att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec. 2010

Förborgade tecken. Esoterism i västerländsk litteratur, [red] Per Faxneld & Mattias Fyhr

Att handskas med det esoteriska är något enbart för de invigda, där det krävs att du tar dig över en tröskel, blir upptagen i en skara. Här handlar det ofta om en dragning till det ockulta, till det övernaturliga. I den bok som går under namnet Förborgade tecken. Esoterism i västerländsk litteratur, utgiven i h:ströms Serie Akademi, har Per Faxneld och Mattias Fyhr samlat akademiker ur olika discipliner för att utforska hur esoterismen kan utgöra ett inslag för erkända författare som Yeats, Strindberg, Lagerlöf, men även författare lite vid sidan om kanon, som Clive Barker och JRR Tolkien.

I förordet skriver Faxneld, doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet, att esoterismen blir ett sätt att tänka, en tillämpning. Förvisso kan den ses som en apokryfisk teologi, men definitionen blir tämligen vid, och måste inrymma sådant som just religiös mystik, mytologi, satanism och skräck.

Då rör vi oss mot det som brukar kallas mumbo-jumbo, men vi får påminna oss om ”Modernismens ockulta rötter”, som Thomas Steinfelds artikel i Axess, nr 9 2009, hette, där han visar bland annat dess förankring i teosofin. Detta står i konflikt med de upplysningsideal och den rationalism som präglar vårt samhälle. Men ett av konstens yttersta mål blir enligt den här traditionen en transcendens, och då spelar det ingen roll vid vilket ord vi vill kalla det.

Nu måste tillstås att Förborgade tecken innehåller en brokig samling texter, trots – eller kanske tack vare – det gemensamma intresset, att det ligger i ämnets natur att uppmuntra diversioner. Vi som inte är lika väl bevandrade kan bara tacksamt ta emot dessa presentationer och introduktioner.

Här samsas faustisk längtan efter förbjuden kunskap, driften efter djupare och mer subjektiva sanningar, illustrerat av författarnas strävan efter det förborgade, vilket bland annat illustreras i Mattias Fyhrs essä om spiritism i Selma Lagerlöfs besynnerliga roman En herrgårdssägen. Fyhr, tillika en av bokens redaktörer och lektor vid Jönköpings högskola, kopplar ihop Ingrid Hedes förvandling efter sin (sken)död till den esoteriska transmutationen, en andra födelse som ger nya insikter, med förgreningar till alkemin.

Dock måste jag få med en liten brasklapp: tidigare har jag bara stiftat ytlig bekantskap med några av föremålen här, och blivit uttråkad – inte mycket i referaten kring deras böcker gör mig piggare på att återuppta den bekantskapen. Jag kan också bli lite misstänksam mot att de kanoniserade författarna blir ett slags galjonsfigurer, som används för att legitimera studierna av satanister som Kenneth Grant och ockultisten Dion Fortune.


Vad den här aktuella boken ändå visar är hur vi ständigt måste vidga vår syn på konsten, att den inte mår bra av att snävas in i förbestämda mallar; en ytterligare fördjupning kan då utgöras av Poeter och Profeter, redigerad av Anna Carlstedt och Anders Cullhed, som utkom på Gidlund i våras (där Mattias Fyhr hade ett annat bidrag, om Mare Kandre). Det finns, som Hamlet yttrade till sin vän Horatius, mer saker mellan himmel och jord än vår filosofi kan förklara.

Bilder: Celestografier av August Strindberg från 1894. (Kungliga biblioteket)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar