För inte så länge sedan var det snarare regel än undantag att danska poeten Pia Tafdrups böcker översattes till svenska på de större förlagen. De senaste utgåvorna, Salamandersol och de fem böckerna i ”sinneskvintetten” har utkommit på det minimala förlaget Smockadoll, och därmed nästan helt undgått den svenska receptionen i dagstidningarna. Vad som ska ske med hennes senaste bok på danska, Hjertet i zenit, har jag ingen aning om, men kan bara beklaga det – hon förblir en oerhört stark poetisk röst.
En av de senaste att utkomma på svenska var Tarkovskijs hästar, som hon skrev efter att pappan hade dött. 2020 dog också mamman, vid 91 års ålder, och Hjertet i zenit samlar 21 tidigare utgivna dikter om mamman, samt 34 nyskrivna. Först kändes det lite snålt att inkludera de äldre dikterna, men de fungerar som resonansbotten åt de andra dikterna, och en annan sak gör sig påmind, nämligen vilket starkt intryck dessa dikter har gjort. Två av dem, ”Horisont” och ”Mørket i oktober”, är från samlingar som utkom 1994 och 2010, och berör den flykt över Öresund som föräldrarna företog under andra världskriget, i varsin kutter. Om du tillhör Pia Tafdrups läsare kommer du att komma ihåg och känna igen dem.
Det blir inte automatiskt bra poesi av fraser som spills ut till klyschiga refränger, som ”min mor er död”, eller ”man må have lov at blive gammel”. Ibland blir det också onödigt platt: ”Jeg ringer for at ønske hende godt nytår, / ønsker, at det nye året bliver bedre / end den sidste ulykkelige tid.” Mer övertygas jag av några av samlingens klart vackraste rader: ”Af min mors bekymringer vokser / hendes mod, / af hendes mod vokser / det mulige.” Eller de här starka raderna som visar poesins förmåga att bära sin unika sanning: ”virkeligheden bliver til, / ved at vi færdes sammen i den, / bærer hinanden i vores uendelige indre.” Att bära varandra i våra oändliga inre världar!
Det här är en bok om närhet och avstånd. Tafdrup skriver som väntat fint om sin mamma, och lyckas gestalta detta adjektiv – fint – utan att ironiska citattecken behöver användas. Hon skriver också vackert och livfullt om träd, om ömsinta minnen när mamman sjöng Edith Piaf för sin man, om skridskoåkning i samma sekund som världen håller andan under Kubakrisen 1962, om promenader i Köpenhamn när dottern är tonårstrulig och bär sin pappas avlagda jacka som kappa och får mamman att för ovanlighetens skull skämmas över sitt barn så pass att hon behöver gå ett par meter vid sidan av (det omvända är som bekant betydligt vanligare).
I dikten ”Min mors hånd” från Drottningporten förekommer en frigörande akt: ”da jeg så, at hendes hånd havde sluppet min, / at jeg for længst havde skrevet mig ud af hendes greb.” Som gammal infinner sig nya utmaningar för mamman, som i det längsta spjärna emot åldrande och död. Men den är förstås oundviklig, det är bara barnsligt att tro något annat. Vad vi får i överflöd när vi blir gamla är en stor och allmäktig vanmakt. Tafdrup visar hur mamman härbärgerar ”en porös sorg” som barn inte får ha och inte ska ha tillträde till.
Tafdrup har alltid lierat sig med modernismen. Har den spelat ut sin roll, nu med hundra års distans? Det skulle vara postmodernismens argument, men jag är inte helt övertygad om att vi har sett det sista av modernismen, bara att den behöver omformuleras, och släppa några av de tröttaste troperna (återvändsgränder som James Joyces ordlekar, till exempel). På 50-talet återuppväcktes ju romantiken, och Tafdrup är ute i ett ärende som liknar det när hon dammar av Rilkes modernism. Hon har väl alltid skrivit i dialog med Rilke, både direkt (änglarna) och indirekt (andligheten).
Det här är Pia Tafdrups tjugoförsta diktsamling. Det kan finnas fog för farhågan att hon vid det laget befinner sig ”på rutinens brant”, men väl där tycker jag att hon parerar alla misstankar att autopiloten sätts på. Möjligen kan det vara en smula för många dikter: när hon själv debuterade på 80-talet var standardformatet på en diktsamling mellan 50-80 sidor, och här rör det sig om det dubbla. Det är inte alltid en välsignelse.
Ändå måste jag säga att jag tycker mycket om den här boken, och finner ingen anledning att revidera omdömet att hon med sina senare böcker har återfunnit ett idiom som hon förädlade med sina starka samlingar under 80- och 90-talet. Till det mest sympatiska med den är hur skickligt hon undviker den vanliga fällan som många författare trampar rätt in i när de skriver om en död förälder: att det mer handlar om författaren än om den anhörige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.