I fem och ett halvt års tid skrev Clarice Lispector varje söndag en kolumn i dagstidningen Jornal do Brasil. Fast inte rörde det sig om regelrätta kolumner: föga förvånande behandlade hon formen lite som hon ville. Ibland en sammanhållen text, ibland fyra korta nedslag. Ämnena varierade hon efter eget initiativ. Kaffe, fotboll, religion och existentiella frågor.
För trettio år sedan utkom en urvalsvolym på engelska, men först nu har de samlats i komplett form i den drygt 700 sidor tjocka Too Much Life. The Complete Crônicas, en stramt vackert formgiven bok med Margaret Jull Costa och Robin Patterson som idoga översättare. ”För mycket liv” är en typiskt bra titel, värdig Lispectors egna titlar, med favoriter som Hemlig lycka, Levande vatten, Nära det vilda hjärtat, Stjärnans ögonblick … Jag har länge väntat på den här boken, och det är sällan det händer, men när ens förväntningar inte bara infrias utan överstiger ens rimliga önsketänkande – då infaller det som bara kan kallas ”mirakel”.
Clarice Lispector är i den djupaste kontakt med sina djupaste känslor. Det här är inget mindre än en lärobok i hur du ska leva och hur du ska skriva. I stället för krönikor skriver Lispector ned infallen och hugskotten, och för en öppen dialog med sina läsare. Hon får frågan hur hon som är så ”svår” i sin fiktion kan vara så glasklart tydlig i sina krönikor. Har hon något svar? Självklart inte. Det vill säga: hon bemödar sig inte.
Kanske det beror på något så enkelt som att hon har ett barns blick på världen – och ett barns blick på sig själv. Hon upplever allt som om det vore för första gången, och jag vet ingen författare som förmedlar detta lika ofta och lika bra. Hon går på upptäcktsfärd i språket och i sina tankar. Hon lever i ständig häpnad, och i varje ny bok återuppfinner hon sig själv som författare. Tidsperioden för merparten av krönikorna är augusti 1967-december 1973.
Vad är det Lispector förmedlar? Tröst och ljus, och en ständig och hållfast uppattning att kärlek är viktigare än allt annat. Kärlek till människor, till livet, till dig själv. Hon uppmanar oss att trotsa omständigheterna, gå ett steg längre, föra tanken lite djupare, våga språnget in mot det okända. Det är i en krönika från 1971 hon formulerar sitt mest oerhörda credo som människa och även som författare:
Not being born an animal seems to be one of my secret regrets. At times they call out to me across many generations and my only response is a deep disquiet. It is the call.
Det som sker i läsningen av dessa krönikor är att du uppgår och ingår i den dialog Lispector för, du blir indragen i det reflekterande, ifrågasättande. Lispector växlar position mellan det frågvisa barnet och den kloka vuxna. Hennes skrivande är spontant men genomtänkt, och både självupptaget och nyfiket, både desillusionerat och naivt, både ilsket och glatt. Hon skriver om politiska ledares passivitet, om krig, svält och orättvisor. Det kan tyckas nyckfullt, men det finns röda trådar som indirekt berör hur du ska förhålla dig till allvarliga frågor: lekfullt men strängt. Det oförutsägbara blir en tillgång först när du lärt dig vara konsekvent.
Under den här tiden hade Lispector redan åstadkommit en slags berömmelse i hemlandet, en berömmelse hon hanterade med viss skepsis, gränsande till motvilja, ibland avsky. När hon ges det feminina epitetet ”escritora” i stället för ”escritor” spjärnar hon emot. Samtidigt finner hon en stolthet i att bli tillfrågad i frågor om smink och mode. Det kallas att vara mångsidig, att inte vilja bli begränsad. När hon skriver om dödsångest vidrör hon den nåd som bara finns i den yttersta förtvivlan.
Den som endast läst Lispectors skönlitterära prosa kan förvånas över spännvidden i hennes tänkande, eller att hon skriver så oförblommerat om utbildningsfrågor och inrikespolitik. Hon fotograferades 1966 vid en studentprotest på universitetet, och hon behandlar den militärkupp 1964 som inskränkte yttrandefriheten och införde censur för konstnärer och intellektuella. Då och då reagerar hon på orättvisor och ser underläget som drabbar djur, barn och arbetarklassen. Men hon kan också hejda sig själv i rannsakan, och söka en identitet som bottnar i något annat än att vara författaren Clarice Lispector, och hellre vara känd som den som helt enkelt är intresserad av världen. Då och då vidrör hon smärtan i ensamheten.
Hennes skrivande befinner sig alltid i presens. Det hon gör så bra är att delge både inblick och utblick, och genom att vara så insnärjd i det egna och samtidigt behålla intresset för andra och annat blir hon en stark förebild. Det som sammanfattar hennes lärdomar är övning: ”another sign that you’re on the right track is not worrying if you don’t understand; your attitude should be: you lose nothing by waiting, you lose nothing by not understanding.” Hon menar att varje ny bok är en smärtsam och glädjefull debut. I skrivandet finns både förbannelsen och frälsningen. Hon återger en anekdot med Julio Cortázar som källa, och en kan önska att fler hypersensitiva författare läste: när du ska ge ut en bok, föreställ dig att du spänner pilbågen så hårt du kan och skickar iväg den som en pil. Sedan kan den träffa eller missa sitt mål, men bara en idiot försöker ändra dess kurs eller bistå den för att den ska erhålla en plats i evigheten eller bli en internationell succé.
Att läsa de här krönikorna – utöver de många i Jornal do Brasil ingår 100 sidor krönikor från några andra tidningar från 1946 och framåt – ger tillträde till Lispectors fantasifulla och djärva hjärna. Här finns både sympatiska och osympatiska drag, men det går inte att leva ett långt konstnärligt liv utan att bli märkt av även det som inte är fördelaktigt. För att kunna uttala sig i egenskap av orakel måste du förvärva insikter, och de kan komma till ett högt pris. Det finns i dessa krönikor ett sådant drag som du också hittar hos Nick Cave i hans Red Hand Files – alltså, någon som uttalar sig tvärsäkert i svåra frågor, men vem har gett dem den auktoriteten? Båda skriver kategoriskt och kaxigt, men det finns också öppningar mot en ödmjukhet, ett tvivel, en uppenbar vilja att kommunicera med någon.
I Lispectors djurideal ligger en förklaring till hennes skrivande, där hon värjer sig mot att kallas intellektuell. Hon skriver intuitivt, med instinkten som ledstjärna. Det ger ett spontant intryck till texterna, inte bara i de ibland snabbskrivna krönikorna, utan också i de romaner som hon bearbetar upp till tio gånger. Och ju mer avspänd hon tillåter sig bli, desto mer träffsäker kan hon bli i sina iakttagelser. Enligt henne är konst inte synonymt med renhet, utan den rengör, och den är inte heller frihet, utan den frigör. Det är viktiga distinktioner.
Det finns mycket att ta fasta på i de många olika texterna. Jag fastnade för denna, från 1972:
I don’t like people who brag about how unbearable their work is. If your work is so unbearable, then you’d be better off doing something else. The satisfaction we get from our work is a sign that we made a good choice.
Denna korta text, med rubriken ”The Pleasure in Work”, står med citattecken, så det kan vara så att hon helt enkelt har hittat det i en annan källa. Hon gör så ibland: citerar utan att ange vem som skrivit, kanske för att hon glömt. Men i huvudsak: fler människor borde känna stolthet i sitt yrke, oavsett om det är konstnärligt eller inte (minns alla plågade författare, till exempel). Samtidigt betonar hon att geniet endast existerar i hur vi lever, inte i de verk som skapas. Den stora gåvan är inte konsten, utan livet.
Det ska sägas att de här texterna kan läsas var som helst, när som helst. Jag har läst under en relativt lång tidsperiod, och det ska nog rekommenderas, för jag vet att många uppfattar Lispectors prosa som besynnerligt svårnavigerad. Det håller jag inte med om, fast jag kan respektera den åsikten. I vilket fall är hon i dessa krönikor oftare tillgänglig. Den som vill uppsöka det äventyrliga tänkandet ska förstås leta upp den här boken (vågar man hoppas på en svensk översättning?). Här finns något så unikt som en tänkare som låter sin vishet verka på två nivåer: dels den filosofiskt intuitiva, och dels den världsligt verklighetsförankrade.
Då blir många av hennes råd ovärderliga. Om du ska lida mindre av livet måste du bedöva dig en aning. Och samtidigt vill hon hellre ha äkta lidande än tillkämpad njutning. Hon anser sig skapa i mörker, men hennes skrivande söker efter det ljus som finns där. Och viktigast av allt: du ska alltid skriva. Invänta inte ”det rätta ögonblicket”. Tro inte något annat än att du är en kreativ människa. Genom en bok som denna tillåts du uppleva livet mer intensivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar