Det är kanske inte så smart att skriva det här, men för tjugosju år sedan fick jag min nuvarande anställning på Per Brahegymnasiet tack vare en lögn, en sanning och en kreativ tanke. Den kreativa tanken bestod i att jag skrev mitt personliga brev på orangefärgat papper, för att det skulle märkas. Lögnen var att jag på intervjun sa att den radiopjäs av mig som P3 sände hade sänts i P1 (jag ville imponera). Sanningen var att jag skrev i brevet att jag knappt kunde bärga mig förrän jag kunde bli klar med min examen så att jag gavs tid att läsa Arundhati Roys omtalade roman De små tingens gud.
Ja, alla läste verkligen denna debutroman när den kom på svenska våren 1998. Kritikerna talade om en ny Kafka. Nu vet jag inte om jag minns så mycket av den, förutom att den väl var … bra? Inget har fått mig att vilja läsa om den. Sedan dess har Roy fungerat som aktivist i frågor som rört miljöpolitiken i Indien, skrivit ytterligare en roman (ej läst, men fått intrycket att den väl är … dålig?). Nu har hon utkommit med sin självbiografi.
Den svenska titeln fångar tyvärr inte in originalets koppling till the Beatles minst outhärdliga låt ”Let it Be”: Mother Mary Comes To Me blir Mitt skydd och min storm (tycker kanske förlaget hade kunnat uppge originaltiteln i kolofonen). Det är en självbiografi i så måtto att den kronologiskt skildrar Roys uppväxt och karriär fram till författarskapet, men den handlar främst om hennes mamma.
Föräldrar verkar inom litteraturen alltid bli tilldelade rollen som färgstarka och excentriska. Mary Roy var lärare, och fler än en gång önskar hennes dotter att hon endast hade tillhört mammans elever, som hon verkar ha älskat mer än sina barn. Dotterns uppväxt är av det besvärliga slaget, med en mamma som i bästa fall tolererade sin dotter. Sedan blir Arundhati Roy det vackraste man kan bli i den här världen – en aktivist – men det betyder inte automatiskt att det genererar bra litteratur.
För tyvärr är det här en mestadels ostrukturerad bok, där Roy inte verkar ha ägnat stor möda åt vare sig formuleringskonsten eller åt att skapa en röd tråd åt läsaren. Många av meningarna är förbluffande stumma. Här bara några få exempel på ovärdig och ofärdig stilkonst eller bara till intet förpliktigande frasmakeri, som får mig att plita ned ett argt frågetecken i marginalen:
Som Forest Gump tror jag att jag skulle ha kunnat springa jämt.
Familjen är det rep som hela världen hänger i.
[Om brodern:] Hans skratt är det bästa skratt jag vet.
[När hon högläser ur sin bok för en förtrollad publik:] Det fick mig verkligen att förstå hur litteraturen kan knyta samman människor som nästan inget annat.
Jag vet, det är orättvist eller bara fult att citera på det här sättet, men kanske hade jag avstått om Roy gett ett mer sympatiskt intryck. Här framstår hon ofta som odräglig, gnällig och bortskämd, och vi får veta att det var besvärligt att köpa en lägenhet i Delhi, men att hon vant sig vid och lärt sig älska sitt ”royaltyhem”. Så här skriver hon om hur John Berger lyssnar på hennes uppläsning, uppmärksamt och förtrollat: ”Det var kärlek, det finns inget annat ord för det. Jag tror inte att den stillheten, den där uppmärksamheten, ens är möjlig för den digitala tidsålderns människor. Det är en generationsfråga. För alltid förlorad, tror jag.” Ok, Johan Croneman.
Visst, porträttet av mamman undviker fällan att bli siraps-sentimental – det är nyanserat och ibland belysande, som när hon frustrerat återger hur det är mamman som lär henne skriva för att sedan ta avstånd från det dottern skriver. (Å andra sidan: vem skriver för att pleasa sina föräldrar; Virginia Woolf var tvungen att vänta på att båda sina föräldrar skulle dö för att kunna börja skriva.) Roys bok handlar i rättvisans namn mer om henne själv om mamman, och därmed misslyckas hon med det som Patti Smith gjorde så ypperligt i sin bästa bok, Just Kids, det vill säga skriva en självbiografi om en annan person, i hennes fall Robert Mapplethorpe.
Roy berättar om sin karriär inom filmbranschen, där hon nådde viss framgång som skådespelare och manusförfattare. Men sedan kommer hon till framgången med debutromanen, som fick Bookerpriset (dock inte när hon var 137 år gammal, som det står i boken). Hur var det att försöka skriva en uppföljare till den framgångsrika debuten? Jo, ”det kändes som en välsignelse” när romanskrivandet kom tillbaka till henne. Att den här boken är självupptagen är delvis genrens fel, men Roy gör inte sitt bästa för att en läsare ska ges verktyg att leva sig in i hennes situation. Hon citerar flitigt – mest ur sina egna böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.