att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 dec. 2010

Fosfor i drömlandet, Rikki Ducornet

Förlaget kallar den amerikanska författaren Rikki Ducornets roman Fosfor i drömlandet för ”karibisk gotik”, och det är nog en passande karakteristik, eller som översättaren Kristoffer Noheden skriver i efterordet: ”Ducornets skrivande verkar i en alldeles egen zon, ett karnevaliskt Eden där ordet blir obscent kött som skälver och krumbuktar sig framför oss med sällsam dragningskraft.” Tidigare har jag läst Sphinx utgåva av samma författares Fläcken.

Det är en allusionsrik brygd, med esoteriska källor som samsas med apokryfer när Ducornet ger oss denna sällsamma surrealistiska roman, som ingår i serien ”Surrealismens kvinnor”, om ön med besynnerliga djur och ännu besynnerliga människor som invånare, dit den klumpfotade protagonisten Fosfor, poet och fotograf, hamnar i sällskap med den grymma härskaren Fantasma, älskarinnan Extravaganza, Fogginius, Cosima, med flera.

Till det gotiska hör den labyrintiska strukturen, liksom hur Ducornet laborerar med diverse upphittade manuskript, och ett resonemang med läsaren, i form av prydliga fotnoter som refererar till påhittade källor. Enligt fiktionen är det 1600-tal, vilket inte hindrar Fosfor från att äga en slags kamera, i syfte att med tredimensionella bilder kartlägga geografin och dokumentera det zoologiska livet på ön Fågellandet, där fåglarna har den mest framträdande rollen, i synnerhet den udda Lôplôpen, med sina mänskliga egenheter.

Till det karnevaliska hör den upp- och nedvända världen, med de småtokiga infallen. Det finns även paralleller till kolonialismen från Shakespeares Stormen i denna roman, som lever mycket på kraften i det konstiga bildspråket: några andra litterära urtexter som Ducornet kommunicerar med är Swifts Gullivers resor och Calvinos Klätterbaronen. Drömmen och fantasin är ledstjärnorna, det som (normalt) inte låter sig göras, i arabesker – och så tar hädiska utfall mot kyrkan vid, där obsceniteterna stegras.

Prosan är febrig och ångestanstruken, samtidigt som ett visst ljus sipprar fram lite här och där. Fosfors dokumentation av ölivet ges encyklopediska ambitioner, men det berättande draget rör sig mer ofokuserat. Hela romanen är en förlängd metfafor, där skrattet rör sig farligt nära vansinnet och förtvivlan. Överdådet segrar: man får för mycket av allt. I språket finns drag av en ovanlig poesi, men jag tvekar inför berättelsen, som inte riktigt griper tag. Det är de vilda perspektivens litteratur, och jag beundrar ändå anspråken och modet hos författaren, där hon vågar ta i och överdriva, göra sin berättelse så här otymplig och ohanterlig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar