällsamma sista boken, Det är allt, som Nielsen skriver i dialog med, och låter sin bok bli en dotter till Duras moderbok. Även här, ett ”skriv” som tangerar ”liv”. Närgånget och intimt kommer vi nära en berättare, utan att alltså få tillgång till hennes röst.

Aforismer och paradoxer, dagboksanteckningar: vädret är kallt, Louise Bourgeois dör (i somras), men iakttagelserna rör sig mot det inre skeendet, i ett tänkande på tvären, i ett skrivande som kry(m)per ihop, som söker upp det koncentrerade. Det lilla formatet: det söker också upp osäkerheten. Vad hon mest har lärt sig av Duras är att skriva osentimentalt. Hon söker upp skavankerna, ”avskyr” perfektionen, i människorna, i språket.

Tvärsäkerheten vistas i det osäkra. Vad är det att skriva? Det är allt, säger Nielsen, säger Duras, säger jag. Det är sant att jag läser boken Lite borta från platsen där jag talar, men jag skriver den också, genom att hon upplåter utrymmet, att hon själv inte tar plats och ställer sig i vägen. Därför måste jag skriva, måste mitt skrivande bli en fortsättning på hennes skrivande. Det här är en bok som ger impulser, som manar till tanke, till bearbetning.

Den som skriver gör det också för att ta reda på vem hon är. Men Nielsen bevarar det opersonliga, i sin matta stil. Det stämmer inte heller att hon hela tiden är alert och koncentrerad: hon söker sig till det svamlande, till det ofärdiga och outtalade, det som inte kan sägas, knappt ens antydas. Hon tillåter sig att tappa tråden, se vad som händer när hon låter den falla och rinna genom fingrarna. Därför blir boken hela tiden ett emfatiskt prövande, ett försök: ”Jag vill fortsätta skriva såhär. / Skriva något som knappt är litteratur ens, inte riktigt håller”.

Oron och tvivlet, ja. Man skriver för att komma till rätta med det, inte för att besegra det (hur skulle det se ut?). Nielsen har också skrivit en poetik, i den meningen att hon resonerar kring skrivkonsten, vad skrivandet betyder. Vad svaret är blir nästan lite väl förutsägbart, eller – för att tala med Duras – det är allt.

(bild från Ellips förlag)

5 kommentarer:

  1. Välkommen hem! (Vad menar jag med det?) (Och på vems vägnar talar jag?) (På skriftens?) Skriften betraktad som snö... som faller....

    Salam...

    SvaraRadera
  2. (t)ack, hälsar jag tillbaka - men vad är ett HEM - - -

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte, men jag vet att där jag befinner mig nu, där har vattnet frusit - och det är en ny och rätt omskakande erfarenhet. Vi kallar den vårt hem. Den? Erfarenheten? Omskakningen är vårt hem. (28 minus i natt.) Man känner att allt är möjligt... och ligger väntande framför... Vattnet har ännu inte återvänt i rören, men istället fick jag en liten Rilkeöversättningsvolym från 1952 med posten, över vattnen,(P E Wahlund) och däri träffade mig denna rad med särskild kraft:

    "Dricka vore mig för grovt, för tydligt;
    men vid denna åtbörd, denna väntan
    strömmar källklart vatten till mitt sinne."

    ("Vid den ständigt solbelysta gatan" övers Joh. Edfelt)

    *

    (Det är den plats där aldrig någonsin någon har varit, sa Ernst Bloch, vill jag minnas.)

    Salam

    Drömstörning

    SvaraRadera
  4. 28 grader ... stackars barn, men snart blir det varmt!

    SvaraRadera
  5. Tack bernur, jag väljer att... hoppas på det.
    God jul!

    SvaraRadera