Vad är det med franska författares besatthet av fönster? Minns Flauberts Emma Bovary, ständigt trånande vid öppna (sällan) eller stängda (oftare) fönster. Marguerite Duras första roman Les impudents inleds med att huvudpersonen Maude öppnar ett fönster och avlägsna ljud från den närbelägna dalen fyller rummet. Det är en bra inledning på ett lysande författarskap. Men är den lysande, denna svåråtkomliga debutroman från 1943, som aldrig översatts till svenska?
Det dröjde till 2021 tills den skulle översättas till engelska, som The Impudent Ones. Det är en lång väntetid. Att det tog närmare 80 år kan vara signifikant. Eller en försummelse, för när jag relativt nyligen läste Duras andra roman, Stilla liv, tänkte jag på just detta faktum att den aldrig har översatts till engelska. Eftersom den var så bra är det anmärkningsvärt att engelska Duras-fans inte getts chansen att läsa den.
Mycket känns igen för den vane Duras-läsaren i denna hennes debut. Här finns dansen som rit, den myckna alkoholen, och den intensiva missämjan mellan personerna. Det är fokus på familjen och de ohängda brödernas skadliga inflytande på en vilsen kvinnlig protagonist. Här heter hon alltså Maude Grant, och är på väg att bli bortgift med en odräglig mansperson, som varit i lag med en kvinna och drivit henne till självmord. Brodern Jacques är nybliven änkling med grymhet i sinnet, och halvbrodern Henry ses mer som något av en harmlös odåga.
Det är en förhållandevis bra roman, skickligt komponerad, men stundtals också lite långrandig, mer avseende miljöbeskrivningarna än i personporträtten. Det finns vissa drag av kliché som Duras kom att behandla mindre valhänt i kommande romaner (här drabbas en karaktär av ”en blind ilska”, till exempel). Det är inte enbart en efterhandskonstruktion att kalla det här för en bra roman – det är mer frågan om att det finns saker här att förvalta. En sådan sak handlar om att skapa en återhållsamt olycksbådande atmosfär.
Les impudents utkom året efter Albert Camus Främlingen, som parentetiskt också inleds med dödsfall och begravning. Duras skickade redan 1941 under sitt dopnamn Marguerite Donnadieu romanen under titeln La famille Taneran till det ärevördiga förlaget Gallimard, som efter vissa betänkligheter refuserade den.
Samma år som Duras debuterade utkom Simone de Beauvoirs debut som skönlitterär författare med Den inbjudna (kom på svenska 2009). Nog tarvas det en svensk översättning av också Duras roman, med tanke på att så gott som rubbet av hennes andra böcker också har översatts. Hon har många fans, och min gissning är att inte alla av dem behärskar franska. Här ges tillfälle att studera en författares tillblivelse, genom att betrakta välbekanta teman och stildrag för att se vad som skulle hända senare.
”[L]ove contains the dregs of hatred”, som en av bifigurerna säger i förbifarten. Redan här har Duras alltså lärt sig kärlekens fulla potential och bittra läxa. Om den oslagbara kombinationen av koncentration och förtätning som hon senare skulle renodla saknas här ger läsningen av denna roman ändå perspektiv på de efterkommande. Exempelvis ironin finns här i en beskedligare form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar