att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 dec. 2010

Springsteens löfte

Länge var jag ensam om att tycka att "Darkness on the Edge of Town" var Bruce Springsteens bästa skiva, men jag har alltid vårdat de tio sångerna på skivan som heliga reliker (ja, eller åtta: för på LP-skivan är spår tre på både A- och B-sidan svagare), och jag har alltid gillat det sammanhängande temat, att sångerna hör ihop, och så har skivan ett fantastiskt omslag, med bilder på en helt urlakad sångare. På dokumentären "The Promise", som visades i svt i lördags, framgår ännu tydligare hur det sammanhängande temat var överordnat de enskilda låtarna, och det var några fantastiska darlingar som tvingades offras, kanske allra mest "Because the Night" som han mer eller mindre skänkte till Patti Smith, och "Fire", som skrevs till Elvis, som dog (Pointer Sisters hade en hit med den). Men när jag lyssnar på "The Promise"-skivorna med 22 outgivna låtar blir jag bara nedstämd: de bästa råkar jag ha på några gamla bootleg-skivor som jag förvärvade under 80-talet, och att höra dem nu blir bara en påminnelse om det löfte som Springsteen efter den här skivan bara undantagsvis skulle infria, i några glimtar på följande skivor ("Point Blank" är en fantastisk låt, "Tougher Than the Rest" också). Det jag mest uppskattar är en version av "Racing in the Street", den enda låten i rockhistorien som handlar om bilar och är bra. Men om jag vill bli påmind om storheten hos Springsteen kan jag hellre lyssna på The Arcade Fire, vars senaste skiva "Suburbs" (som också är så där sammanhållen som "Darkness on the Edge of Town", där det är lönlöst att plocka ut enskildheterna, utan den fungerar bara i LP/CD-format) mer och mer låter som om den spelades in 1978, eller Titus Andronicus, som till och med har en snygg allusion på "A More Perfect Union", att "tramps like us, baby we were born to die" - - -

3 kommentarer:

  1. Ah, Titus Andronicus - det är nog det album jag lyssnat allra mest på i år. Uppföljningen på den uppgivna "The Battle of Hampton Roads" är då också värd att uppmärksamma: "and half the time I open my mouth to speak it's to repeat something that I heard on TV, and I'm destroying everything that wouldn't make me more like Bruce Springsteen."

    Det är förresten Craig Finn i The Hold Steady som är Walt Whitman i slutet av "A Pot In Which To Piss" - på tal om Springsteen-figurer...

    SvaraRadera
  2. Mm, vilken sällsam brygd av musik ... Som om Conor Oberst skulle sjunga i The Pogues - jo, jag gillar nog mest The Battle of Hampton Roads, även om den är för lång, liksom nästan alla låtar på skivan (vad har gitarristen för hållhake, för att tillåtas spela dessa gräsliga gitarrsolon i parti och minut?). Om bara sångaren hade skrikit lite mindre ... Och texterna är så deprimerande ... Men jag gillar det ändå ...

    SvaraRadera
  3. Gitarrsolona är förvisso den enda betydande (")skönhets(")fläcken jag kan hitta på albumet, men grund och botten kan jag ändå inte hålla med om att låtarna är för långa (nu är jag ju dock oerhört positivt inställd till det här bandet). Liksom - ska vi göra en tiominuters grand finale kan vi väl lika gärna göra den 14 minuter och slänga in lite säckpipa?

    Det var ändå mer skrik på första albumet - Albert Camus-skrik.

    SvaraRadera