De flesta känner nog till Nils Håkanson som författare till den utmärkta översättningshistoriken Dolda gudar, som vann Augustpriset för bästa fackbok 2021. Men han har också skrivit den besynnerligt språkvidlyftiga romanen Ödmården, där ett gäng ”nedrigländare” ockuperat ett framtida Sverige och där befolkningen uthärdar genom att spela nyckelharpa och bandy.
Bandyn återkommer – med besked – i Håkansons nya roman Bandy Futura. Sanna är en dokumentärfilmare lite på dekis, som kallar sig själv ”en sliten kvinna i sina nästnästbästa år”. Hon får i uppdrag att producera en film om bandy av en rik farbror, som vill poängtera sportens ärofyllda historia. Problemet är att dottern i sin tur beställer en film om en framtida utveckling där bandyn spelas i ishockeyrinkar och med färre krångliga regler. ”Bandy Futura” ska denna nya sport heta. ”Finns inte hockeybockey redan?” undrar Sanna småsurt. Kampen mellan bevararna och förnyarna går förstås att applicera på så mycket annat.
Bandyn är en liten sport i världen, spelas väl endast av några få svenskar, finnar, norrmän, ryssar, kazakstaner och en obetydlig andel amerikaner. Men det finns liksom hos andra sportgrenar förstås en egen mytologi, med forna tiders hjältedåd, signerade namn som ”Bempa” och ”Fosshaug”, för att inte tala om ”Snoddas”. Sanna saknar genuina kunskaper kring sporten, men tar sig an sitt uppdrag med visst intresse, och börjar flänga runt landet för att lära sig mer. Hon lär känna ett ungt par som på sant Bonnie & Clyde-maner rymmer hemifrån för att pojken ska bli en stjärna i sporten.
Hon söker också upp poeten Anders Malm, som på 90-talet gav ut en diktsamling om ”ruset”, det vill säga det som uppstår när det försvarande laget på en bandyhörna rusar rätt ut mot skytten för att täcka av bollbanan. Nu har Malm mer eller mindre försvunnit från offentligheten, men han är på något sätt ändå inkopplad i den unga talangens förehavanden. På arenorna har också någon ritat enhörningar, något som blir ett villospår – eller en MacGuffin, för att tala med Hitchcock – om inte poängen är att markera att bandyn håller på att bli en lika sällsynt företeelse som enhörningen.
På ett sätt är Bandy Futura en syskonbok till Tung metall, Håkansons originella bok om den tunga hårdrocken. Han skriver om det som är oetablerat inom kulturens värld, men med desto mer hängivna fans. Det är skrivet som en blandning av sociologi, etnologi och fiktion. Medan ishockeyn går med allt starkare självförtroende verkar bandyn få det allt svårare att locka till sig nya anhängare. Att Håkanson är engagerad går inte att ta miste på, men frågan är om det räcker för att omvända någon. Min enda erfarenhet av livebandy är en match på Sävstaås idrottsplats där Bollnäs hade hemmamatch mot något lag, men det enda jag minns är att de förlorade.
Filmen blir av, delvis med oväntad hjälp av Thomas Thorild. Någonstans i bakgrunden spelas Snoddas enda hit ”Flottarkärlek”, ihopmixad med the Scorpions ”Wind of Change”. Men de förändringens vindar som bandyn behöver lär inte räddas av den här boken, och det kanske är synd, då Håkanson investerat så mycket av charm, själ och hjärta. Så min prognos lyder: dåliga utsikter för bandyn, lysande för den svenska romankonsten, som tillåter sig sådana här eleganta utfärder på den halaste av isar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.