En barndom på Norrbyskär – krönikor och dikter publicerade i Västerbottens Kuriren 1983-1984, Björn Nilsson, Coyote

 

Ett par mil söder om Umeå finns byn Norrbyn. Därifrån kan du ta färjan till Norrbyskär, en idyllisk ö som 1895-1952 hade ett sågverk och ett mönstersamhälle. Det anlades av industrimagnaten Frans Kempe, som helst samlade arbetare som var skötsamma, nyktra och förmådde jobba hårt. När sågverket var som flitigast – på 1920-talet – bodde 1400 invånare på ön, arbetare med sina familjer.

Hur var livet då? Både enklare och svårare än nu. Björn Nilsson var en av de som föddes på ön, dit hans far hade lockats. Strax innan Nilsson dog 1984 började han publicera krönikor och dikter i Västerbottens Kuriren. Förmodligen läste jag dem då – man läste ju papperstidningen på den tiden, och jag hoppade troligen inte förbi texter om den mytomspunna ön där jag ungefär vid samma tid firade en miserabel midsommar (ju mindre sagt om den, desto bättre). Nu har Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), Björn Nilssons son, samlat de åtta krönikorna och de två dikterna i den lilla boken En barndom på Norrbyskär, utgiven av Coyote, en imprint till förlaget Trombone.

Nilsson, som föddes 1939, tecknar minnesbilder från en svunnen tid. Det spelas fotboll mot Norrbyn, oftast på fastlandet då ”norrbysarna” hade svårt att komma ifrån sina sommarjobb. Att få tag på en matchboll var inte helt oproblematiskt, och matcherna försvårades av att planens ena sidlinje utgjordes av en bäck. Den som försökt kicka en dränkt läderkula förstår omaket – att nicka var förstås inte att tänka på, som Nilsson försynt påminner oss om. Ändå var matcherna ett nöje. Hur det gick i matcherna? Oväsentligt, för det som var värt att minnas var mer själva tävlandet, kampen.

Så får vi också korta inblickar i hur det var att gå i skolan, hur det var att följa det ofta hårda arbetet, där somliga av de som bar brädor utvecklade så starka muskler att de inte klarade av att tvätta sin egen hals. Nilsson har en förmåga att levandegöra situationer som dessa, eller hur det kändes under de bistra vintrarna att åka skolbussen från skolan i Nordmaling och inför de förbluffade klasskamraterna ta plats i släden som drevs av hästen Putte som tog dem över isen mot Norrbyskär.

Det som tecknas är en rätt typisk barndom, med dess frustration över att det gick så kvickt att ta sig genom barnbokshyllan på det torftiga biblioteket, och att snegla mot vuxenhyllans lockelser, utan att få tillträde till dem. Här finns också den omisskännliga humor som UKON senare skulle göra till sitt eget signum, för ibland faller inte äpplet långt. Nilsson återger med känsla för det dråpliga det gamla uttjänta utsiktstornet med dess anslag ”om att man gick upp på egen risk – och det gjorde man ju”. Samtidigt finns en sorg över att det inte blev mer: minnesbilderna är schematiska, och det är lätt att föreställa sig att de döljer den egentliga historien, att här kunde det också ha blivit en regelrätt självbiografi, bara inte den hjärntumör som Nilsson burit på i många år förkortat hans liv.