Butterfly Nebula, Mette Moestrup, Gyldendal

 

Fjärilsnebulosan, eller Caldwell 69 – även känd som NGC2346 – är en bipolär planetarisk ansamling av materia från stjärnorna i slutfasen av sina liv. Dödsryckningar, om du så vill. Mette Moestrup, den kanske mest begåvade av alla de danska poeter som debuterat efter de vilda 80-talsåren (hon gav ut sin första av dem diktsamlingar i eget namn 1998), utkommer nu med Butterfly Nebula, som är döpt efter nebulosan vars centrala stjärna lär ha varit flera gånger större än solen.

Stycket ovan är ungefär allt du behöver veta om astronomin (det är ett referat från texten i wikipedia). Moestrup har med sina tidigare böcker – däribland de på svenska senast utkomna Dö, lögn, dö och Till den vackraste – visat att hon är mångsidig och särpräglad, med en förkärlek för expansiva böcker. Men också oerhört starka läsupplevelser, i böcker som inte går att lägga ifrån sig med känslan att de är färdiglästa eller att man har förstått vad de går ut på.

Det här är lite i samma stil. Eller vad sägs om en bok som innehåller – bland annat – ett quiz med fjorton frågor, en sömnlöshetssång, sju brev till Hashimoto (han som gett upphov till sjukdomen Thyreos, underfunktion i sköldkörteln), blodspådomar, röda rorschach-tester, en anagaram-generator (är Malte Persson underrättad?), hymner, instruktioner, journalanteckningar, dikter skrivna i rött bläck, och ett rött UFO. Den imiterar också hypertexten och skickar läsaren i olika riktningar, så att läsa den från pärm till pärm blir ett äventyr, då hon också uppmuntrar en icke-kronologisk läsart. Det står förstås läsaren fritt att läsa hur du vill; jag vill bara påpeka det äventyrliga som den här boken lockar med.

Här finns också den fjäril som i dansk poesi har blivit Inger Christensens signum, ungefär på samma sätt som en svensk poet inte kan skriva om en ros utan att tänka på Ann Jäderlund. Men Moestrup vågar, och det ska inskärpas att det här är en modig bok, som inte tar några genvägar över det insmickrande eller servila. En utgångspunkt är att diktjaget i sju år har levt med Hashimotos sjukdom, men det finns många andra ingångar till detta verk. Om det stämmer att somliga författare med sina böcker öppnar en dörr till ett rum, så öppnar Moestrups dikter en hel stadsdel: de pulserar och vibrerar av liv, energi, rörelse.

Det är också en ursinnigt politisk dikt, som anknyter till Karl Marx och Rosa Luxemburg, men gör det med förnyad aktualitet: ”KAPITALOCÆNENS SKØD / KOLONIALISMENS SLOT / PRINSER OG PRINSESSER MED / BLODDIAMANTTIARA”. Internationellt håller begreppet capitalocene på att utmanövrera antropocen som den mest adekvata benämningen på vår tid, men eftersom Sverige är så undergivet kapitalismen (med nästan flest miljardärer per capita i världen) är vi sena på den här bollen. I en av kördikterna läses lusen av oss:

beskyt dette habitat mod

invasive arter som

rosa rugosa, rododen-

dron, kæmpebjørneklo, den

iberiske skovsnegl (som

æder orkidéer), mennesker

En politisk dikt hör också ihop med feminismen: ”NÅR EN SYDGOM KALDES EN SKJULT FOLKESYGDOM, KAN DET SKYLDES, AT DEN MEST RAMMER KVINDER.” Och när diktjaget ger sin partner oralsex kan hon ibland inte tränga undan alla kön som hon ofrivilligt har exponerats för, av blottare i tågkupéer, i hissen, på stranden, i parken, och så vidare: ”Er jeg den eneste, som har det problem? At den elskedes køn pludselig morfes med synet af alle de lem, som éns blik gennem livet er blevet påtvunget.” Samtidigt: ”Generelt ville mere og bedre cunnilungus gøre alle gladere. It’s not rocket science.”

Hashimotos sjukdom är ofta feldiagnostiserad som depression eller bipolaritet. Människans tillstånd hänger ihop med världens tillstånd. Det som aktiverar sömnlöshetssången är en väninnas död. I den dikten – som jag tveklöst kallar bokens höjdpunkt – blir frasen ”Det er den levendes luxus” en refräng som knyter ihop alla reflektioner kring sorg, saknad och lidande. Det finns mycket i just de här dikterna som jag vill citera:

Savnet efter at tale med hende

om hendes søn bliver ikke mindre

og mindre som årene går

Det er den levendes luxus

[…]

At ligge søvnløs og tænke:

Men overgangen fra levende til død

er alligevel hele tiden mulig

for enhver til enhver tid –

overgangen er tyndere end et hårstrå

og dybere end Marianergraven

Det er den levendes luxus

Men böcker som denna lever ännu mer i kraft av sin helhet än i sina detaljer, och det är en mäktig och storslagen – rentav sublim – upplevelse att ta del av Moestrups visionära poetik. Hon skriver en expansiv dikt som inte längre söker sin forms gränser. Det sker i dikter av en oerhörd ambition, och det hade lätt kunnat bli överlastat och maximalistiskt. Att hon undviker den fällan beror i hög grad på att hon är full i fan, och tillåter sig vara opålitlig men sann, i poesins egna ekvation. I en av quiz-dikterna påstås att det funnits en fjäril med vingspann som när en människa sträcker ut sina armar. ”Äkta” eller ”Fake”? Du får själv ta reda på det: jag vet vad jag vill att svaret ska vara. Dikten kommenterar indirekt: ”Ved ubalance i halsschakraet hjælper det at tale sandt.”

Det blir också en interaktiv dikt, och en dikt som ibland fladdrar som fjärilen. Du vet att när du ser fjärilen kan du inte undgå att fångas av anblicken. Det är lika svårt att motstå fjärilen som det är att motstå dikten, när den skrivs så här övertygande. Det finns i boken bidrag från Inger Christensen, men också av bland andra svenska Sonja Åkesson, och den förträffliga dikten ”Hur ser din färg rött ut?” Moestrup har tidigare översatt Johannes Anyuru, och tillsammans med filologen Mette Christiansen Sapfo – den bästa versionen i Skandinavien – och tillsammans med Olga Ravn Sylvia Plaths Glasklokken. Och något av Plaths frenesi kan hittas i Moestrups hämndrader: ”Hævn – / Stiger op fra vandet / rødglitrende”.