I den sista volymen av Lars Noréns En dramatikers dagbok kunde vi följa hans arbete med att skriva förordet till Birgitta Trotzigs Samlade skrifter. Den utgivningen pausade i några år, men har nu återupptagits med del 3 till 4. Och till den fjärde delen publiceras äntligen Noréns förord.
På sant primadonna-manér vägrar Norén läsa om Trotzigs böcker inför sitt förord, ett arbetssätt som på ett sätt belastar hans essä, men på ett annat sätt berikar den. Lite till mans kan vi nog tycka att det går att applicera nästan vilket angreppssätt som helst på Trotzigs författarskap. Det är så rikt att det är lätt att bli frestad att yttra sig i allmänt vidlyftigt hållna termer, och det gör förstås Norén i hög utsträckning. Ändå vill jag inte vara utan hans förord, när det lyckas placera Trotzig i rätt sammanhang:
Alla de som lider kommer visserligen till samma plats, men som främlingar för den andra och själv i egenskap av främling. Men vi har likväl kommit till en gemensam plats, och ibland, som i Trotzigs fall, förmår lidandet föra en dialog med det verkliga lidandet, och vi har redan kommit tillräckligt långt om vi erkänner varandra som främlingar i det som förenar oss.
Den som då vill närstudera lidandet går inte tomhänt från Trotzig. Fjärde volymen innehåller tre böcker: Ordgränser, Sjukdomen, samt Teresa. I strikt mening är Teresa ett bihang – en kort bok som utkom i begränsad upplaga 1969 i den kortlivade bokklubben Fronten, och skulle ingå som en av fyra noveller i den senare utgivna Berättelser (därmed dubbleras den när del fem av de samlade skrifterna utkommer). Den blir av begripliga skäl styvmoderligt behandlad här, men blir mer utförligt kommenterad av redaktörerna i nästa utgåva.
Ordgränser (1968) innehåller till övervägande del ett slags prosadikter. Tidsmässigt är Vietnamkriget på tapeten, och det är knappast en efterhandskonstruktion att uttyda dess inslag i de korta texterna i boken. Vi har också lärt oss sedan februari 2022 att krig alltid är närvarande i våra liv. Flykt och krig är två moderna erfarenheter som Trotzig tar upp till behandling. Det gör hon med hjälp av begreppet ”Dödsstjärnan”, en bild för det maskineri som kriget åstadkommer. Som motvikt till det mekaniska slaktandet ställer hon konsten och religionen.
Tidsaspekten är vag och flimrande i prosadikterna. Förändring ska utföras med hjälp av språket, med de ord som ska uttalas och i sig skapa utrymme för nya och sundare förhållningssätt. Med Trotzigs ord börjar livet ”vid sönderfallet”, en utsaga som ter sig kryptisk. Är det så enkelt att hon menar att förnyelse kräver offer – att vi först måste förstöra innan vi kan bygga nytt? Genom författarskapet sammankopplas födsel och död.
Texterna i Ordgränser är förtätade, och är skrivna med en kompromisslöshet som konsekvent återger de underifrån härstammande människorna, de som befinner sig mittemellan de gestaltlösa och de identitetsåterfunna. Det vore en underskattning att kalla dem anonyma. En del av Trotzigs bildspråk hämtar näring i något ursprungligt som kan erinra om en annan kompromisslös författare, Ann Jäderlund. Jämför Trotzigs ord, ”jag står i en ström, hur står jag fortfarande upprätt? gå rakt ut i mörkret, ända ut, i all evighet, där är ingen botten”, med Jäderlunds ord från mörker mörka mörkt kristaller: ”Vattenmörkret djup massiv / Inga ljud når ner till bladen / Mörker botten djup massiv / Mörker mörkblått mörker botten”.
Den slutpunkt som vi vanemässigt förknippar med utplåningen blir hos Trotzig mer av passage. Det är synd att begrepp som transcendens verkar ha utplånats från samhällsdebatten – vi behöver återfå dessa ord som fäster vår uppmärksamhet på en mer positiv utveckling – att vi må leva i brist, men att vi ändå strävar mot det paradisiska. Trotzigs lösning består i att låta armodet täckas av rikedom i bildspråket. Ordgränser är i sådan mening en gränslös bok: den försöker inskärpa värdet av framåtrörelse, av utveckling, men också av nödvändig splittring.
Det är en otrolig bok, sannerligen. Jag återkallar när jag på bokmässan 2000 åhörde ett seminarium om Thomas Thorild, anordnat av Svenska Akademien. Medan jag väntade på att bli insläppt svepte Birgitta Trotzig och några andra ledamöter förbi framför nosen på mig. Hon var helt drottninglik. Ursäkta för denna fangirl-anekdot, men det kändes livsavgörande. Att läsa Trotzigs böcker är som att befinna sig i en alternativ värld, och i den världen inse att det besynnerliga inte är att människor fortfarande tror på Gud, utan att så många inte gör det. Nej, det är inget val att ”tro på Gud”, vad nu det betyder. Det är något som bara händer, något som inte ”har hänt” – det händer, hela tiden, varje dag.
I en text i DN från 1965 uttalade sig Trotzig så här om sin tro:
Religionen tar det outhärdliga till sig – såsom ikonernas Gudsmoder sitter med sin sons döda kropp i knäet. Men den botar ingenting, borttar ingenting. Kristendomens hopp existerar sida vid sida med att världens nöd kvarstår oförminskad.
Som alla sanna konstnärer är Trotzig överskridande till sin natur. Mona Vincent som skrivit bra om författaren innan har här bidragit med ett fint efterord. Om jag ska vara petig kunde fotnoterna som återger sekundärkällor gärna ha fått namnge översättares namn också, speciellt med tanke på att Trotzig en gång kallat de till svenska översatta böckerna ”halva vår nationallitteratur”.
Och om Ordgränser är en otrolig bok är Sjukdomen (1972) en ännu otroligare bok. Det är en roman, men som bekant vill Trotzig avstå från den beteckningen. Mitt exemplar av originalutgåvan kallar den på baksidan för hennes ”största berättande verk”. Det är inte osannolikt att Göran Tunström läste den innan han drygt tio år senare skrev Juloratoriet. Även här försvinner en mor, ett trauma som orsakar svårt psykiskt lidande för delar av de kvarstående.
Sonen Elje är det som väl i någon mening är huvudperson. Han är en av de ständiga nedanför-människorna som Trotzig skriver om. Platsen är, som oftast, Skåne, och han föds 1914, strax innan första världskriget utbröt. Strax innan andra världskriget utbryter åker han till Polen för att söka efter mamman, och hamnar i olägenheter som för honom till mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund. Han är omyndigförklarad, hjälplös, tröstlös, helt utan förmåga att utläsa vad som är hans bästa i givna situationer.
Så här: han är född med skuld, och faderns orenhet blir en besatthet han ärver. Det ödesbestämda är hårt inristat i själen hos Trotzigs protagonister, och Elje är inget undantag. Eller det är väl det han är? Ska vi i hans namn se adjektivet ”eljest”, det vill säga den som är lite annorlunda och utanför normen? Niclas Johansson menar i efterordet att Eljes inte är galen, att det är det omgivande samhället som är sjukt.
Trångboddheten och smutsen i uppväxten lyckas han aldrig göra sig kvitt, detta olyckliga barn. Driften går mot det mörka, mot det nedanförstående. Skapandet är också i sig förstörandet. De upplevelser av främlingskap som Elje upplever finns också hos den polska mamman, och den språklöshet som vidlåder hela hans tillvaro. Det mest utpekande består i att sakna all form av tillhörighet.
Kriget blir den utlösande faktorn för Eljes tillstånd. Världen är grym och oordnad, där umbärandena är ofrånkomliga för dessa trashankar och konturlösa karaktärer som befinner sig i det nedanför-språkliga. Jag har tidigare skrivit om den speciella formen av bildskapande som Trotzig utför. Häromsistens diskuterade jag Steve Sem-Sandberg med en bekant, och vi enades om att det inte går att bli av med de ohyggliga bilder som han skapade i boken De utvalda. Något liknande sker med de bilder Trotzig framkallar här. Ja, de är mörka. Ja, de är skoningslösa. Ja, de är sanna. Men det är lönlöst att hitta paralleller. Jag tänker att författare som Mare Kandre, Lotta Lotass och Andrzej Tichý i någon mån är arvtagare till Trotzig, men inte epigoner.
Trotzigs människor är illa skickade att uthärda att bli material åt de maskiner som styr, att hantera all djävulskap de möter. På sätt och vis är det en uttalat politisk roman, som visar orättvisan och cynismen i de samhällssystem som gynnar profiten. Arbetstagarna ska bara bidra, helst utan knot och klagan. Att vi människor reduceras till kuggar i maskinhjulen illustreras fint av de linoleumsnitt som Stina Lavenius skapat. Att världen ser ut som den gör, vad beror det på? Godtycke? Öde? Slump? Orättvisa? Att det är bestämt i förväg är något Trotzig inte tvivlar på:
Ty var och en har ju sin plats. Den främste främst. Den siste sist. Den nederste nederst. Var kom detta ifrån? omöjligt att säga. Men från första dagen barnet kom ut bland andra barn, var rangordningen där: främst, sämst, överst, nederst. Vem som tog upp jakten. Och vem som blev jagad. Vem som slog. Och vem som blev slagen.
Det är inte heller frågan om Trotzig har rätt eller inte, det är bara frågan om att hon har mer rätt nu än för drygt femtio år sedan. Vi har allt mer kommit att förneka det som gör oss mänskliga. Att läsa Trotzigs Sjukdomen blir då en påminnelse om de mellanrum vi bebor, mellan det bokstavliga och det bildliga, mellan det flyktiga och det beständiga, mellan det friska och det sjuka. Riktigt bra konst fortsätter att störa oss i vår perception, fortsätter att vara underlig, och ju mer vi försöker förklara den, desto mer undflyr den en definitiv tolkning.
Då blir det allt tydligare att Trotzig har en unik insyn i våra psyken, i våra tumultartade kamper vi för att uppnå någon form av stadga och normalitet. Om Heidegger menade att vi är utkastade i tillvaron, menar Trotzig nog att vi är utslungade, på ett sätt där det våldsamma stegrats. För somliga av oss ställer sig inte världen på plats igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar