Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

26 juli 2023

Cirkuskvällar, Angela Carter, översättning Olof Hoffsten, Modernista

Den näst sista av Angela Carters blott nio romaner heter Cirkuskvällar, och blev ett genombrott när den utkom på engelska 1984. Den svenska utgivningen av Carter har varit oskäligt sporadisk, men året därpå kom den i Olof Hoffstens översättning, och det är den som används när Modernista nu lanserar den som nummer tre i sin miniserie med den underskattade författaren (efter Den nya Evas passion och Den magiska leksaksbutiken).

 

Cirkuskvällar kan med viss rätta kallas burlesk skröna eller vådlig pikaresk. Som romanens centrum eller kraftkälla finner vi onekligen Sophie Fevvers, en amason på 188 cm (och 89 kilo), som är utrustad med fjädrar på ryggen. Fjädrar? Ja, för Sophie är bara dopnamnet: ”Fevvers” är vad hon kallar sig, som i ”feathers”, och en kunde travestera en berömd fras från Emily Dickinson här: ”Sophie is the thing with fevvers”. Som korsning mellan ängel och fågel – glöm för all del inte författarens förnamn i den här ekvationen – svingar sig Fevvers högt uppe i cirkustältets tak, som luftakrobat par excellence.

 


Tiden är 1800-talets sista skälvande år, platsen är London, Petersburg och Sibirien. Den amerikanska journalisten och äventyraren Jack Walser slår följe, besatt av Fevvers. På köpet följer vi också några andra färgstarka figurer i cirkussällskapet, främst den timida Mignon, vars öde det blir att dansa med tigrar och bli våldtagen av flåbusarna på cirkusen. Där finns även den trofasta assistenten Lizzie, som alltid är redo att beskydda Fevvers.

 

Fevvers kallas ”Cockney-Venus”, som en implicit blinkning till Sarah Baartman, den sydafrikanska kvinnan som gick under namnet ”Hottentott-Venus” och uppvisades för publik i början av 1800-talet. Gemensamt för kvinnorna i romanen är att de helst ska duga som tysta dekorationer, något Fevvers svårligen uppfyller. Hon beskrivs med emfatisk kursivering som ”en stor flicka”.

 

Det är med visst vemod jag läser Carter nu, drygt trettio år efter hennes för tidiga död. 80-talet var verkligen en annan tid, om en bara betänker England: samtidigt som Cirkuskvällar kom ut skrev Jeanette Winterson på sitt odödliga mästerverk till debut, Det finns annan frukt än apelsiner. På filmfronten gjordes spektakulärt vågade filmer av Derek Jarman och Peter Greenaway. Det fanns ett sådant självförtroende i det som skapades! Det fanns en ambitionsnivå som av allt att döma har stelnat i försynthet och självironi. Och 80-talet var verkligen mer än axelvaddar, pastellfärger, plastarmband, och pudelfrisyrer. Det slår mig ändå att läget inte är helt tröstlöst; förra året kunde vi läsa en översättning av Isabel Waidners queera pärla Fjollbjäfs.

 

Carter är engelska språkets sprakfåle, och hon testar gränser med sina till överdåd förklädda romaner, som har svindelkänslorna i sikte. Om något är Fevvers öde färgat av hur Virginia Woolf skrev sin fiktiva biografi över Orlando. Liksom hen har Fevvers en förmåga att hamna i den slags mittpunkt där bemärkta (men inte alltid utmärkta) personer huserar. Toulouse Lautrec målade hennes porträtt, Colette sög i sig hennes visdom, och Edward VII, dåvarande prins av Wales, friade till henne.

 

Men inget kan hejda Fevvers i denna hyperboliskt skrivna roman. Carters fantasi är ofogligt spänstig. Många av inslagen utmanar det vi brukar kalla realism, och även det är något som kan saknas i dagens litteraturklimat – romaner som är romaner, och inte mer eller mindre förtäckta självbiografier. Fevvers sägs ha kläckts ur ett ägg, och som representant för en ny slags kvinna blir hon en förebild av den sorten som aldrig ber om ursäkt för sig. Mycket handlar om att överskrida roller, om identitet, om speglingar, om falskhet och äkthet, om den bild vi gör av oss själva och hur mycket eller lite den överensstämmer med den offentliga bilden.   

 

Den blick Carter applicerar på persongalleriets kvinnliga representanter gör sig aldrig skyldig till ”the male gaze”. Samtidigt är det inte helt lätt att kalla projektet för feminism. Här och där skymtar de högst påtagliga faror kvinnor utsätts för, men de döljs ofta av ett lager av vad som i brist på bättre kan kallas magisk realism. Eller så är bara blicken ersatt av frosseriets blick. Eller kaosets blick. Genom romanen finns en konsekvent upprorsanda, som färgar av sig. Som läsare blir vi helt enkelt indragna i Jacks maximalistiska fascination. Och hur är det då att avlyssna på något som förmedlas av så opålitliga berättare, Fevvers och Lizzie? Han lyssnar och 

 

medan kvinnorna tillsammans redde ut sin gemensamma levnadshistorias härvor kände han sig mer och mer som en kattunge intrasslad i ett ullnystan som den överhuvudtaget aldrig hade avsett att repa upp, eller som en sultan ställd inför inte en, utan två Scheherazade, båda helt inriktade på att pressa in tusen sagor i den enda natten.

 

På många sätt är det här en utopisk roman. Det är överlastat med alla cirkusupptåg, clowner och schamaner, rymmare och fasttagare, apor och björnar, och mycket mer därtill. Litteratur och musik införlivas på det sätt som Carter gjorde till sitt signum, i ett omskapande, nyskapande, medskapande, och kanske rentav vanskapande.

 

Det är en underdrift att säga att det här är svåröversatt. Carters språk utnyttjar i hög grad idiom som inte kan transporteras in i en bokstavlig svenska. Det här gäller i synnerhet den notoriskt svåröverförda dialogen, och det är en roman som är full av dialog – främst i monologform, men det hör till, att de olika karaktärerna ges helt egna röster. Fevvers hemsnickrade tugg kan ibland låta felstämt, men i stora drag är det svårt att störa sig. När karaktärerna säger ”baby” översätts det till ”liten”, och även om jag är medveten om att det var en skriftlig konvention förr har jag nog aldrig hört någon säga det muntligt. Det borde gå att välja ”lilla du” eller något liknande.

 

Ändå delges vi som läser den förtrollning som är investerad i själva berättandet, och Cirkuskvällar är rik på sådana magiska ögonblick. Framför allt blir det en akut påminnelse om att den opartiska litteraturhistorien alltid får rätt: det här är en kompromisslös roman med stark suggestionskraft, där det sanna hålls i strama tyglar av det sannolika. Den fråga som 2000-talets litteratur sysselsätter sig med: ”Har det hänt på riktigt?” blir lyckligtvis helt likgiltig när en ställs inför romaner som denna. Det är få romaner som kan sägas innehålla ren och skär glädje, men Cirkuskvällar är definitivt en sådan. Om du någon gång tvivlar på att det går att hålla ångan uppe i nästan 400 sidor anbefaller jag dig att läsa denna roman.  

2 kommentarer:

  1. The Infernal Desire Machines of Doctor Hoffman (72) ÷ noveller; Jo man skulle önska att det kom ut fler av hennes verk på svenska.

    SvaraRadera
  2. Addenda: En annan av de absolut viktigaste engelska författarna efter andra världskriget; JG Ballard. Hans roman Crash (73), gavs ut på svenska för några år sedan. Inte en rec vad jag kan se.
    Formidabla Faethon förlag.
    En klassiker.(Kanske kan ändras på...)

    Vh

    SvaraRadera