Gömstället är en bra bild för kulturupplevelsen: jag minns hur jag hittade ett skrymsle i huset för att ostört kunna plöja först Tintin-album, senare Enid Blyton-böcker, och ännu senare Svindlande höjder. Platsen var densamma – det som hade ändrats var jag. Men gör vi verkligen det, ändras? Är det inte samma upplevelse jag är ute efter, samma känsla, när jag nu läser? Med förbehållet att det som ser ut som en flykt är en konfrontation.
Förra sommaren fick jag Mikael van Reis maffiga bok Den röda fläcken. Essäer om konst, litteratur och andra gömställen. På drygt 600 sidor med utsökt papperskvalitet för att återge en stor mängd bildkonst är det en utmaning att läsa för den som nyligen fått en tennisarmbåge (töntigt namn: jag döper om det till ”läsarmbåge”). Med undantag för Georgia O’Keefe är samtliga konstnärskap som avhandlas – ett tjugotal – vita män. Det går att ha synpunkter på det. Inledningens brasklapp att Reis kunde ha tänkt sig kontakta Clarice Lispector och Virginia Woolf för medverkan är en klen ursäkt. ”Det är en påfallande manlig historia”, som han konstaterar efter att ha listat olika författare som i början av 1900-talet ägnade sig åt alienering. Jo, men det är ju en manlig historia eftersom personer som Reis konsoliderar myten om en enkönad litteraturhistoria.
Ändå tar jag mig an boken, som till stor del berör bildkonsten, med fokus på Velázquez, som får en essä som är tillräckligt lång för att utgöra en egen bok i elva kapitel. Med sin bok skriver Reis ett slags manifest för kritiken, och det är värt att läsa hans funderingar kring ”undran, beundran och förundran” som ledstjärnor. Den röda färgen är starkast i konstanalyserna, medan essäerna om litteratur åker snålskjuts. När han resonerar om tempus, om historiskt presens och om futurum exaktum, om ”Något kommer att ha hänt”, är slutsatserna lite väl försiktiga. Det är en bra ingång till konstverken, men teorin tar över analyserna, och gör dem för distanserade.
Det går dock inte att anklaga analysen av Velázquez målning ”Las Meninas” (Hovdamerna) för att vara distanserad. Här gör han en ingående och skrupulöst researchad närläsning som betonar geometriska aspekter av verket, som du lätt kan googla fram för att närmare granska det. Jag förnekar inte förekomsten av geometri, men Reis tolkning blir tröttsamt pedantisk när han förlorar sig i teknikaliteter som optiska fokalpunkter och kompositoriska flyktpunkter. Det pedantiska kan också toucha det preciösa, och någon borde ha satt sig ned och rett ut hur skiljetecken kan hanteras mindre neurotiskt.
Slutsatserna är ibland drastiska, ibland självklara eller bara tilltvingat spetsfundiga. När han i Velázquez målning noterar att några av de avbildade gör en viss gest med sin arm som liknar ett ”v” spekulerar han i att det är där konstnärens signatur finns, i ett ”V som i Velázquez”. Reis egna bildspråk blir ibland lite för yvigt, som när han liknar några ljusstrålar vid Formel 1-förare och inbillar sig att de jagar ett målsnöre (möjligen en målflagga).
Hans huvudtanke, att vi betraktar ett konstverk och därmed också blir sedd av det, är ju tillämpbar bara på viss typ av konst, som han händelsevis råkar använda som exempel. Det är tydligt att han förespråkar en konst som håller sig inom ordningen och prydlighetens domäner (gissa om Vermeer förekommer). Själv har jag ju andra ideal, konstnärer som skapar i och ur våld och kaos: Caravaggio, El Greco, Munch, Bacon … Där finns en smutsighet och råhet som inte verkar nå fram till Reis. Men han skriver fint om Rembrandts två målningar av Lucretia, i synnerhet den han målade 1666, där hon precis har stuckit kniven i bröstet och blodet färgar klänningen. Hon håller i ett snöre. En klocksträng? Sådana fanns inte på Rembrandts tid, utan det är rimligen snöret som styr sängdraperierna. Öppnar hon eller sluter hon dem?
Svaret är oklart, men ingen ska beskylla Reis för att inte försöka nå fram till slutgiltiga svar: ”Velázquez bästa porträtt exponerar människan som felbar och ofärdig men ändå värdig”. Ändå måste jag tillstå att den långa essän om Velázquez gör sig så beroende av referat att en läsare känner sig instängd och börjar leta efter andra gömställen.
Dessa tillkommer! För efter konsten kommer litteraturen, med några av de mest kanoniska 1900-talsnamnen Tolstoj, Joyce, Kafka, Thomas Mann, med flera. Och några svenska stjärnor som grädde på moset, däribland Carl Jonas Love Almqvist och Lars Norén (som Reis skrev sin avhandling om en gång i tiden). Det saknas inte kunskaper när Reis tar sig an litteraturen, och det här kanske är en konstig sak att säga, men ibland kan det bli en belastning att veta för mycket om det du ska skriva om. Vad jag kan sakna är energin, entusiasmen, nyfikenheten, eller bara den renodlade glädjen i att förmedla insikter kring det lästa. Här dominerar snarare en luthersk plikt att redovisa, och det blir ibland så uttömmande att syret tar slut. Känner jag mig inkluderad som läsare? Inte alltid.
När han förklarar Joyce så här börjar åtminstone jag att längta efter, tja, en röd tråd kanske:
Där finns i Ulysses en centrifugal kraft, men den motsvaras av en centripetal kraft som avsätter en kondenserad familjemosaik i vad som bara förefaller att vara öppet och närmast formlöst. Det märks just när makroromanen kuggas in i mikroromanens minsta hjul av skiftande men inte alltid sensuella betydelse.
I ärlighetens namn skriver han inte alltid så här tillkrånglat. En längre text om Barthes är skriven med mer entusiasm, och detsamma gäller den ännu längre om Almquists färglära i Drottningens juvelsmycke, en roman som Reis menar blir yngre med tiden. Här lyckas han säga originella saker om denna originella roman, och skriver med något av den förälskades blick – en blick som inte alltid infinner sig när han skriver om andra författarskap. Essän om Lars Norén gör mig också tacksam att han bemödat sig om att räkna sidornas antal i de fyra dagböckerna (6069).
Mikael van Reis essäer har ibland publicerats i tidningar och tidskrifter – mest Göteborgs-Posten och Dixikon – men flera, däribland Velázquez-essän, är tidigare opublicerade. Det är en på många plan generös bok. Tyvärr innehåller den några störande upprepningar, och jag är inte alltid säker på om han är antingen onödigt abstrakt eller nödvändigt lärorik. För all del kan hans metod jämföras med Carl-Johan Malmberg, som gett ut ett knippe liknande essäböcker (Sällskap, Sår, M). Men Reis skriver mer robust och saknar oftast Malmbergs otvungna charm.
Dessutom saknas Malmbergs oerhörda bredd, som inkluderar film och klassisk musik. En analys av den röda färgens betydelse i Nicholas Roegs ordentligt kusliga Don’t Look Now (Rösten från andra sidan) hade varit välkommen. Ändå finns det i den här boken en mångfald av röda analyser, så det vore synd att klaga eller begära (ännu) mer. Det räcker, pustar jag efter att ha klarat av läsningen och börjat famla efter syrgasen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar