18 nov. 2025

Om uträkning av omfång 6, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlström & Widstrand

 

I sin senaste roman 17 juni ringer Alex Schulmans huvudperson Vidar till sig själv som barn, uppenbarligen inspirerad av Bruno K. Öijers dikt ”Håll honom kvar”. Pojken i romanen – Vidar som barn – är fast i 17 juni, där Vidar dag efter dag fortsätter ringa för att få en fullständig bild av vad som skedde just denna enskilda dag.

Det är inte svårt att lista ut, med Schulman som författaren med minst två slickade pekfingrar upp i luften, att han också inspirerats av Solvej Balles omtalade septologi Om uträkning av omfång. Den första delen kom på svenska för lite drygt två år sedan, och har nu nått sin sjätte installation, som vanligt strålande översatt av Ninni Holmqvist (den kom på danska i augusti). Huvudpersonen Tara Selter är ju också fast i en enda dag, 18 november, medan resten av världen har fortsatt. Nästan hela världen, för under bokseriens gång träffar hon allt fler människor som delar hennes erfarenhet av anastrof, alltså motsatsen till en katastrof.


Och dessutom: har världen verkligen fortsatt? Här arbetar olika grupper på att försöka hitta en exit – en återkomst till kalenderns 19 november. I förra boken låg basen i Belgien, medan de här rör sig söderut mot Italien. När den här boken avslutas har det gått 43 år för de som fastnat i tiden. Hur ska den eventuella världen som tar emot den se på dem om de lyckas? De har åldrats, och flera av dem har begått brott för att överleva. Och vill de ens tillbaka? ”Tanken på den nittonde är alldeles för skrämmande och alldeles för löftesrik på samma gång”, konstaterar Tara. Det som ser ut som ett straff kan också bli en befrielse i denna svindelframkallande boksvit, ett av 2000-talets hittills mest fängslande konstverk.

De tar hjälp av Filomedos filosofi, vars antika skrifter de gemensamt försöker tyda, samt en del hjärnforskning och kvantfysik, atomer och aritmetik. Tillsammans får de en ackumulerad kunskap som de arkiverar nogsamt, och det är rörande att se hur de samarbetar för att nå en lösning. Det är ett mestadels friktionsfritt samarbete, men när det väl blir konflikter kan förstås någon enkelt ta sig till en annan gruppering för en stund. Men Balle visar att det krävs tillbörlig kunskap för den som ska ta sig an ett problem som har uppstått. Det de gör i praktisk mening får bara ta en dag i anspråk, då mödan raderas när nästa dag (som är samma dag) randas.

Tara ägnar sig åt att odla grönsaker, en nödvändig syssla eftersom de ju inte kan tära för mycket på jordens resurser. Sällan har väl Voltaires berömda ord om det nödvändiga i att odla sin trädgård tagits så bokstavligt eller uttryckts så emfatiskt. De andra granskar förkolnade skrifter och sysslar med grekiska verbformer. Ström får de mestadels från solceller. Arbetet kretsar kring vana och förändring, och det om något är väl kärnan också i de liv också vi lever, vi som inte har fastnat i en och samma dag. Kvinnorna kan bli gravida, men inte föda barn.

Hur ska det då uppfattas, detta straff att aldrig få möta en morgondag? I någon mån antyds en parallell till Dantes straffsatser i Den gudomliga komedin, med tidsfångarnas likhet till de evighetsdömda i Inferno. Är det ett gudomligt ingripande, en varning från en högre makt? Så som världen ser ut börjar det bli en allt mer trovärdig förklaring. Balle blir också allt tydligare i hur hon förfäktar ett alternativt sätt att leva, och allt strängare sin civilisationskritik:

Hellre vara en hejdad epikuré utan framtid än att delta i den resa mot avgrunden som var alternativet i en värld med den nittonde och tjugonde och tjugoförsta. Vad skulle vi där att göra? I ett moln av hierarkier och framstegsanda och konsumtion.

(En sak som stör mig lite: varför är alla som drabbas ungefär jämnåriga? Varför har inga barn drabbats? Återigen, kanske det är det som är varningen, att barnen (än så länge) saknar skuld.)

Den här serien har väckt ömsom häpnad och ömsom beundran för sin vidsträckta ambition, men också viss irritation. Konsensus råder kring att de första delarna var de mest intressanta, men att projektet håller på att antingen kantra över i sina försök att ta ett helhetsgrepp över hela existensen eller att den bara börjat gå på tomgång. Medan jag förstår invändningarna blir det samtidigt allt klarare vad Balle har satt som mål, även om jag kan tillstå att det blir svårare och svårare att hålla reda på alla nytillskott i persongalleriet.

Hon håller på att skapa en kontrastbild till vår samtid, där kunskap och bildning krackelerar. Det är inte AI som kommer att rädda oss när vi ställs inför katastrofen, utan gemensamma ansträngningar, och om de inte bygger på genuin kunskap och rutin är vi helt körda. Häromdagen frågade en elev Chat GPT vem jag (Björn Kohlström) var, och fick svaret att jag bland annat gett ut tre böcker om litteraturkritik på förlaget Heidruns, åren 2020, 2022 och 2023. Dessa böcker vill jag gärna se.

13 nov. 2025

Krönika om att läsa klassiker för Expertrådet för läsning

 

Hela krönikan finns på Expertrådet för läsnings hemsida.


 

Dødsverk, Kjersti Anfinnsen, Kolon

 

Det sublima som estetiskt begrepp utifrån Edmund Burkes magistrala 1700-talsdefinition står för det storslagna och skrämmande. Den norska författaren Kjersti Anfinnsen har slagit an på en mer diskret och subtil väg för att gestalta en annan upplevelse – det som kunde kallas det stillsamt sublima. Det här sker i den trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim, vars avslutande del Dødsverk nu har publicerats på norska.

Tidigare i år har de två första böckerna utkommit på svenska på Flo förlag, i Marie Lundquists mästerliga översättning. Del tre lär komma i maj nästa år, men vi som inte kan bärga oss ser förstås till att läsa den redan nu på norska. Så bra är de här böckerna att det vore en grov försummelse att missa dem.


Dødsverk är en bok som sätter punkt, i allt kortare och allt ordknappare texter, som lånar prosadiktens yttre kännetecken. Birgitte har nu blivit en bra bit över 90 år. Hon har blivit blind. Hennes sista kärlek Javiér har dött, likaså systern. Hon bor på sitt sista privata vårdhem en bit utanför Paris, sover i sin sista säng. Tillvaron är förnedrande: hon bär blöja och har så svårt att svälja att det inte längre går att dricka ett glas chablis, utan det får bli till att suga på en isglass, sedan ett glas saft som rinner nedför hakan, och till sist sköterskan som baddar hennes läppar med en våt näsduk.

Birgitte uppvisar inget trots mot döendet: ”Jeg er seiglivet. Dessverre”, skriver hon inledningsvis, men det finns ändå en slags komik i hur hon tar sig an sina sista dagar. ”Det är som hos Lars Norén”, hinner jag tänka, strax innan han citeras. Förtörnad tänker jag: ”Jaha, men det är också lite som hos Beckett”, precis innan även han citeras. ”Är det jag eller boken som är förutsägbar?” blir min nästa tanke.

Det är väl i så fall döden som är det mest förutsägbara. Jag tycker så mycket om Anfinnsens projekt, som alltså nu slutligen har gått i mål. De tre böckerna är sällsynt läsvärda, och ytterligare ett bevis på hur den norska samtidsprosan är överlägsen den svenska. För när läste du en svensk roman med den här ambitionsnivån senast? Eller för den delen: den gerontologiska litteraturen har fått en smal hylla i litteraturhistorien, men den här romanen bör definitivt få en utmärkt plats där.

Det enda Birgitte har att tillgå medan hon sitter av sin tid i dödens väntrum är uppgivenheten. Beckett och Norén är stadiga pjäser att luta sig emot, men i sanningens namn spjärnar hon emot lika mycket som hon lutar, Anfinnsen. Uppenbarligen har hon lyckats föreställa sig exakt hur det är att bli gammal och vara så nära döden det bara går att komma. Det som förmedlas då är att döendet är en ensam historia, särskilt för den som hinner bli så gammal att alla omkring en hinner dö först.

Visst, Birgitte får besök av systerdottern Renate och frisören och vännen Michel, men tiden går mest åt till att lyssna på rumsgrannens klagomål (hon måste dela rum trots att hon betalat för enkelrum – sjukvården verkar ha sina brister även i Frankrike). Borttynandet är lågintensivt. Birgitte planerar sin gravsten – helst ska den vara en smula vackrare än systerns. Hon liknar allt mer en maskin vars funktioner långsamt stängs ned. Hon omges av läkare och sköterskor, där Amelie är den sköterska som föredras.

Det finns inga bra eller dåliga dagar för den som väntar på döden, visar den här boken med eftertryck: det finns bara dåliga dagar. Bokens tre delar blir kortare för varje avsnitt, som för att illustrera hur tiden håller på att rinna ut. Birgitte rannsakar stillsamt sitt liv. Jag som läser sörjer att den här trilogin måste få ett slut. Men de tre böckerna är var och en så kort att de kan läsas om – rimligen som en förberedelse för det slut som väntar var och en av oss.

12 nov. 2025

Författarinnan, Christine Falkenland, Wahlström & Widstrand

 

Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren utkom för sju år sedan. Många har kanske undrat vart hon har tagit vägen. I sin nya roman har hon som huvudperson författaren Yvonne – sorry, ”författarinnan” Yvonne – som är en författare med en verklista som överensstämmer med Falkenlands. Författarinnan handlar om hur den 67-åriga Yvonne tillbringar en tid som stipendiat på en slags herrgård, tillsammans med fyra andra författare.

Här är det förstås läge för läsaren att aktivera sin autofiktionsradar? Nja, inte enbart, för det blir snart tydligt att Falkenlands ärende är något annat än att enbart skriva en maskerad självbiografi. Mer handlar den här romanen om attraktionskraft, och den hypertunna tråden mellan begär och besatthet. På så sätt är det en typisk roman för den här författaren, inklusive den tidlösa atmosfären och den mest blomstrande metaforiken sedan Ola Hansson. Vad som saknas är religionen, för här handlar diskussionerna nästan enbart om sex och konstnärligt skapande; Gud har aldrig varit lika frånvarande i någon av Falkenlands romaner.


De andra karaktärerna är den unga debutanten Rebecka (som debuterat vid samma ålder som Falkenland), poeten Pierre och romanförfattarna Jovan och Hektor. De här ges fullödiga porträtt, i synnerhet sirenen Rebecka och den trånande lättrörde Pierre, likväl som Yvonnes tidigare älskare Jovan. Hektor däremot förblir en otydligt tecknad figur, kanske överskuggad av de andra i detta sinistra kammarspel.

Falkenland gav ut fyra utmärkta diktsamlingar innan hon fyllt trettio, och därefter har hon gett ut ytterligare en diktsamling samt elva romaner. Medan jag tyckte att hennes romaner efter mästerverket Öde (2003) har varit något ojämna är det här en strålande återkomst. För här finns det sannerligen mycket att uppskatta för alla vi som tagit intryck av Falkenlands tidigare prosa. Titeln Författarinnan är förstås helt on brand för en författare som gärna dammar av glosor som varit ur bruk i minst några årtionden – här trängs arkaismer och så gott som all modern rekvisita har nogsamt städats undan.

I herrgården bor gästerna i olika rum namngivna av författare, som Coleridge, Stevenson, Maupassant, Novalis och Rilke. Yvonne bor i Poe-rummet, där det luktar av råttor (eller om hon bara inbillar sig). Stället har sjangserat. Stolarna är halvtrasiga. Vattnet smakar rost. Glasen är dåligt diskade och dukarna tvättas inte. Platsens nedgångna skick samverkar med Yvonnes känsla av att befinna sig i kroppsligt förfall.

För romanens bärande tema är kvinnors åldrande. Rebecka är ung och vacker, och Yvonne kan inte låta bli att spegla sig i henne – samtidigt som Rebeckas skrivande speglar sig i Yvonnes, intill epigonens fantasilösa skuggning. Här finns också genom hela romanen citat som Yvonne skriver ned, i brist på eget skrivande – citat från främst T.S. Eliot och Gunnar Ekelöf – liksom för att visa att originalitet inte kan uppnås. Då infinner sig frågan: hur originellt skriver Falkenland? Faktiskt väldigt egenartat. Åtminstone har jag svårt att lokalisera direkta föregångare – medan det är lätt att se hur exempelvis Therese Bohman och Helena Dahlgren hör till de författare som tagit examen hos Falkenlands skola.

I upptakten kan det visserligen likna premissen för en Agatha Christie-roman, och jag undrar i förstone om den lågmält aggressiva stämningen ska leda till mord. Rebecka är påflugen som bara riktigt unga kan vara. Yvonne utför stränga granskningar av de andra och är lika skoningslös mot sig själv. Det här får framställningen att bli medryckande och levande, och man påminns om Prousts ord att en författares snille består av hennes instinkt – Falkenland är det slags författare som lever högt på denna starka instinkt, som hon också låter löpa hela linan ut.

Viss konst framkallar svindelkänslor, och till denna vill jag härleda Falkenlands nya roman. Hon har skrivit en klassisk idéroman, men har också skapat något originellt av både kammarspelet och den autofiktiva romanen. Kort sagt är det en roman som nästan utgör en kräsen läsares kravlista: den är smart, förtätad, och oerhört spännande.

11 nov. 2025

Mitt skydd och min storm, Arundhati Roy, översättning Peter Samuelsson, Natur & Kultur

 

Det är kanske inte så smart att skriva det här, men för tjugosju år sedan fick jag min nuvarande anställning på Per Brahegymnasiet tack vare en lögn, en sanning och en kreativ tanke. Den kreativa tanken bestod i att jag skrev mitt personliga brev på orangefärgat papper, för att det skulle märkas. Lögnen var att jag på intervjun sa att den radiopjäs av mig som P3 sände hade sänts i P1 (jag ville imponera). Sanningen var att jag skrev i brevet att jag knappt kunde bärga mig förrän jag kunde bli klar med min examen så att jag gavs tid att läsa Arundhati Roys omtalade roman De små tingens gud.

Ja, alla läste verkligen denna debutroman när den kom på svenska våren 1998. Kritikerna talade om en ny Kafka. Nu vet jag inte om jag minns så mycket av den, förutom att den väl var … bra? Inget har fått mig att vilja läsa om den. Sedan dess har Roy fungerat som aktivist i frågor som rört miljöpolitiken i Indien, skrivit ytterligare en roman (ej läst, men fått intrycket att den väl är … dålig?). Nu har hon utkommit med sin självbiografi.


Den svenska titeln fångar tyvärr inte in originalets koppling till the Beatles minst outhärdliga låt ”Let it Be”: Mother Mary Comes To Me blir Mitt skydd och min storm (tycker kanske förlaget hade kunnat uppge originaltiteln i kolofonen). Det är en självbiografi i så måtto att den kronologiskt skildrar Roys uppväxt och karriär fram till författarskapet, men den handlar främst om hennes mamma.

Föräldrar verkar inom litteraturen alltid bli tilldelade rollen som färgstarka och excentriska. Mary Roy var lärare, och fler än en gång önskar hennes dotter att hon endast hade tillhört mammans elever, som hon verkar ha älskat mer än sina barn. Dotterns uppväxt är av det besvärliga slaget, med en mamma som i bästa fall tolererade sin dotter. Sedan blir Arundhati Roy det vackraste man kan bli i den här världen – en aktivist – men det betyder inte automatiskt att det genererar bra litteratur.

För tyvärr är det här en mestadels ostrukturerad bok, där Roy inte verkar ha ägnat stor möda åt vare sig formuleringskonsten eller åt att skapa en röd tråd åt läsaren. Många av meningarna är förbluffande stumma. Här bara några få exempel på ovärdig och ofärdig stilkonst eller bara till intet förpliktigande frasmakeri, som får mig att plita ned ett argt frågetecken i marginalen:

Som Forest Gump tror jag att jag skulle ha kunnat springa jämt.

Familjen är det rep som hela världen hänger i.

[Om brodern:] Hans skratt är det bästa skratt jag vet.

[När hon högläser ur sin bok för en förtrollad publik:] Det fick mig verkligen att förstå hur litteraturen kan knyta samman människor som nästan inget annat.

Jag vet, det är orättvist eller bara fult att citera på det här sättet, men kanske hade jag avstått om Roy gett ett mer sympatiskt intryck. Här framstår hon ofta som odräglig, gnällig och bortskämd, och vi får veta att det var besvärligt att köpa en lägenhet i Delhi, men att hon vant sig vid och lärt sig älska sitt ”royaltyhem”. Så här skriver hon om hur John Berger lyssnar på hennes uppläsning, uppmärksamt och förtrollat: ”Det var kärlek, det finns inget annat ord för det. Jag tror inte att den stillheten, den där uppmärksamheten, ens är möjlig för den digitala tidsålderns människor. Det är en generationsfråga. För alltid förlorad, tror jag.” Ok, Johan Croneman.

Visst, porträttet av mamman undviker fällan att bli siraps-sentimental – det är nyanserat och ibland belysande, som när hon frustrerat återger hur det är mamman som lär henne skriva för att sedan ta avstånd från det dottern skriver. (Å andra sidan: vem skriver för att pleasa sina föräldrar; Virginia Woolf var tvungen att vänta på att båda sina föräldrar skulle dö för att kunna börja skriva.) Roys bok handlar i rättvisans namn mer om henne själv om mamman, och därmed misslyckas hon med det som Patti Smith gjorde så ypperligt i sin bästa bok, Just Kids, det vill säga skriva en självbiografi om en annan person, i hennes fall Robert Mapplethorpe.

Roy berättar om sin karriär inom filmbranschen, där hon nådde viss framgång som skådespelare och manusförfattare. Men sedan kommer hon till framgången med debutromanen, som fick Bookerpriset (dock inte när hon var 137 år gammal, som det står i boken). Hur var det att försöka skriva en uppföljare till den framgångsrika debuten? Jo, ”det kändes som en välsignelse” när romanskrivandet kom tillbaka till henne. Att den här boken är självupptagen är delvis genrens fel, men Roy gör inte sitt bästa för att en läsare ska ges verktyg att leva sig in i hennes situation. Hon citerar flitigt – mest ur sina egna böcker.

10 nov. 2025

Kammakargatan, Therese Bohman, Norstedts

 

För två år sedan skapade Therese Bohman en litterär julkalender, Kammakargatan. Den fanns på substack och publicerades under december, för att något senare försvinna från internet. Nu är den tillbaka som roman på förlaget Norstedts. Även om Beatrice Bohmans omslag är sedvanligt läckert saknar jag originalets lek med den gamla Panache-serien från 1940-talet, böcker med visst patina och som var åtråvärda objekt när de hittades på den tidens antikvariat.

Den här romanen utspelar sig hösten 1997, och nämner ett av dessa antikvariat i Stockholm: Alfa (det upphörde 2019). Till Stockholm från Kolmården kommer Therese Bohman för att plugga kulturvetarlinjen. Hon bosätter sig temporärt i ett kyffe i Skogås i Huddinge, men efter att ha träffat Andreas och Roman får hon en bostad på Kammakargatan, som ligger intill Drottninggatan. Där blir hon inbjuden till fester och lär sig uppskatta den stora litteraturen. Vi påminns att det är 90-tal, genom att man läser Magnus Dahlströms tidiga böcker Fyr och Hem, och Therese påbörjar läsningen av Thomas Manns Bergtagen.


Det finns en beundransvärd exakthet i Bohmans sätt att återuppliva denna tidsepok. Som när hon försöker likna Sarah Cracknell, sångerskan i Saint Etienne. Eller bara blicken på omgivningen, där Andreas och Romans svartklädda estetik skär sig mot hennes mer indievänliga ideal: man påminns om vilka normer som gällde under 90-talets britpop, som också var den enda storhetstiden för svensk indie, med band som Popsicle, Hardy Nilsson, the Wannadies, This Perfect Day, Komeda, the Bear Quartet, Puffin, the Seashells (varför kommer alla från Norrland?).

På 90-talet var identiteten allt, och de svartklädda reduceras till gothrockare, som under hela årtiondet mobbades av smakdomarnas legion som leddes av Andres Lokko i tidskriften Pop (som givetvis får en shout out i Bohmans roman). Det litterära uppvaknandet sker genom att Therese börjar översätta dikter av D.H. Lawrence (gravt underskattad poet), och därmed tar sig in i litteraturvärlden med små blygsamma steg. Med facit i hand: hon blev en etablerad författare. Vad hände med de andra? De har gjort sig bemärkta på andra sätt, får vi veta.

Det här är förstås en mer bagatellartad roman än Bohmans fem tidigare, och den som inte läst henne tidigare kanske hellre borde börja där. Samtidigt finns det något tilltalande med den här mer uttalade självbiografiska inriktningen. Hon skriver detaljerat och precist om denna formativa höst. Man kan njuta av tonträffen, som i det korta porträttet av Louise, en kvinna som ibland hänger med Andreas och Roman: ”om man hade en kvinna som Louise i sitt liv skulle man göra allt för att få henne att skratta”.

Louise är snygg och mystisk, och det mystiska är en egenskap som fäster också på paret Andreas och Roman. Det här känner vi igen från några av Bohmans tidigare romaner, hut hon uppvaktar en viss typ av främling som stående figur. Jag läser Kammakargatan och söker en berättelse, men det finns något ofullbordat eller oförlöst i romanen, som gör halt vid juletid denna höst när Therese anländer till Stockholm för att plugga på universitetet. Men någon svensk dark aceadmia blir det inte, tyvärr – fast om det är någon som har potentialen att skriva något minnesvärt i den genren borde det vara just Therese Bohman.

(Romanen slutar med en parentes. Kanske den vill visa att den här boken är en parentes. Att avsluta med att säga att viktiga saker sker i parenteserna blir en onödig eftergift. (Så även här.))

5 nov. 2025

On Mysticism. The Experience of Ecstasy, Simon Critchley, Profile Books

 

Säg att du ställs inför alternativet att tillhöra en klubb där de mest prominenta medlemmarna heter Björn Ulvaeus, Martin Hägglund och Christer Sturmark. Hur roligt verkar de ha, ateisterna i klubben ”humanisterna”? Hellre väljer jag då den klubb som uppmuntrar och tillvaratar andliga upplevelser, och som bekräftar att tillvaron består av upplevelser av transcendentalt slag.

Den brittiske filosofen Simon Critchley, känd för att på sant eklektiskt maner växla ämnen mellan självmord, David Bowie, fotboll och den grekiska tragedin, har skrivit boken On Mysticism, som utgör en kulturhistoria över religiös extas och just dessa transcendentala ögonblick – det vill säga, stunder som genomfars av upphöjning, en slags genomströmning av intensiv förtrollning. Critchleys inbjudan är mycket tilltalande: ”My question to the reader in this book is simple: Wouldn’t you like to have a taste of this intensity?”


Varför frivilligt neka sig själv denna upplevelse, alltså. Medan Sverige är snabba på att upprätta vattentäta skott mellan olika discipliner är Critchley inte rädd för att blanda högt och lågt. Därför skriver han om högkultur – Anne Carson, Friedrich Nietzsche, Simon Weil, Martin Heidegger, Flannery O’Connor, T.S. Eliot, med flera – men också om populärkulturella figurer som Nick Cave. Det är faktiskt musiken som blir den yttersta metoden för att nå fram till de extatiska ögonblicken. Det är svårt att bestrida honom: samtidigt som jag börjar läsa hans bok släpps Anna von Hausswolffs nya skiva ”Iconoclasts”, och säg en svensk artist som har varit lika angelägen om att ge sina lyssnare en genväg till en intensivt andlig upplevelse.

Critchley menar att vi behöver dessa stunder, eftersom livet är så ledsamt. Hur var det Kate Bush sjöng? ”Life is sad, and so is love”, på skivan ”The Red Shoes” från 1993. Men är då extasen reducerad till flyktväg? Nja. Däremot tjänar vi på att söka tillfällen att överskrida det egna jagets behov och begränsningar. Vi måste lära oss att inse att vi är mer än materia.

Som ryggrad för boken figurerar några helgon med erfarenhet av extas. Critchley gör Julian av Norwich från medeltiden till verkets huvudperson (tips: läs Judith Kiros strålande diktsamling Det röda är det gränslösa, som också gör henne till huvudperson). I ett längre kapitel om henne – hon som brukar kallas Englands första kvinnliga författare – berättas om hennes skrivande som performativt: ”Julian’s is a book of experience which does not simply describe events, it transfigures them. Mystical writing does not reflect experience, it produces experience.” Det performativa ingår också i de sju adverb som får förklara den religiösa mystikens extas: ”indirekt, självbiografiskt, vardagsspråkligt, performativt, praktiskt, erotiskt, asketiskt.”

Återigen: nog är det mer lockande att känna dragningen till den här klubben än till ateismens förnekelser? Så här livfullt blir då den religiösa erfarenheten gestaltad av Julian av Norwich: ”This vision was living and vivid and hideous and fearful and sweet and lovely.” Helt ljuvligt, med andra ord, men som sagt också skrämmande (det sublima som en estetisk kategori uppfanns med andra ord inte av Edmund Burke på 1700-talet).

Andra kapitel handlar om Anne Carson, T.S. Eliot och Annie Dillard. Speciellt om Dillard skriver Critchley engagerat och vackert, om skrivandet som något fundamentalt nödvändigt: ”one cannot do this after skiiing or on the way home from the bank. It is all or nothing”. Ja, det är så valet ser ut, att det inte är något val, inte får vara något val. Dillard lär oss också vad det innebär att leva: det handlar inte om att förstå världen, utan om att bli vägledd, och om att ge efter för något större. Det som vi kan kalla ”Gud” eller något annat. Det är ett resonemang som delvis bygger på Simone Weils svårkategoriserade begrepp ”avskapelse”.

Jag kanske inte delar riktigt alla Critchleys oortodoxa slutsatser. Att säga att det är lättast att förstå Hegels filosof när man är full låter otillförlitligt, och ”It is impossible to be an atheist when listening to the music that one love” är bara en meningslös provokation. Det finns vid sidan av dem många saker här att beakta. Att säga att Iggy Pop var en mycket snyggare version av Schopenhauer är obetalbart kul. Han turnerar också Harold Blooms berömda utsaga om ”the anxiety of influence” till ”the ecstasy of influence. Historier om religiösa transcendentala upplevelser liknar varandra av en anledning. Välmåendet och lidandet måste balanseras.

4 nov. 2025

Mecenaterna, Johanna Hedman, Norstedts

 

För fyra år sedan blev det en hätsk debatt kring Johanna Hedmans debut Trion, på grund av att den redan innan den publicerats hade sålts till drygt tio länder. De svenska recensionerna siktade in sig på att romanen inte ”levde upp till hajpen”, men det går knappast att belasta en författare för att hens bok blivit en försäljningssuccé.

Debuten var habil, och förtjänade inte alls sina snåla sågningar. Nu utkommer Hedmans andra roman Mecenaterna, så nu är det upp till bevis. Hur självständigt skriver hon sina romaner? Debuten var möjligen lite väl influerad av Sally Rooney.


Berättelsen utnyttjar en rätt sliten trop: en person försvinner. Det handlar om den framgångsrika konstnären Maud, vars målningar sägs bära på magiska egenskaper – de kan förhäxa betraktaren. Vän av ordning kan inflika här att det är väl själva poängen med konst: vem har inte stått på ett museum och märkt hur tiden har runnit bort inför åsynen av den konst som skapats av till exempel Francis Bacon, Edvard Munch, och Tora Vega Holmström?

I jakten på Maud följer vi främst Alma, en av väninnorna. Hon ges uppdraget att spåra den försvunna konstnären, ett uppdrag som försvårats av de internationella spelplanerna, där Maud rört sig mellan London, Barcelona, Rom och Berlin. I Berlin träffar Alma ett koppel personer som haft med Maud att göra, men de långrandiga intervjuerna med dem får romanen att trampa vatten.

Bättre flyt finns i några upplysande och stundtals originella tankar om konstnärligt skapande. Dessa passager önskar jag nästan att de gick att bryta loss så att de bildade en egen essä. Fast då undrar jag varför Hedman har valt romanformen, när hennes skrivande blir som mest engagerat när hon får lägga ut texten om relationen mellan konstnären och publiken.

I den ekvationen finns förstås också romantiteln Mecenaterna. Som bekant är ju en mecenat en rik snubbe som finansierar konstnärer. Här finns en intention att diskutera konstens värde, men återigen hade nog denna diskussion krävt ett annat sammanhang, bortom det skönlitterära. Romanfigurerna blir inte levandegjorda, där främst Maud framstår som en figurant i kulissen. Och Alma är också en bara till hälften gestaltad karaktär.

Som roman blir det inte direkt spännande heller att följa sökandet efter Maud. Det kan bero på att hon verkar vara en rätt trist figur, eller om hon bara är bortskämd och privilegierad. Stilistiskt finns det också en del longörer. Däremot har Hedman ett väl utvecklat detaljseende, som kan fånga till exempel hur det är att äta kanelbullar utomhus och likgiltigt betrakta ”regnet av pärlsocker som faller ner på marken.”

Dessa starkt visuella scener skänker närvaro åt en annars lite väl varsamt tempererad roman. Till det positiva hör att Hedmans andra roman är mer självständigt skriven än debuten. Mecenaterna är en ambitiös roman som inte når ända fram, men som ändå imponerar genom att upprätthålla intresset kring sina diskussioner om konsten. Kort sagt: en roman som tar konsten på så här stort allvar måste vi ändå välkomna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2025)

2 nov. 2025

Adventskalender konst & litteratur. Tradition, Akt förlag

 

Man får sprätta dem med kniv, de 24 luckorna i Akt förlags Adventskalender för 2025, som har tradition som tema. Om du inte är kritiker kan du förstås ge dig till tåls och invänta dagarna i december, så får du ett uppslag till varje dag fram till julafton. Ibland ett konstverk, ibland en novell, ibland en dikt. I fjol skrev jag om Alva Dahls Adventskalender, där varje dag innehöll en treradig dikt.

Som sig bör är det julen i en eller annan form som utgör ämnet för de flesta av bidragsgivarna. Aris Fioretos letar fram Olof Rudbecks gamla 1600-talsdänga om räven som ”låckar” på isen, som senare blev ramsan om räven som ”raskar” över isen. I Fioretos dikt bär isen inte, kanske som en följd av klimatförändringarna, och räven blir våt. (I början av 2000-talet gjorde Naturvårdsverket en nytolkning av den gamla ramsan och ersatte isen med vatten: i framtidsversionen ”Räven simmar över sjön” existerar inte längre snö och frusna vatten.)


Vidare finns skådespelaren Andreas T Olssons finurligt pacifistiska manifest, som väl är i samma anda som hoten mot klimatet. För det underliggande ämnet för flera av bidragen är förstås det som hotar vår existens. Det blir också tydligt att här finns några författare som är i full behärskning av formen: exempelvis Torbjörn Flygt, Sara Gordan, Stefan Lindberg och Jerker Virdborg. Speciellt Virdborgs knasiga och lite skräckfyllda novell imponerar, och får mig att undra hur det kan komma sig att han inte fått Pär Lagerkvist-priset, för det här är en novell som lätt hade kunnat infogas i dennes Onda sagor.

Desto mindre klart blir det vad Marit Bergman har skrivit, förutom några lösryckta humble brag-anteckningar. Det påminner om när SJ under 00-talet varje år sammanställde antologin ”Reslektyr”, där varje års uppsättning av etablerade författare även innehöll en kändis försök att skriva prosa. Allra sämst: Håkan Hellströms tafatta bidrag. Om något visar Bergman bara hur oerhört svårt det är att skriva skönlitterärt, kanske svårare än det är för en omusikalisk person att spela in musik och få den att låta bra.

Som bärande idé är traditionen lierad med vanor, normer och värderingar. Det finns förstås ett värde i att bevara saker också, och inte alltid hoppa på första bästa framstegståg. Förändring må vara eftersträvansvärt i somliga sammanhang, men det finns också stunder när kontinuitet trumfar alla försök att förnya sig.

1 nov. 2025

Säger/Singer, Sara Gordan, Poesipamfletten

 

Senast vi hörde av Sara Gordan – om vi undantar att hon är en flitig översättare från franskan – var det med romanen Natten, den kusligt inträngande skildringen av en mors förtvivlade och misslyckade försök att nå fram till en tonårsdotter som umgicks med faran. Tveklöst en av senare års bästa svenska romaner. Nu i höst har hon gett ut poesi i den serie som Poesipamfletten sedan 2021 envetet och målmedvetet gett ut. Häftet Säger/Singer har också natten som tema.

För här verkar Gordan ha hörsammat Hélène Cixous uppmaning (hon har tidigare översatt Cixous): ”Skriv istället för att vända dig mot väggen och somna om igen.” När börjar natten? Enligt svensk standard (jag har kollat) infinner sig de nattliga timmarna mellan 22:00 och 06:00. Om du inte heter Bruno K. Öijer kan ingen tvinga dig att jobba dessa timmar. I fyra korta tvåtimmarssjok utspelar sig Gordans långdikt.


I dikten är det ett par som håller sig vakna, eller försöker mota bort sömnen. För somliga av oss är sömnen något som vägrar infinna sig utan kemisk hjälp. Natten bär förstås sina romantiska konnotationer; för Stagnelius var det vallmon som bekransade sömnen. Hos Gordan har John Blund morfin i sin påse.

Som uttalad intertext fungerar sagor av Isaac Bashevis Singer (därav den slashade titeln). I det nattliga landskapet förekommer också den figur av lera som judisk kultur erkänner som Golem. Det här får dikten att kantra inte rakt mot skräcken, utan mer mot en tillvaro där konturerna har lösts upp. En slags absurd realism, bara. Men det finns något vagt hotfullt i vad diktens kvinna tar sig för: ”gå ut lite hon tar / stövlarna lien och / stänger dörren sveper / bladet längs marken näckrosorna / rasar från / väggarna blöder”.

Det finns i dikten en rädsla för att bli främling inför sig själv. En av Singers sagor handlar om en man vars skor står felvända, som gör att han inte kan företa sin promenad till Warszawa, utan han tvingas vända hemåt till sin familj. Väl där vägrar han erkänna hustrun och barnen, så det främmandegjorda är intakt genom natten. Allt går inte att ställa till rätta, även om dikten kan försöka. Kanske inte allt ska ställas till rätta heller?

Det ljus som morgontimmarna antyder kan inte skänka någon varaktig lindring:

hon

sitter vid den döda

mobilen och

vet inte: ljuset ska

komma

dagen

ska smälta näckrosorna och

vända deras skor

rätt

De här korta böckerna som Poeispamfletten ger ut fungerar som en ventil eller en yta för experiment. Det är frigörande för det stall författare som där kan uppsöka motiv som inte getts plats i deras ordinarie utgivning.