Problemet med Joyce Carol Oates är inte att hon skriver så många romaner att en inte hinner läsa dem – problemet är att de fortsätter vara så bra att det inte går att säga att det får räcka nu, det finns annat att läsa. Eller så här: när du inte vet vad du ska läsa, välj någon av hennes cirka 74 romaner: du kommer inte att bli besviken.
Så jag läste nyligen Breathe, hennes näst-näst senaste roman i eget namn. Ett akademikerpar har slagit rot i Santa Tierra, New Mexico. Gerard forskar på människohjärnan och ska undervisa, och Michaela är författare och undervisar i kreativt skrivande. Han är något äldre, har barn från ett tidigare äktenskap, och är en världsauktoritet i sitt ämne, och stod på vänskaplig basis med Oliver Sacks. De är förälskade, men – det finns inget skydd. Han får cancer och dör. Även den som studerar Spinozas filosofi drabbas, vill Oates mena. Och han dör på ett smärtsamt sätt, med försvårad andning.
Därav titelns imperativ, som för säkerhets skull kursiveras genom hela romanen. Breathe! Flitiga parenteser betonar stressen – både i inledningsskedet och i den långa perioden av bearbetning. Skoningslöst och obarmhärtigt attackerar cancern och orsakar hosta och smärta, som Gerard på sant manligt maner länge vägrar ta på allvar. Men så lever vi också i den ondaste av världar, orättvis och våldsam.
Motstridiga impulser rasar i en författare som Michaela. Det är svårt att inte tänka på att Oates under 2000-talet har begravt två äkta makar (Raymond Smith 2008 och Charles Gross 2019). Läs för all del in självbiografiskt stoff, men det kan också kvitta när det viktiga är hur ingående Oates studerar världen, hur väl insatt hon är i den vrede som slår undan alla andra känslor hos den som drabbas. Insiktsfulla analyser pekar ut det som är fel i den här världen, där Oates placerar sin traumaskildring precis mittemellan fiktion och fakta. Vrede och skuld byter position med varandra.
Så, om Michaela är ett utmärkt porträtt, konturstarkt och trovärdigt, är Gerard mer av en gåta. Kanske hans anonymitet har en poäng i att Oates vill spegla Michaelas bedövade sinnen, att distansen är nödvändig just för att hon ska bli så trovärdigt skildrad som möjligt. Och vad saknar hon mest, tror ni, från sin döda man? Faktiskt de där små retsamma sticken, de interna replikerna, det som inte går att återfå eller kompensera.
Om vi tillåts generalisera en aning kan Oates romaner delas in i de extroverta samhällsskildringarna och de introverta psykologiska porträtten. Breathe har inslag av båda dessa falanger. Två andra spår har att göra med att intrigen följer dels det förutsägbara förloppet – sorgens fem faser, till exempel – och dels öppnar för ett flertal nya, oväntade inslag. Som statyn. Däremot blir skräckinslagen inte påklistrade.
Oates är bra på många saker. Få kan som hon skriva så långa romaner utan att de tappar i tempo eller har onödiga transportsträckor. Hon är bra på parenteser (och utropstecken!), två notoriskt svårmanövrerade stildrag. Hon har också försett just den här romanen med ett slut som kan uppfattas både som oerhört provocerande eller helt mästerligt. Hon är också bra på metaforer, som när Michaela återger hur Gerard använde post-it-lappar i sina utkast för att kommentera redaktörens ändringsförslag, och hon liknar dem vid ”miniature prayer flags”.
Så hittar hon också i huset en staty av en slags trickster från den amerikanska urbefolkningen, en Ishtikini. En demon, uppfattar hon den som, ett hån. Så småningom krackelerar också hennes perception, och verkligheten blir allt mer svårnavigerad i sin opålitlighet. Det visas även i hur Oates växlar berättarperspektiv mellan andra och tredje person. Så kan tecknen på galenskap formeras, men – med en elegant implicit åtbörd ställs indirekta frågor om vad galenskap utgörs av. Panik härrör från brist på kontroll, och vi inbillar oss att vi har lärt oss hantera sorg eller trauma. Att följa manus går väl an till en viss gräns, men allt handlar om vilket tempus du använder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar