Under slutet av 1700-talet började upplysningens rationella ideal genomträngas av romantikens mörka impulser. Där finns en tidig roman som Goethes Den unga Werthers lidanden från 1774, men faktiskt publicerades Walpoles gotiska roman Slottet Otranto redan tio år tidigare (efter det var det kört för upplysningen). 1782, samma år som Markis de Sade skrev Dialog mellan en präst och en döende, gav Pierre Choderlos de Laclos ut sin enda roman, Farliga förbindelser.
En given hit. Baudelaire kallade den med uppskattning ”ond”, och Proust gav den epitetet ”pervers”, med reprimand. Inte i Sverige, dock, som fick vänta till 1945 innan den första översättningen kom, signerad Arvid Enckell. I fjol kom den i nyöversättning av Jan Henrik Swahn. Intresset för denna roman flammade upp i slutet av 80-talet, med två filmatiseringar, regisserade av Stephen Frears och Milos Forman. Bästa filmen är Formans, men den lider av bedrövlig casting (den tourettes-leende Colin Firth som Valmont), medan Frears film har en John Malkovich i högform. Penibelt nog har jag inte läst romanen förut, trots att jag läst ett par terminer litteraturvetenskap på biblioteket. Nu upptäcker jag att den borde ha funnits på vårt pensum.
Det är en mörk, cynisk och dekadent roman. I efterordet skriver Carin Franzén inkännande om romanens tillkomst och historia, och låter det vara osagt om Laclos roman ligger närmast Rousseau eller Sade. Som så ofta torde svaret vara: bådadera. De libertinska ideal som Sade uppmanade till manifesteras av de uttråkade huvudpersonerna, vicomten Valmont och markisinnan Merteuil, som personifierar tanken i Depeche Modes låt ”Strangelove”: ”I give in to sin / Because you have to make this life livable”. De får korn på den femtonåriga oskulden Cécile Volanges, som är bottenlöst förälskad i en yngling. Valmont ser raskt till att förföra henne, för sitt höga nöjes skull, samtidigt som han skryter för markisinnan att han knullar henne tills hon inte längre kan gå, med vissa antydningar om våldtäkt: ”Med ena handen i våldets och den andra i kärlekens tjänst”.
Det sker i brev, för romanen består av 175 brev, där de flesta men långt ifrån alla är korrespondensen mellan Valmont och Merteuil. Där finns också Céciles troskyldiga brev, hennes mammas hjälplösa propåer, och en del annat. Laclos visar hur lättmanipulerade vi är, hur vi nästan frivilligt uppsöker det som duperar oss. Gör det här oss dumma, eller är det tvärtom skeptikerns dilemma – en cyniker är aldrig lycklig. Valmont och Merteuil tar för sig, men deras aggressiva jakt på nöjen och lycka ger dem aldrig något annat än tillfällig tillfredsställelse. Några årtionden senare skulle Lord Byron i England (och i Italien, Grekland, etc etc) bekräfta denna utsaga om njutningens pris för de kortvariga befrielser som ges av de depraverade vanorna.
Fiktionen låter påskina att breven har upphittats, och boken inleds med ett förord från ”förläggaren” och ”redaktören”. De varnar läsekretsen för innehållet, men skyndar sig också att med en brasklapp infoga att det som utspelas sig näppeligen har skett i deras franska samtid. Rimligen är allt något som pågått någon annanstans, någon annan tid – ett vanligt försvar när man inte vill se sin smutsiga samtid i ansiktet. Valmont och Merteuil är fullt medvetna om den skada de åsamkar, men egoisten saknar ofta samvete. Så här skriver Merteuil om Céciles älskling, militären Danceny: ”Han skulle kalla mig perfid och det invektivet har alltid fyllt mig med välbehag. Det är, näst efter ’grym’, det ljuvaste välljud som kan nå en kvinnas öra och därtill lättare att göra sig förtjänt av.”
Merteuils brev är ofta de mest välskrivna. Samtidigt finns en underliggande tes om att kärleken reduceras till språk. Om dagens unga tar hjälp av chat GPT för att skriva sina kärleksbrev kunde man på 1700-talet konsultera de många kärleksromanerna och kopiera fraser därifrån. Det här är bara ett exempel på hur aktuell den här romanen trots allt är. För när jag börjar läsa krävs en rejäl omställning, för så här skrivs sällan romaner i vårt århundrade. Till det intrycket hör också Swahns elegant tidlösa men också ibland tidsbundna översättning, med glosor som ”nödsakad”, ”ämabel”, ”ränker”, ”hymleri”, ”mätress”. För mig förhöjer det läsupplevelsen, likaså några enstaka anakronismer i Valmonts språkbruk, som ”kom igen” och ”snutfager”.
Till och med när brevskrivarna grälar låter det underbart, och avsevärt mer intelligent än vår tids offentliga gräl, där ordförrådet reduceras till de mest rudimentära invektiven. För ärligt, vad vore bättre än att någon gång i sitt liv, likt Merteuil, få bli kallad ”perfid”? Det här är en roman som utmanar ens moraliska värderingar, och balanserar mellan det tillåtna och det otillåtna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.