Länge har jag hejdat en omläsning av Birgitta Trotzig, som jag läste febrilt under 90-talet, en tid då begrepp som ”avvaktan” saknades i min vokabulär. Det var böcker som inte liknade något annat, så som bara den bästa litteraturen gör. Inte för att de åstadkom saker: i strikt mening var det böcker som inte förflyttade ens bevekelsegrunder eller ändrade ens ställningstaganden. De var sällsamt konsekvent skrivna böcker som strålade mörkt och tungt, böcker som inte brydde sig om du som läsare var redo för deras innehåll, när är en läsare någonsin redo?
Faethon inledde för ett par år sedan en utgivning av Trotzigs samlade skrifter, i vad som totalt ska bli tretton volymer, där fyra av dem innehåller tidigare opublicerat material. Nu har de kommit till den tredje installationen av de skönlitterära böckerna, och den innehåller två 60-talsböcker: Levande och döda, samt Sveket. Poeten Jenny Tunedal har skrivit ett poetiskt förord om svek och våld, Trotzigs koppling till sin samtid, och skuldproblematiken: ”Det sägs ofta att Trotzig är en författare som inte dömer. Men det står i eldskrift i hennes böcker att vi är dömda.”
Levande och döda består av tre kortare texter, som på Trotzigs vis benämns ”berättelser”. Varför värjde hon sig mot formen roman? Den sista av de tre, ”Drottningen”, är dessutom längre än Sveket, som utkom som egen bok. Det kan vara en markering mot en stelnad form, romanen som en eftergift åt det moderna samhället, en förströelse för en bildad medelklass, medan berättelsen sätter det skrivna i kontakt med något mer arkaiskt. Hennes berättelser äger dessutom rum i ett förmodernt samhälle, i vad som borde kallas ”utanför tiden”.
I ”Barbara” handlar det om prästen Abraham och den gravida prästfrun, tonåringen Barbara. Hon går ut i snön med ett versalt Hat i magen som enda sällskap. Han är född med nederlaget i sig, så som somliga av oss är. Livrädd för sin egen sexualitet – den får under inga villkor beröra hans själsliv – blir han ändå ett offer för dess våldsamma styrka. Krafterna är starkare än de människor som har dem inom sig i Trotzigs böcker. Lockelsen finns i att överträda de gränser som satts upp, både de skrivna och de oskrivna lagarna och reglerna som vi förhåller oss till. Beror det på svaghet?
Snarare än svaghet handlar det väl om att vi är satta på jorden att uthärda villkor vi inte kan råda över. Det påminner om de moraliska resonemangen i Cormac McCarthys romaner: vårt försök att förstå världen är villkorad av begränsningarna i vårt intellekt. Naturen är fientlig, sällan på människans sida, utan den för sina egna kamper, och vi människor – hos Trotzig påfallande ofta mördare och barn – har bara att hantera de svåra liv vi erhåller, i diskrepansen mellan kropp och intellekt.
Skuldtematiken är i fokus i den kortare berättelsen ”Levande och döda”. Elis Nathanael Kiebitz är en av dessa mördare, en av dessa pendlare mellan nödvändigheter som upplever ett ögonblick av blixtförälskelse som ska få förödande konsekvenser. Hur mycket är vårt eget fel, och hur mycket är arvsmassa? Det är frågor utan enkla svar, för det enda vi kan veta med säkerhet är att omständigheterna är starkare än allt motstånd, där impulsen tecknas i ödesdigra drag: ”den bara var där, sällsamt nödvändig och oundviklig”. Ofta blir vattnet en opak representant för de onda krafterna i oss, det som grumlar våra motiv. Trotzig betonar ondskan som det flytande.
”Drottningen” är lång som en roman, men ges drag av legend eller saga. Judit heter hon, och lever med sin bror, den till intellektet klent utrustade Albert. En yngre bror, Viktor, har levt vivörliv i trakten men flyttat till USA, där han kvarlämnar en polsk änka som efter hans död skeppas till makens forna hemland. Här är ondskan närvarande i de hatiska blickar och åtbörder som tillhandahålls, och vattnet grumlas än mer i denna berättelse.
Termen berättelse är lämpligt angiven, och det finns inte så få saker hos Trotzig som påminner om Selma Lagerlöf. Inte minst så genom den arkaiska anknytningen, men också Lagerlöf laborerade med romanformen, till exempel i En herrgårdssägen. Den förhåller sig till genren sägen, men behåller några av sagans arketypiska drag. Det som bidrar till spänningen hos Lagerlöf är att hon inte helt lämnar fältet för det olyckliga slutet, som ju är en öppning som finns i en sägen men inte i en ortodox saga.
Om ”Drottningen” kan sägas vara en Selma Lagerlöf-roman utan lyckligt slut, blir kopplingen till Lagerlöf ännu tydligare i Sveket, som – vilket också påtalas i redaktören Daniel Pedersens efterord – kan läsas som en kommentar till Kejsaren av Portugallien. Båda handlar om fäder som är oförmögna att förena sin kärlek till dottern med någon form av rimliga sanningskrav. Det blir förödande för dem, fast på olika sätt. Både Lagerlöf och Trotzig har en genuin blick för det trasiga och söndriga hos människan, det ofullkomliga i oss. De skriver om gränsen mellan ansvar och beroende, om stigmatisering, om de godtyckliga skillnaderna mellan vi och dom.
Hos Trotzig är det onda inte alltid utpekat. Sveket kunde också ha hetat Maktlösheten eller Våldet. Tobit är huvudgestalt i ännu en berättelse från det tidlösa – mer exakt de första årtiondena av 1900-talet. Det som händer är kopplat till det definitiva: ”nu låg livet framför honom ändlöst och underligt, i det underliga var hans hem.” Detta ord – ”underlig” – förgrenar sig i texten, sprids som en smitta, och förorenar Tobits kärlek till den bortfladdrande dottern Toragreta. Här finns latent den största skräcken av alla: ”hur kunde kärlek så bli till förstörelse.”
Trotzigs mörker är ofta omtalat, men hon ägnar sig i sina studier av det mänskliga egentligen mer åt det som befinner sig dels utanför och dels nedanför. I ”Barbara” namnges det som utförs ”utanför det vanliga”, det vi inte kan gripa om. I Sveket är det tydligt att Gud är i det som finns under det mänskliga: ”de nederstas Gud”, som det så betecknande heter. Men bara för att det är tröstlöst betyder det inte att Gud är frånvarande – tvärtom minskar avståndet till Gud i takt med att avstånden mellan människorna tilltar.
Pedersens efterord lyfter människans predikament, där svagheten inte direkt kan härledas till vilja: ”Karaktärerna syftar hela tiden att på något sätt resa sig, att stå raka, men såväl världens tyngd som den egna svagheten får dem att falla samman.” Men svagheten saknar skuld: vi är helt enkelt inte mer än så, dåligt förberedda för de liv vi ställs inför. Det jobbiga består också i att vi bara kan möta världens stumhet med vår egen stumhet och språklöshet. Hos Trotzig blir karaktärerna slutna i det som inte går att säga, där frustrationen måste kanaliseras med hjälp av handlingar, och dessa är missriktade och överdrivna i sin våldsamhet.
Det här är två andlöst skrivna böcker. Trotzig skriver avskalat och stiliserat. Hon målar med ord: ”En knut lemmar vred sig och blandade sig med varandra, det sträckte sig blint in i natten. Det var bara ett hål rakt in i natten.” Det här är ett skrivande som har mer gemensamt med Edward Munch och Francis Bacon än någon författare. I sin recension av Levande och döda skrev PO Enquist: ”en underbar konstnär, en artist i floden av hantverkare.”
Det finns också en rastlöshet över alla de ofrånkomliga situationer som uppställs. Litteraturvetaren Anna Cavallin skriver i efterordet till Levande och döda om Trotzigs rörelse bort från realismen, och det är en märkbar tendens i kanske alla hennes böcker – denna intuitiva förflyttning av intryck, där världen utanför skoningslöst tar sig in i individernas oro. Det finns all anledning att återkomma till den rastlösheten, och lyckligtvis finns dessa skönlitterära böcker att tillgå, som i sin samlade form framstår som något av det mest formidabla som går att läsa på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar