Essä Nr 25 2026; Bald:r NR 1-2 2026

  

Min barndoms somrar var hemska: det var insekter överallt. Flugor, knott, mygg, humlor, bin, getingar, och så det speciellt norrländska flygfä som vi alltid kallade i bestämd form ”bremsen” som limmade fast sig vid all synlig blöt hud varje gång man badade, och var stört omöjlig att få bort. Nu ser jag knappt dessa flygande marodörer, förutom enstaka döda humlor på marken.

Därför förvånar det mig att jag nu i högsommaren läst två kulturtidskrifter om bin. Till att börja med Essäs nya nummer, som utgår från Kapitel 21 i byggningsbalken från 1734 års lag. Kapitlet heter ”Om bi”, och det har inspirerat sex olika perspektiv, allt ifrån Stig Strömholms magistrala historik till Marcia Sá Cavalcantes filosofiska betraktelse genom Platon och Rilke. Däremellan det praktiska bestyret med bikupor från Anders Herdevall Rydells erfarenhet som biodlare och hur det känns när ett bisamhälle dör, och Fredrik Sjöbergs tillfälle att raljera över domedagsprofeter.

Rydell skriver om industrialiseringen hos bina, tack vare den eftertraktade honungen, och hur han ser sig själv gå från att vara biodlare till att bli biskötare. David Dunér skriver en biets litteraturhistoria från Aristoteles till Olaus Magnus, men också hur bina är exemplariska naturvetare, med Christopher Polhems skildring från 1718: goda matematiker med sina sexkantiga kistor, goda kemister eftersom kistorna inte ruttnar utan håller maten fräsch. Kort sagt: goda förebilder för människan.

Länge kallades drottningen kung, och det hjälpte inte att en spansk filosof redan 1586 ville könsbestämma henne till hona. Först Linné kunde vara rakt på sak: ”hon allena fått det privilegium af sin Skapare, som ingen annan qvinna åtnjutit, at männernas vilja skal hänne undergifven varda.” Henrik Sahl Johansson vet att berätta i sin text hur de fornegyptiska poeterna ansåg att bina skapades genom att ”ha fallit som förgyllda droppar från guden Ras himlavalv.” (Vem är jag att bestrida det?)

I fjol lades tidskriften Balder ned, men återuppstår nu glädjande nog, med helt ny ledning. De har ”Rum för eftertanke” som slogan, och numret heter ”Ljusets återkomst”, vilket måste ses som hoppfullt. I ärlighetens namn är det bara en av texterna som handlar om bin, Anna Gidgård, som liksom Rydell arbetat med egna bikupor. Här handlar det om hur bina dör men hur samhället kan återuppstå med en ny drottning, som har flyttat in från annorstädes.

Det hade varit synd om Balder – som skriver sitt nya tidningshuvud ”Bald:r” för att låta eftertanken ta plats även där – hade försvunnit från den svenska tidskriftsfaunan. Den var vår överlägset bästa ekokulturtidskrift, och det finns hittills ingen anledning att betvivla att det epitet ska finnas kvar. De varvar reportage med dikter, och här kan läsas bland annat förra årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, färöiska poeten Vónbjørt Vangs dikt, och libanesiska poeten Hyam Yareds dikt från Israels bombningar av Beirut från åttonde april i år. Översättare? Tackar som frågar: Anna Fohlin Mattsson respektive Åsa Magnusson och Laurent Denimal.

Det fullmatade numret innehåller även en text av den japanska glaskonstnären Mafune Gonjo, delvis utbildad i Sverige. Samt ett samtal mellan litteraturvetaren Susanne Nyman och regissören Leif Stinnerbom, som i sommar sätter upp Selma Lagerlöfs Liljecronas hem i Sunne. Det blir ett samtal om bland annat hur ofta Lagerlöf gestaltar de irrationella krafter som stör symbiosen mellan sina karaktärer.

Om varmhållning av levande döda, Isabella Nilsson, Ellerströms

  

I början av sommaren kom en nyhet som var både fruktad och välkommen: Isabella Nilsson ska sluta skriva i tio år. I stället ska hon göra något hon har försummat under sina år som författare: stänga av hjärnan och börja leva. För den som begåvats med Nilssons unika kombination av fjäderlätt språkkänsla och uttrycksfull originalitet är det nog en svårare uppgift än att skriva ännu en bok, att föra till ett av samtidens mest säregna författarskap.

Om varmhållning av levande döda blir – tillsammans med de inte mindre än två böcker som jag har skrivit om i dagarna som föregår dagens text – så den sista boken innan pausen. Den består av elva texter som går essäns ärenden. Mer än hälften är publicerade tidigare, i Svenska Dagbladet, Glänta, Ord & Bild och De Nios kalender, men ibland bearbetade till oigenkännlighet, såsom den pamflett med titeln 13 sidor som här heter ”Julängeln”. Där byts pronomenet ”du” ut mot ”jag”, och då blir det en annan historia: ”Jag var fortfarande ett barn när de spände fast mig på britsen, borrade ett hål i skallbenet och lät det sunda förnuftet tömma sin sädesvätska däri.”

Texterna handlar om svårmodet, om dödslängtan och hur svårt det är att leva. Ibland är det chockerande avslöjande med de privata bekännelserna, ofta levererad som en iskall slutmening i ett stycke som invaggat en i de falska premissernas säkerhet; så heter hon inte för inte Isabella, och gör en poäng av att smeknamnet betonar just kylan: ”Isa, Isen”. Men är det verkligen dödslängtan? Handlar det inte hellre om livslängtan? Eller som det heter i Paul Robesons version av ”Ol’ Man River”: ”Ah’m tired of livin’ / An’ scared of dyin’”, fast om man tillämpar Nilssons metod bleve det snarare ”I’m tired of dying / And scared of living”.

Dristiga anekdoter och våghalsiga infall samsas med de pigga idéerna, som tillåter att Gunnar Ekelöf kan jämföras med The Joker i Batman-filmerna. Begreppet ”råångest” återkommer, som för att markera sin närvaro. Annat är bara dråpligt. Eller dödsallvarligt, som när hon citerar Stig Sæterbakkens ord: ”Egentlig burde ingen skrive. Egentlig skulle man aldri begynne, for har man først begynt, er det umulig å slutte.” Hon kommenterar beroendet: ”Samma fega flykt från lidandet. Samma fega flykt till lidandet.” Hur var det nu? Trött på att dö, rädd för att leva.

De olika texterna visar olika förhållningssätt till livet och till litteraturen. Få andra har varit lika övertygande i sin argumentation om det lästas praktiska värde, som när hon i En bok för ingen visade att det var Charlotte Brontës romanfigur Jane Eyre som gjort henne till en förkämpe för klimatet. Här lindrar hon en oro i kroppen efter att ha sett de lite för levande skulpturerna på Glyptoteket i Köpenhamn genom att inbilla sig att hon är den sömniga kvinnan i Marguerite Duras roman Dödssjukdomen. En rad i en av Georg Trakls dikter låter berättarjaget gå förlorat ”in schwarzer Novemberzerstörung”, som på svenska ges olika lydelser beroende på översättaren. Peter Handberg: ”novembers svarta förödelse”. Johannes Edfeldt: ”svart novemberkaos”. Camilla Hammarström: ”svart novemberförstörelse”.

Nilsson hamnar ofta i oväntade slutsatser, som när hon resonerar kring hur måendet slätat ut hennes ansiktsdrag och gör att hon trots med råge passerat tjugoårsgränsen tvingas visa leg på systemet, och vad barnsligheten beror på: ”Kanske enligt samma mystiska princip som gör att vuxna män ser ut som oskuldsfulla pojkversioner av sig själva när de sover.” Älskarna är flera: ibland heter de Skönheten och Odjuret, och ibland är det en långhårig litteraturkritiker som flitigt medverkat i norska tidskriften Vagant. Ändå är det svårt, alltför svårt att hitta någon att dela sin ensamhet med. Misery loves company, men ensamheten – den existentiella – stöter bort allt och alla.

Boendesituationen är trixig, och likaså älskarna som stundtals – liksom livet – hanterar henne hårdhänt. Allt är skrivet på en oefterhärmlig prosa, med en osviklig blick för tillvarons anmärkningsvärda egenheter och absurda sammanträffanden. Boken innehåller elva smakprov på ett tänkande och skrivande som gör världen mer färgstark och livfull. Det är en utmärkt introduktion till den här finesscoachen. Språkbegåvning och originalitet är de två sammanförda egenskaperna som utgör själva ryggraden i Nilssons skrivande. Eller så här: det Leo Messi kan göra med en fotboll kan hon utföra med alfabetets bokstäver.

Sluta nu, viskar min inre redaktör irriterat, ingen vill fortsätta läsa när du som en pinsam tönt fangirlar över Nilssons storhet. Eh, fast jag vill bara säga något om hur lysande titeln är: Om varmhållning av levande döda. Och har du ens sett en mer passande omslagsmålning än Frances Featherstones ”Fallen Angel”? Och så: stort tack till denna generösa författare, och hoppas vi ses om tio år. Om abstinensen blir för svår (det blir den) finns ju de gamla böckerna att tillgå. De är själva hjärtat i mina bokhyllor.