Dødsverk, Kjersti Anfinnsen, Kolon

 

Det sublima som estetiskt begrepp utifrån Edmund Burkes magistrala 1700-talsdefinition står för det storslagna och skrämmande. Den norska författaren Kjersti Anfinnsen har slagit an på en mer diskret och subtil väg för att gestalta en annan upplevelse – det som kunde kallas det stillsamt sublima. Det här sker i den trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim, vars avslutande del Dødsverk nu har publicerats på norska.

Tidigare i år har de två första böckerna utkommit på svenska på Flo förlag, i Marie Lundquists mästerliga översättning. Del tre lär komma i maj nästa år, men vi som inte kan bärga oss ser förstås till att läsa den redan nu på norska. Så bra är de här böckerna att det vore en grov försummelse att missa dem.

Dødsverk är en bok som sätter punkt, i allt kortare och allt ordknappare texter, som lånar prosadiktens yttre kännetecken. Birgitte har nu blivit en bra bit över 90 år. Hon har blivit blind. Hennes sista kärlek Javiér har dött, likaså systern. Hon bor på sitt sista privata vårdhem en bit utanför Paris, sover i sin sista säng. Tillvaron är förnedrande: hon bär blöja och har så svårt att svälja att det inte längre går att dricka ett glas chablis, utan det får bli till att suga på en isglass, sedan ett glas saft som rinner nedför hakan, och till sist sköterskan som baddar hennes läppar med en våt näsduk.

Birgitte uppvisar inget trots mot döendet: ”Jeg er seiglivet. Dessverre”, skriver hon inledningsvis, men det finns ändå en slags komik i hur hon tar sig an sina sista dagar. ”Det är som hos Lars Norén”, hinner jag tänka, strax innan han citeras. Förtörnad tänker jag: ”Jaha, men det är också lite som hos Beckett”, precis innan även han citeras. ”Är det jag eller boken som är förutsägbar?” blir min nästa tanke.

Det är väl i så fall döden som är det mest förutsägbara. Jag tycker så mycket om Anfinnsens projekt, som alltså nu slutligen har gått i mål. De tre böckerna är sällsynt läsvärda, och ytterligare ett bevis på hur den norska samtidsprosan är överlägsen den svenska. För när läste du en svensk roman med den här ambitionsnivån senast? Eller för den delen: den gerontologiska litteraturen har fått en smal hylla i litteraturhistorien, men den här romanen bör definitivt få en utmärkt plats där.

Det enda Birgitte har att tillgå medan hon sitter av sin tid i dödens väntrum är uppgivenheten. Beckett och Norén är stadiga pjäser att luta sig emot, men i sanningens namn spjärnar hon emot lika mycket som hon lutar, Anfinnsen. Uppenbarligen har hon lyckats föreställa sig exakt hur det är att bli gammal och vara så nära döden det bara går att komma. Det som förmedlas då är att döendet är en ensam historia, särskilt för den som hinner bli så gammal att alla omkring en hinner dö först.

Visst, Birgitte får besök av systerdottern Renate och frisören och vännen Michel, men tiden går mest åt till att lyssna på rumsgrannens klagomål (hon måste dela rum trots att hon betalat för enkelrum – sjukvården verkar ha sina brister även i Frankrike). Borttynandet är lågintensivt. Birgitte planerar sin gravsten – helst ska den vara en smula vackrare än systerns. Hon liknar allt mer en maskin vars funktioner långsamt stängs ned. Hon omges av läkare och sköterskor, där Amelie är den sköterska som föredras.

Det finns inga bra eller dåliga dagar för den som väntar på döden, visar den här boken med eftertryck: det finns bara dåliga dagar. Bokens tre delar blir kortare för varje avsnitt, som för att illustrera hur tiden håller på att rinna ut. Birgitte rannsakar stillsamt sitt liv. Jag som läser sörjer att den här trilogin måste få ett slut. Men de tre böckerna är var och en så kort att de kan läsas om – rimligen som en förberedelse för det slut som väntar var och en av oss.