Ett nytt förlag har sett dagens ljus. Unicabox heter de, och satsningen verkar ligga på nyskriven svensk poesi. Formatet på deras första bok är ovanligt, och liknar det som en viss typ av broschyrer kan ha. Så ser jag märkningen ”Check 01”, och antar att kopplingen ska leda till de gamla checkhäftena som användes för vissa transaktioner förr.
En okulär besiktning uppenbarar att pionjärverket är i orange färg och är skrivet av Kim Elving. Knappast ett namn som förpliktigar (det går inte heller att googla fram en upphovsperson). Titeln? Solbörn. Det låter och ser kryptiskt ut. Innehållet består av tio prosadikter, som formar ett narrativ av något slag. Det hela ger ett tidlöst intryck, men något annat utkristalliserar sig också – något mer aktuellt.
Ibland verkar språket vrenskas, utsättas för övergrepp. Elving skriver i en anda som tidigare upptagits av Lotta Lotass – en prosa som vistas i anonymitet, en stil som vill göra sig av med stil. Den värld som Elving skriver fram liknar på något plan medeltidens. Människor som lever nära naturen, där det finns en smedja, tält och hästar, där årstidernas växlingar följer sina givna spår.
Allt förefaller vara i bidande:
Den gamla stjärnestenen, skiner på sin påle. Blicken i dessa dagar outgrundlig, likt skyn genomskådande, alltigenom upphöjd. Lutandes fram, hästarna manas, stenar sätts i rörelse, branta berget, vinden tar oss. Hällmarkernas dundrande hjärta slår, stämt till hovarna. Tårar tränger fram, det bär nerför, struparna talar högsta ljudet, det som fåren förstår, genomträngande strupljud. Alla som kommit av slättens folk tystnar.
Språkligt förankras skeendet i gammal tid också med hjälp av att presens particip skrivs med ett s-suffix, med ord som gåendes, läggandes, skrattandes … Det förstärker intrycket av idyll, och det får också det skrivna att helt infogas i en annan värld. Som läsare betyder det att du måste skruva till optiken, uppfinna en ny läsart.
Nä, det kanske inte är meningen att det här ska – på ett omedelbart plan – förstås. Tålmodigt och sävligt rör sig prosan med konsekvent gehör för det som ger riktning. Elving saknar annars ett uppenbart intresse för ords klanger – allitterationer och dylikt lyser med sin frånvaro. Människorna lever i nåd och tacksamhet. Kanske som en kontrast till nuet.
Därmed kan denna dikt sägas vara profetisk. Vad betyder ”solbörn”. Den återkommande glosan ”börn” torde härledas från danskans ord för barn. Här finns också något av hopp i den förtröstan som ägnas åt det kommande: ”solbörn av sol buren, liv i kroppen i nio månvarv, börd av drömmande bubblande, bördandets upplösning i blödande smärtande seger.” Elving betonar de ritualer som håller oss samman i oroliga tider, där en ny form av skönhet tecknas i det karga och obearbetade.
Det som riskeras med det här ibland anonyma eller distanserade skrivsättet är att dikten görs stum. Ändå finns det en energi i det som förmedlas. Och det implicita budskapet att vi ska vårda världen bättre skriver jag gärna under på. Det finns en tacksamhet som dikten på sitt stillsamma men uppfordrande sätt uttrycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar