profan kant

profan kant

till intet förpliktande
den dröm, som var dröm
men vars gåvor aldrig
att (för)följas, men jag ropade tillbaka
sirensångens rop:
följ mig inte!
din statistik är gammal nu
nu följer det nya
det är tomt och vackert
och skrattar bäst

det ska vändas i tid - krönika
det som går in i nuet
besviket hopp
för att aldrig mer gå ut igen

Ready with ready wit

Den andre är alltid med oss, han
vars ansikte vi aldrig se och vars tankar vi inte känner,
den mörke inom oss med sin ödeskappa av natt,
som blott i sällsynta ögonblick genomlyses och utplånas.
Artur Lundkvist, Sirensång.

Lång, längre, längst

i NY Times läser jag Ed Parks essä om de långa meningarna, meningar så långa att de kan utgöra en hel roman (ett berättartrick som nog får anses lite överskattat: vi kan nöja oss med den första frågan, "varför då?"). Jag minns - eller snarare, minns inte - en svensk debutroman som jag läste ungefär 1997 eller 1998, cirka hundrafyrtio sidor, utgiven på W&W eller Norstedts, av en kvinna med långt rakt författarhår, men jag minns inte namnet (Emilia ... N - / V -? / ?), och den boken bestod av en enda mening. Men det var en trist bok, eller måste ha varit, för jag minns som sagt inte vare sig hennes namn eller bokens, något som inte direkt hör till vanligheterna. Park exemplifierar bland annat med Faulkner, och jag minns hur jag hypnotiserades av hans långa meningar när jag började läsa hans romaner, m(ek)aniskt, en efter en, helt utan urskiljning tills det där halvdussinet lysande verken kristalliserades nästan av sig själv: ja, det var meningar så långa att han hamnade i Guiness rekordbok - jag tror att det var med en mening ur Björnen, typiskt nog en av hans kortaste romaner, så kort att den egentligen bara är en novell. Men Faulkner kunde verkligen skriva långa meningar: likaså Proust, inte enbart i den berömt 944 ord längsta ur På spaning efter den tid som flytt, utan generellt, massor av härligt härliga långa meningar, liksom hos Faulkner med flott kommatering.

Förborgade tecken. Esoterism i västerländsk litteratur, [red] Per Faxneld & Mattias Fyhr

Att handskas med det esoteriska är något enbart för de invigda, där det krävs att du tar dig över en tröskel, blir upptagen i en skara. Här handlar det ofta om en dragning till det ockulta, till det övernaturliga. I den bok som går under namnet Förborgade tecken. Esoterism i västerländsk litteratur, utgiven i h:ströms Serie Akademi, har Per Faxneld och Mattias Fyhr samlat akademiker ur olika discipliner för att utforska hur esoterismen kan utgöra ett inslag för erkända författare som Yeats, Strindberg, Lagerlöf, men även författare lite vid sidan om kanon, som Clive Barker och JRR Tolkien.

I förordet skriver Faxneld, doktorand i religionshistoria vid Stockholms universitet, att esoterismen blir ett sätt att tänka, en tillämpning. Förvisso kan den ses som en apokryfisk teologi, men definitionen blir tämligen vid, och måste inrymma sådant som just religiös mystik, mytologi, satanism och skräck.

Då rör vi oss mot det som brukar kallas mumbo-jumbo, men vi får påminna oss om ”Modernismens ockulta rötter”, som Thomas Steinfelds artikel i Axess, nr 9 2009, hette, där han visar bland annat dess förankring i teosofin. Detta står i konflikt med de upplysningsideal och den rationalism som präglar vårt samhälle. Men ett av konstens yttersta mål blir enligt den här traditionen en transcendens, och då spelar det ingen roll vid vilket ord vi vill kalla det.

Nu måste tillstås att Förborgade tecken innehåller en brokig samling texter, trots – eller kanske tack vare – det gemensamma intresset, att det ligger i ämnets natur att uppmuntra diversioner. Vi som inte är lika väl bevandrade kan bara tacksamt ta emot dessa presentationer och introduktioner.

Här samsas faustisk längtan efter förbjuden kunskap, driften efter djupare och mer subjektiva sanningar, illustrerat av författarnas strävan efter det förborgade, vilket bland annat illustreras i Mattias Fyhrs essä om spiritism i Selma Lagerlöfs besynnerliga roman En herrgårdssägen. Fyhr, tillika en av bokens redaktörer och lektor vid Jönköpings högskola, kopplar ihop Ingrid Hedes förvandling efter sin (sken)död till den esoteriska transmutationen, en andra födelse som ger nya insikter, med förgreningar till alkemin.

Dock måste jag få med en liten brasklapp: tidigare har jag bara stiftat ytlig bekantskap med några av föremålen här, och blivit uttråkad – inte mycket i referaten kring deras böcker gör mig piggare på att återuppta den bekantskapen. Jag kan också bli lite misstänksam mot att de kanoniserade författarna blir ett slags galjonsfigurer, som används för att legitimera studierna av satanister som Kenneth Grant och ockultisten Dion Fortune.

Vad den här aktuella boken ändå visar är hur vi ständigt måste vidga vår syn på konsten, att den inte mår bra av att snävas in i förbestämda mallar; en ytterligare fördjupning kan då utgöras av Poeter och Profeter, redigerad av Anna Carlstedt och Anders Cullhed, som utkom på Gidlund i våras (där Mattias Fyhr hade ett annat bidrag, om Mare Kandre). Det finns, som Hamlet yttrade till sin vän Horatius, mer saker mellan himmel och jord än vår filosofi kan förklara.

Bilder: Celestografier av August Strindberg från 1894. (Kungliga biblioteket)

Bilden, Jean de Berg

Två år efter en av fransk litteraturs mest ryktbara romaner, Berättelsen om O, utkom Jean de Bergs lilla roman Bilden, skriven i uppenbar dialog med Pauline Réages mästerverk: ja, följaktligen innehåller denna Vertigos utgåva av Jean de Bergs roman från 1956 ett förord av Réage, där onekligen skuggorna hopas, då det är en pseudonym – först strax innan hennes död avslöjade Anne Desclos (även känd som Dominique Aury) att hon legat bakom romanen – som skriver till en annan pseudonym, då författaren till Bilden heter Catherine Rstakian, som gift Catherine Robbe-Grillet, maka till den betydligt mer kända förnyaren av fransk roman, Alain. I efterordet tecknar översättaren Agneta Tröjer initierat bakgrunden till romanen och dess tematik.

I den värld som romanen skissar fram är ett leende alltid något annat, bärare av dunkla hemligheter och ännu dunklare begär. Mannen, som delar namn med författarpseudonymen, träffar en dominant kvinna, Claire, och den undergivna adepten Anne, och bevittnar med godtrogenhet deras erotiska lekar, både som åskådare och som betraktare av fotografier, vars detaljerade innehåll de Berg tecknar med minutiös noggrannhet.

Fotografiet har en betydelsefull roll i sammanhanget, som dokumentation av förloppet, men också som indikation på det teatraliska (de Berg var både fotograf och avhoppad skådespelare, inflikar Tröjer). De serieteckningar av Jan Bielecki som ingår i berättelsen är i sammanhanget pleonastiska, och tecknade i en anakronistisk sjuttiotalsstil. I tablåer iscensätts den enkla handlingen, illustrationer till ett agerande hårt styrt av rigida direktiv och givna regler. En gnutta förutsägbart, även om det blir intressant när en kvinna låter en manlig protagonist utveckla stereotypa önskedrömmar.

Fast, samtidigt som allt är på lek, blir Annes underkastelse provocerande, där kroppen allt mer utnyttjas och tillintetgörs: det hjälper föga att lydnaden är spelad. Då är Claire den mer intressanta karaktären, i sin avsky för beröring som reducerar henne, den dominanta, till objekt. Betraktaren Jean glorifierar och upphöjer sina begärs dunkla mål till någonting sakralt, precis som hos Bataille.

Här handlar det också om att göra det förbjudna, om lockelsen i överskridandet, och de Bergs bok presenterar skräck och hänryckning i avvägda doser, med ett beteende som hela tiden riskerar att kantra, att gå för långt. De rituella inslagen tangerar ibland det löjeväckande, men mer intressant är det underförstådda samtalet om makt och utnyttjande, hur dessa roller kan vara utbytbara och positionerna raskt bli de omvända, med straffet som sin egen belöning. Men om belöningen då är ett straff?

Bilden: Catherine Robbe-Grillet. © Fonds Alain Robbe-Grillet/IMEC.

Vintermusik

Jag lyssnar på den danska musikern Agnes Obel, som bor i Berlin och på skivan ”Philharmonics” skriver låtar om träd och floder och snö och musiken är stillsam och sparsmakad: givetvis har hon jämförts med Kate Bush, Cat Power och Joanne Newsom, men det enda jag kan tänka på är det melankoliska hos Nick Drake, och då menar jag inte texterna i sig, även om det finns rader som dessa:

”The doubt will creep and crawl in on you

The dark will leap and fall upon you

Come back now, come back now

Let it be, let it go, let it fall, let it blow

Let it come, let it go, let it fall, we will know.”

Nä, jag tänker mer på hur musiken strider mot det påträngande och rör sig tålmodigt långsamt; det är vintermusik, lämplig för dessa stillastående dagar då himlen är helt tom – som den enkla pianomelodin i ”Just So”, ett nästan lyckligt avbrott i den annars mörka ljudbilden. Som bonusspår på iTunes-utgåvan finns en cover på ”Katie Cruel”, den amerikanska folksången (Nick Cave lånar första versen till sin sång ”When I First Came To Town”) - även om det är svårt att nå upp till storheten i Karen Daltons avskalat enkla version från 70-talet är det här nästan lika förkrossande känslomässigt gripande. I den här intervjun i Information talar Agnes Obel om sin läsning av Inger Christensen, men också hur musiken är viktigare än orden. Förgäves har jag sökt recensioner i svenska tidningar (i DN handlade mer än halva den korta och ljumma recensionen om att en låt använts i tysk tv-reklam), men vi har fullt upp med att hylla våra (in)hemska singer-songwriters, som trots överskattningen inte är i närheten av att beröra på det här sättet. Och på tal om texter, tycker jag att fler svenska artister – om de nu ska sjunga på engelska – ska lära sig att ställa ambitionerna så här högt, som i ”Avenue”, där Obel personifierar rät och fel: ”Right rode away long ago / Before rescuing wrong from below”. När man hör dessa rader funderar man på om hon inte har lyssnat på Nick Cave lika mycket som på Karen Dalton. "Riverside" handlar om drunkningsdriften.

Ready with ready wit

The future is a better key to the present than the past.
JG Ballard, A User´s Guide to the Millennium.

Springsteens löfte

Länge var jag ensam om att tycka att "Darkness on the Edge of Town" var Bruce Springsteens bästa skiva, men jag har alltid vårdat de tio sångerna på skivan som heliga reliker (ja, eller åtta: för på LP-skivan är spår tre på både A- och B-sidan svagare), och jag har alltid gillat det sammanhängande temat, att sångerna hör ihop, och så har skivan ett fantastiskt omslag, med bilder på en helt urlakad sångare. På dokumentären "The Promise", som visades i svt i lördags, framgår ännu tydligare hur det sammanhängande temat var överordnat de enskilda låtarna, och det var några fantastiska darlingar som tvingades offras, kanske allra mest "Because the Night" som han mer eller mindre skänkte till Patti Smith, och "Fire", som skrevs till Elvis, som dog (Pointer Sisters hade en hit med den). Men när jag lyssnar på "The Promise"-skivorna med 22 outgivna låtar blir jag bara nedstämd: de bästa råkar jag ha på några gamla bootleg-skivor som jag förvärvade under 80-talet, och att höra dem nu blir bara en påminnelse om det löfte som Springsteen efter den här skivan bara undantagsvis skulle infria, i några glimtar på följande skivor ("Point Blank" är en fantastisk låt, "Tougher Than the Rest" också). Det jag mest uppskattar är en version av "Racing in the Street", den enda låten i rockhistorien som handlar om bilar och är bra. Men om jag vill bli påmind om storheten hos Springsteen kan jag hellre lyssna på The Arcade Fire, vars senaste skiva "Suburbs" (som också är så där sammanhållen som "Darkness on the Edge of Town", där det är lönlöst att plocka ut enskildheterna, utan den fungerar bara i LP/CD-format) mer och mer låter som om den spelades in 1978, eller Titus Andronicus, som till och med har en snygg allusion på "A More Perfect Union", att "tramps like us, baby we were born to die" - - -

över

över

nog har jag (för)sökt
men aldrig vissheten
utan att alltid
att hela i sig själv
vara fullständigt
hur den trycks
åt fel håll
rörelsen kring det runda
insnärjd i ett
en virvel som

Ready with ready wit

När förtvivlan är så uppenbar, så intimt förknippad med sin orsak och lika hårt kontrollerad som när en soldat täcker reträtten genom att själv låta sig slitas i stycken, då är det ingen riktig förtvivlan. Riktig förtvivlan glömmer alltid omedelbart vad den beror på.

Franz Kafka [1909].

Det här är

John Everett Millais utanför Tate Gallery, nov. 2010.

Snö,

The clouds blew off from a high and frosty heaven;
And all woke earlier for the unaccustomed brightness
Of the winter dawning, the strange unearthly glare:
The eye marvelled - marvelled at the dazzling whiteness;
The ear hearkened to the stillness of the solemn air;
No sound of wheel rumbling nor of foot falling,
And the busy morning cries came thin and spare.
Robert Bridges, "London Snow".

Desperate Romantics

Svt visar nu BBC:s serie Desperate Romantics, från förra året. Titeln må låta som en onödig allusion till en bekant tv-serie, men jag tror att anledningen är att manusförfattaren använt sig av Franny Moyles bok om prerafaeliterna, för den heter just så (men de snygga förtexterna lurade mig till att tro att serien skulle heta, mer passande, Destructive Romantics). BBC verkar ha plundrat sitt kostymförråd, för (allt för) många scener visar de fyra huvudfigurerna gående i färgstarka kostymer. Nu har jag bara sett första avsnittet (avsnitt två ikväll verkar handla om när Elizabeth Siddal i badkaret gestaltade Ophelia: Amy Manson spelar gruppens favoritmusa), och har inte än hämtat mig från chocken att se Thorsten Flincks tidiga nittiotalspersona återuppstå som Dante Gabriel Rossetti, fast han använder pseudonymen Aiden Turner. Men bäst roll verkar Samuel Barnett ha fått, då han spelar en änglalik Millais, och mest potential att utvecklas har nog Tom Hollander som den komplexe kritikern John Ruskin. Jag kan se en viss poäng med anakronismerna, men ändå blir det lätt parodiskt när så mycket handlar om att marknadsföra konsthistorien, lätt maskerat som bildning under alla skabrösa eskapader, enbart publikfriande. Tittarna i England svek: från avsnitt ett till sex tappades nästan miljoner tittare, och frågan är om BBC inte hade tjänat på att snegla mindre på tv-serier som Entourage, och historisk korrekthet är kanske inte det första man efterfrågar, men när en av de fyra huvudpersonerna rentav är påhittad (Fred Walters fanns inte i verkligheten) blir man lite fundersam på hur mycket annat som är lögn. En sak som jag saknar är en tydligare förklaring till varför deras konst ansågs så radikal, med fler hänvisningar till den tidens ansedda konst, som de opponerade mot.

Bilder: Millais, Walters, Rossetti, Hunt; Amy Manson i badkaret som Elizabeth Siddal/Ophelia; DGR:s teckning av Siddal från 1855.

Ready with ready wit

Att finna är moraliskt växa: man finner aldrig annat än vad man är värd att finna.

Vilhelm Ekelund, Passioner emellan.

Nobelpristjafs

På skolan ska svensklärarna ha sin läsecirkel, och som vanligt väljer de Nobelpristagaren, och som vanligt utestänger de mig. Jag läste Vargas Llosa för tjugo år sedan, det handlade om sex och politik, det var tråkigt. Inte heller orkar jag bry mig om honom enbart för att han har fått priset, för det är som med Fröken Sverige, det väljs en ny nästa år, och det är lätt att hitta viktigare författare som Akademien har försummat, eller att det är nästan en truism att de viktigaste författarna (för mig, för vem annars?), med undantag av Beckett och Faulkner, inte finns representerade bland pristagarna:
Borges, Nabokov, Rilke, Lispector, Södergran, Woolf, Proust, Joyce, Duras, Calvino, Kafka, McCarthy, Celan, Tsvetajeva, Pessoa, Cioran.

Någon av dessa hade jag gärna läst i en bokcirkel. Och på tal om latinamerikanska författare, hade jag gärna läst Roberto Bolanos roman 2666: nu tvingas jag läsa den helt själv.

jjulklapp

jj gav sin lyssnarskara på självaste julafton en klapp på kinden, nämligen en mixtape under namnet "Kills", där de samplat några av sina favoritlåtar från i år (Robyn och Kanye West) och tidigare, däribland ett sublimt möte mellan Jay-Zs "Empire State of Mind" med Broder Daniel. Fast vad man ska kalla en sampling av M.I.A.s sampling från The Clash vet jag inte? Nå, eftersom jj är lika generösa som de är bra låter de skivbolaget sincerely yours ge dig skivan gratis. Videon till låten "Let Them" (som nu heter "Kill Them") är inspelad i en kyrka, där ljuset faller lika regisserat snyggt som i Nattvardsgästerna - tyvärr har de slarvat bort Zlatansamplingen (däremot finns hans fru, Helena Seger på omslaget).

Science Fiction, Johannes Heldén

När Johannes Heldén debuterade som poet med diktsamlingen Burner var det tydligt att han lånat Bruno K. Öijers halsduk: nu ska jag inte säga att han helt har tagit av sig denna attiralj, men nog har han löst knuten åtminstone, när han ger ut sin tredje bok, Science Fiction. I mellanperioden har han gett ut ytterligare en samling, Maskin av ljus, samt publicerat konceptuell och visuell och auditiv poesi på nätet (det är nog inte för mycket sagt att säga att Heldén som ingen annan svensk poet har förstått att utnyttja internet).

Redan i sin debut hade han forslat in ett tåg på boksidan – för att inte tala om maskinen i titeln till den andra – och science fiction-genren är givetvis beroende av sin maskinpark. Men här har rymdskeppen mer eller mindre utgått, till förmån för flygplan, diverse farkoster. Ja, och så fåglar, förstås, dessa rymdens genuina härskare (något jag alltid tänker på när jag möter engelskans heron – hägern – luftens hjälte – hero(n), och så har vi Katarina Frostenson, svensk poesis hjälte, från Hägersten; om det är någon poet Heldén är beroende av, utöver Öijer, är det väl Frostenson – även här är ellipserna och tom- och mellanrummen dominerande inslag).

Det var med dystopierna science fiction-författarna lyckliggjorde sina läsare, en (kommande) värld i trasor. Heldéns framtid är igenkännbar. Meningarna – meningen – är bortryckt, svår att ta till sig, finns ”alltid just bortom förståelsen förstår nästan”, som han skriver. Fraktioner: utkastade ord, som dumpas i intet. Det kan uppfattas som frustrerande.

Här har rädslan och tryggheten åtskilligt att säga varandra, när Heldén tar sig till ett slags barndomsland, med besvärjelser och önskningar, olika röster som kontrapunktiskt ger förslag, levererar svar, förvissar sig, men också sår osäkerhet: auktoritetens högtalarröster, och tvivlets snyftningar. Människans litenhet betonas. Utseendemässigt liknar boken Heldéns förra, och jag blir inte riktigt klok på vad som är skillnaden mellan dem. Det är visuell entropi, men inte tillräckligt djärv och introvert: den skulle ha tjänat på att bli mer sluten, mindre utåtriktad.

Den nedgångna världen som här träder fram har något gemensamt med Blade Runners estetik, denna kanoniska apokalyptiska vision. Men framtiden verkar inte ha mycket att säga oss, eller ha något särskilt att komma med. Tyvärr kan jag inte riktigt dela Heldéns entusiasm över det han presenterar som nya fynd, då det mest liknar gammal skåpmat: ”jag har alltid trott att naturen är välvillig men kanske är sanningen den / att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd” - knappast några revolutionerande insikter.

Samuel Taylor Coleridge karakteriserade en gång – med sin säreget loja precision - William Blakes konst som mer ”ana-calyptic” än ”apocalyptic”, och något av den distinktionen kan utnyttjas även för att karakterisera Heldén, som att den nyanserar undergången, utan att vilja förneka den. Framtiden är kanske den egentliga fiktionen: vi lär aldrig uppleva den, för den vägrar infinna sig. Allt är för sent, det visste Blake, fast, som han sa om Milton och Satan – utan att veta det – och det vet Heldén, och det kommer du och jag att veta.

Ready with ready wit

Jag svarade honom att en gentleman bara kan intressera sig för förlorade processer

Jorge Luis Borges, "La forma dela espada".

Ready with ready wit

Jag tror mig se det omöjliga måla
sina ögonfransar med kohl i din takt.
Säg till denna väg där du gick vilse:
I begynnelsen fanns exilen.
Adonis, Boken.

Ready with ready wit

Does a Gedanke consist of words? No!
Ludwig Wittgenstein [brev 19/8 1919].

"Slipping steadily into madness, now that's the only place to be free"

En julklapp från den oartigt hyperproduktive Conor Oberst, som har bestämt sig för att blåsa liv i Bright Eyes, efter några halvlyckade försök som singer/songwriter och countrysångare och supergruppartist, och han ger bort låten "Shell Games", som låter precis som Bright Eyes ska låta. Den kan laddas ned från Saddle Creeks hemsida:

Skivan "The People´s Key" släpps på hans födelsedag 15 februari nästa år, och har förutom ett onaturligt vackert omslag följande låtlista:
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People´s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You. One For Me.

Kärlekens geografi, Nina Bouaroui

”Jag följde tidens riktning och närmade mig de tillfälligheter som den hade i beredskap för mig.”

Elisabeth Grate Bokförlag ger ut sin femte titel av Nina Bouraoui, den heter Kärlekens geografi, är översatt av Maria Björkman, och är lika tunn som de tidigare, om inte tunnare: en bok på under hundra sidor, som ändå lanseras under begreppet ”roman”. Ja, men vad ska det då kallas, denna långa monolog, denna oavbrutna oavbrutet fascinerande text utan styckeindelning, som påkallar uppmärksamheten och griper tag i dig med ett bestämt men varsamt grepp?

Boken är tillägnad ”P.M.”, initialer som delas av den unge konstnär som den sexton år äldre författaren förälskar sig i, och hela berättelsen återger hennes besatthet, där hon närmar sig hans hemsida, hur hon bevittnar litteraturens omvälvande kraft, hur orden betvingar henne, beroendet av orden. Det är en intensiv kärleksupplevelse som skildras, där det handlar om passionen, men också om att försona sig med livet, med friheten, att acceptera att så här är det att leva, att det inte finns några alternativ.

Författaren, utan namn, försöker besvärja tomheten: ”Jag brände mig på tomheten och gick i takt med min epok och den förvirring som den alstrade”. Överlag skriver Bouraoui gärna i sentensform, korthugget och lakoniskt. Här försöker jaget rusa in i glömskan, uppvaktar nollställdheten, men kan bara ersätta den med en ny nollställdhet. Hon växlar mellan glömskans rörelser och fixeringens rörelser (som också kan kallas påminnandets rörelser), och når fram till kompromissen sysselsättningens rörelser (hennes kursiv).

Här blir den unge manlige konstnären något av en kliché, ja även i beskrivningen av hans konstverk finns något stereotypt, rentav krystat – men det kan bero på att jag bevakar honom svartsjukt, att jag är lojal mot berättaren, i intimt förbund med henne. Här sker allt i den innersta av världar. Kärleken är inte blind, den är klarsynt, ger tingen skarpare konturer, med mer alerta och mer mottagliga sinnen, där alla sinnen står i samklang.

Det är inte lätt att beskriva vad det är för slags läsning Nina Bouraoui uppmanar till. Vi har en klar uppfattning om fransk film, om fransk musik – schabloner med viss sanningshalt. Att det här jämförs med Marguerite Duras kan jag förstå, men det är bara orättvist och missvisande. Det finns en rytm i språket som är Bouraouis helt egna, och det vore förmätet att spekulera i hur skickligt översättaren har lyckats fånga denna rytm, men att Björkman har säker svensk språkkänsla står klart.

Men det finns också en intelligens i Bouraouis metod, att hon också litar på läsarens intelligens, att hon vågar göra berättelsen utmanande och osäker, liksom att här finns referenser till konstnärer och teoretiker, som när hon nämner ett fotografi av surrealisten Claude Cahun eller konstnärer som Michel Journiac, teoretiker som Judith Butler – kort sagt något som svensk romanprosa skyr, i rädslan att uppfattas som snobbig. Det monologiska tilltalet kan få mig att tänka på Åsa Ericsdotters korta prosaböcker, som också är undersökningar av begäret, av åtrån; hos Bouraoui sker det inifrån, utan skydd – att skriva fint är en sak, det här är något helt annat. Titeln Kärlekens geografi pekar ut riktningen: med säker hand leder oss Bouraoui vidare och djupare in i sin sällsamma värld, där hon ger oss kartan till Besatthetens rike.

”Jag tänkte att världen än en gång hade öppnat en liten dörr ut mot friheten för mig.”

Bilder: Michel Journiac, "Le Vierge Mère", 1982, Claude Cahun, "Autoportrait", 1928.

Ready with ready wit

För vi fruktar den största faran som innebär att glömma bort att frukta.

Hélène Cixous, Vivre l´orange.

Vampyrfilm

Skolan visste nog inte vad de gjorde när de nu beviljade mig att ha kursen filmkunskap i vår (nä, så gick det inte till, det var de som fick borsta sina knän rena), för de senaste fyra filmerna som jag har sett har uteslutande varit vampyrfilmer. Först Let Me In, Matt Reeves remake av Låt den rätte komma in. Nu tycker jag inte att Tomas Alfredsons film är världsbäst, men ändå måste jag ha några reservationer inför den här, och inte bara nöja mig med att tycka att den är helt överflödig. Det är trist att inte originaltiteln behålls, då Morrissey-allusionen tappas bort: men lika mycket tappar den här versionen bort mobbningstemat, och det är svårt att begripa varför Owen (som pojken heter här) tyr sig till Abby (som hon heter här). Inte heller får man samma känsla för snöns renhet och den gnistrande kylan, som suveränt samspelade med vampyrens kyla, som var den stora behållningen med den svenska filmen. Ja, tidsepoken är inte heller lika mycket tillvaratagen här, bland annat eftersom de har rensat bort alkisarna. Men musiken får godkänt, speciellt i en mordscen som utspelar sig i en bil (borde inte fler mordscener äga rum just där?), medan Blue Öyster Cult spelas på bilstereon, högst passande.

Julie Delpy har regisserat The Countess, en film om Erzsébet Báthory, den blodtörstiga ungerska grevinnan som för fyra hundra år sedan levde högt på myten om att hålla sig ung med hjälp av blod från kvinnliga oskulder, som hon på snillrika sätt tappade på blod. En vacker men ganska livlös och monoton film, som kanske hade behövt dynamiken mellan Delpy och Ethan Hawke (han hoppade av filminspelningen, jag vet inte varför) för att ha klarat sig undan det lite enahanda. Men kläderna är eleganta, och ljuset faller snyggt i många scener i slottet. Dock berör aldrig filmen: man oroar sig varken för offren eller för grevinnans förlorade ungdom, och hela händelseförloppet är förutsägbart.

30 Days of Night tyckte jag var en hygglig skräckfilm, som skrämdes rätt bra - uppföljaren 30 Days of Night: Dark Days är tråkigare, och förlitar sig starkt på tv-spelsestetik, med mekaniska nermejningar av diverse otäckingar. Vampyrerna här påminner om zombies, där de frustrerande långsamt rör sig mot sina byten, och de har ett fascinerande djuriskt väsande läte, som kan erinra om mytens lamia (ormvampyrerna). Men jag gillar inte det här hjälteidealet, att man ska följa en grupp som ska frälsa oss från de onda. Gudinnan Lilith, som tillbringar mesta tiden i ett badkar fyllt av blod, spelas av Mia Kirshner från gamla tv-serien The L Word, men här har hon en otacksam roll.

Ja, vi såg ytterligare en, men det är nog bäst att jag inte nämner den - - -

God jul

Bästa jullåten? frågar kollegan B konspiratoriskt när vi avlyssnar årets julavslutning i Brahesalen, i en paus efter att några av mina elever har spelat och sjungit så vackert att mina ögon hade tårats om jag bara - om jag bara kunde - om jag bara fick - men jag har inte gråtit en gång i hela mitt liv - och jag påminner om DN:s Nils Hansson, som för någon vecka sedan listade de femtio bästa, med "Fairytale of New York" som nummer ett: nog sagt om detta. På Autor Eter har flitiga Lotta Lotass samlat sina finaste kort på gamla julgranar, och det är märkligt sorgset att se dessa granar (jag påminns om att årets gran inte är dekorerad ännu: inte lönt att påtala vad det är för slags gran heller, man blir lynchad om den inte är huggen med egen yxa i lönndom i någon stackares skog, för det är så den svenska granen ska skördas). Mest fastnar jag för den här granen, med sin ödsliga bokhylla intill: vore det inte för att det är så infamt, skulle jag säga att den bokhyllan påminner mig om hur det såg ut hemma hos paret Reinfeldt - - -

Novellförfattarna bygger en bro

För någon vecka sedan skrev jag om noveller, och förvisso: novellboom är det väl alltid, eller har varit sedan tidigt 90-tal, då alla svenska författare skulle skriva smutsig Carver-realism. Men hur populärt var det egentligen? Bokförlagen verkar vara måttligt intresserade av genren. I Svd läser jag om ännu ett försök att ruska liv i den här avsomnade boomen, och tja, lycka till att hitta läsare, säger jag bara, om än på platta skärmar eller på böcker i pixi-format. Håkan Bravinger på Norstedts har ingen aning om varför novellförfattarna i USA lyckas hitta sin marknad: men det beror bland annat på - som jag också har sagt förr - att det i USA finns tidskrifter - inte nödvändigtvis litterära, utan tidskrifter i allmänhet - som satsar på noveller i något längre format, att det finns en skola, en tradition, förebilder från det förflutna att pröva sina alster mot. Novelläsning ingår också i deras utbildning på ett annat sätt än i Sverige: kort sagt har novellen högre status, medan den här ses som en kusin från landet, något perifert i förhållande till den allsmäktiga och okränkbara romanen - - -

Fosfor i drömlandet, Rikki Ducornet

Förlaget kallar den amerikanska författaren Rikki Ducornets roman Fosfor i drömlandet för ”karibisk gotik”, och det är nog en passande karakteristik, eller som översättaren Kristoffer Noheden skriver i efterordet: ”Ducornets skrivande verkar i en alldeles egen zon, ett karnevaliskt Eden där ordet blir obscent kött som skälver och krumbuktar sig framför oss med sällsam dragningskraft.” Tidigare har jag läst Sphinx utgåva av samma författares Fläcken.

Det är en allusionsrik brygd, med esoteriska källor som samsas med apokryfer när Ducornet ger oss denna sällsamma surrealistiska roman, som ingår i serien ”Surrealismens kvinnor”, om ön med besynnerliga djur och ännu besynnerliga människor som invånare, dit den klumpfotade protagonisten Fosfor, poet och fotograf, hamnar i sällskap med den grymma härskaren Fantasma, älskarinnan Extravaganza, Fogginius, Cosima, med flera.

Till det gotiska hör den labyrintiska strukturen, liksom hur Ducornet laborerar med diverse upphittade manuskript, och ett resonemang med läsaren, i form av prydliga fotnoter som refererar till påhittade källor. Enligt fiktionen är det 1600-tal, vilket inte hindrar Fosfor från att äga en slags kamera, i syfte att med tredimensionella bilder kartlägga geografin och dokumentera det zoologiska livet på ön Fågellandet, där fåglarna har den mest framträdande rollen, i synnerhet den udda Lôplôpen, med sina mänskliga egenheter.

Till det karnevaliska hör den upp- och nedvända världen, med de småtokiga infallen. Det finns även paralleller till kolonialismen från Shakespeares Stormen i denna roman, som lever mycket på kraften i det konstiga bildspråket: några andra litterära urtexter som Ducornet kommunicerar med är Swifts Gullivers resor och Calvinos Klätterbaronen. Drömmen och fantasin är ledstjärnorna, det som (normalt) inte låter sig göras, i arabesker – och så tar hädiska utfall mot kyrkan vid, där obsceniteterna stegras.

Prosan är febrig och ångestanstruken, samtidigt som ett visst ljus sipprar fram lite här och där. Fosfors dokumentation av ölivet ges encyklopediska ambitioner, men det berättande draget rör sig mer ofokuserat. Hela romanen är en förlängd metfafor, där skrattet rör sig farligt nära vansinnet och förtvivlan. Överdådet segrar: man får för mycket av allt. I språket finns drag av en ovanlig poesi, men jag tvekar inför berättelsen, som inte riktigt griper tag. Det är de vilda perspektivens litteratur, och jag beundrar ändå anspråken och modet hos författaren, där hon vågar ta i och överdriva, göra sin berättelse så här otymplig och ohanterlig.

Ready with ready wit

Hopp straffar sig. Ingen orkar bli påmind om en besvikelse.

Marie Lundquist, "Fröding fotograferad".

The Last Living Rose

Konstnären Seamus Murphy har regisserat tolv videor till PJ Harveys kommande skiva "Let England Shake", som verkar vara en anglofils drömskiva: här är den första, till låten "The Last Living Rose". Det är vackert foto, och det låter lovande, spännande och som vanligt med en röst som menar vad hon sjunger.

Lite borta från platsen där jag talar, Ulrika Nielsen

På en konsert med Jackson Browne bråkade ljudet för honom, vilket till slut fick honom att tappa tålamodet och med svidande bitterhet utbrista till ljudteknikerna: ”The thing about music is that it´s supposed to sound good” - men då reste jag mig upp och skrek tillbaka: ”No, it´s not! It´s supposed to sound beautiful!”

Av någon anledning tänker jag på det här när jag läser Ulrika Nielsens nya bok, Lite borta från platsen där jag talar – mikroprosa, anteckningar, brottstycken, utgiven på ellips förlag, med Metha Skogs utsökt vackra formgivning. Ska litteratur låta bra eller vackert? Den här boken låter inte bra: men det låter vackert. Hon förklarar krig mot det prudentliga, det ordentliga och tillrättalagda; hennes bok är en attack mot det stilenliga, och verkar vara tillkommen i ett försök att åstadkomma en stil utan stil. Förgäves söker jag efter en röst, ett tonfall.

Det är fragment, miniatyrer, ett skrivande som närmar sig dikten, olika tonfall som prövas, somliga tillhörande andra författare, främst Marguerite Duras, i synnerhet den sällsamma sista boken, Det är allt, som Nielsen skriver i dialog med, och låter sin bok bli en dotter till Duras moderbok. Även här, ett ”skriv” som tangerar ”liv”. Närgånget och intimt kommer vi nära en berättare, utan att alltså få tillgång till hennes röst.

Aforismer och paradoxer, dagboksanteckningar: vädret är kallt, Louise Bourgeois dör (i somras), men iakttagelserna rör sig mot det inre skeendet, i ett tänkande på tvären, i ett skrivande som kry(m)per ihop, som söker upp det koncentrerade. Det lilla formatet: det söker också upp osäkerheten. Vad hon mest har lärt sig av Duras är att skriva osentimentalt. Hon söker upp skavankerna, ”avskyr” perfektionen, i människorna, i språket.

Tvärsäkerheten vistas i det osäkra. Vad är det att skriva? Det är allt, säger Nielsen, säger Duras, säger jag. Det är sant att jag läser boken Lite borta från platsen där jag talar, men jag skriver den också, genom att hon upplåter utrymmet, att hon själv inte tar plats och ställer sig i vägen. Därför måste jag skriva, måste mitt skrivande bli en fortsättning på hennes skrivande. Det här är en bok som ger impulser, som manar till tanke, till bearbetning.

Den som skriver gör det också för att ta reda på vem hon är. Men Nielsen bevarar det opersonliga, i sin matta stil. Det stämmer inte heller att hon hela tiden är alert och koncentrerad: hon söker sig till det svamlande, till det ofärdiga och outtalade, det som inte kan sägas, knappt ens antydas. Hon tillåter sig att tappa tråden, se vad som händer när hon låter den falla och rinna genom fingrarna. Därför blir boken hela tiden ett emfatiskt prövande, ett försök: ”Jag vill fortsätta skriva såhär. / Skriva något som knappt är litteratur ens, inte riktigt håller”.

Oron och tvivlet, ja. Man skriver för att komma till rätta med det, inte för att besegra det (hur skulle det se ut?). Nielsen har också skrivit en poetik, i den meningen att hon resonerar kring skrivkonsten, vad skrivandet betyder. Vad svaret är blir nästan lite väl förutsägbart, eller – för att tala med Duras – det är allt.

(bild från Ellips förlag)

Julklappstips

Gårdagens radioprogram handlade om julklappstips i något som kan te sig som allra sista stund, där vi tillsammans avverkade elva tips. Själv hann jag med tre stycken:

1. William Shakespeares Sonetter
2. Ann Heberleins En liten bok om ondska
3. Kristian Lundbergs Yarden.

Tre starka läsupplevelser, medan man smälter knäcken eller vad som nu faller en på läppen av julbordets fröjder. Å andra sidan, kan just julbordet tyckas lite överskattat, enligt somliga. Vi blev fotograferade i vanlig ordning där på radion, men bilden blev nog så stygg, för de har inte visat den än på sin hemsida - - -

Bernur tackar (inte) för sig

Nu överger jag det gamla bloggskeppet, innan råttorna börjar knapra på mig, alternativt bränner den gamla bloggbron, och testar vad som sker här, på den otympliga adressen "howsoftthisprisonis.blogspot.com" (adressen bernur var upptagen av någon som för tre år sedan gjorde tre inlägg och sedan försvann). Jag har funderat på vad jag har gjort under de år som har gått sedan jag startade bernur våren 2006: jag har fått skriva i tidningar som Axess, Svenska Dagbladet, 10-tal, Fantasin, nätsajten Ett lysande namn; jag har gett ut en bok om Virginia Woolf, och fått ett stipendium från Bonniers - allt tack vare bloggen, ja, och fått läsare från både väntat och oväntat håll - djärva läsare, oförskämda (men aldrig riktigt (tillr)äckligt oförskämda) läsare, noggranna läsare, ja i all korthet, helt suveräna läsare, och det må låta som flosklarnas floskel, men en anledning till att jag hinner och orkar är förstås detta (gen)svar, där jag alltid känner mig tacksam, bekräftad och sedd av skarpa(re) ögon.

Ready with ready wit

Det är slut.
Allt är slut.
Det är fasansfullt.
Marguerite Duras, Det är allt.